Ännu grönskar vår berså

Lördag morgon klev vi upp sjukt tidigt, redan vid nio-snåret. Anledningen var en stor loppis i Vilshult och man måste vara där när det börjar, något annat är uteslutet. Anna förberedde sig med småpengar och en för ändamålet avsedd loppisväska. Av den händelse att vi skulle behöva frakta hem ett skåp eller något annat stort tog vi packåsnan Volvon som Anna fräckt parkerade i en korsning. Sedan gick vi med raska steg mot ingången till parken där det redan var propptjockt med folk. Detta hindrade inte oss, som utan att trängas avancerade nästan fram till grinden.
 
 
Sen öppnades den och alla rusade in. En snabb blick på möblerna, sedan gick vi vidare in på dansgolvet där prylarna var. Jag måste säga att jag var måttligt engagerad. Jag behöver snarare göra mig av med saker än dra hem nya. Dessutom var det skitmycket folk ivägen så jag såg som ingenting... Gick och satte mig på en bänk där det redan satt några gubbar. Efter bara en liten stund dök Anna upp. Hon hade fyndat en jättefin spegel (typ 40-tal) och lite pressglas och bedömde att hon var färdig. 
 
Det var svinvarmt ute och vi ansåg oss behöva en glass. Väl i kiosken bestämde vi oss för att svulla ordentligt och köpte således två glassar var. När vi kom hem ville Thomas laga lunch till oss, men det hade vi ju redan ätit. Istället blev det rast och vila. För min och Snoddas del ägde den till en början rum under körsbärsträdet.
 
 
 
 
Men en smula nederbörd satte stopp för det och vi förpassade oss inomhus. Anna och Thomas har soffor så det räcker till alla. Verkligen alla.
 
 
 
Knas har sin egen speciella sovställning... Så småningom var vi pigga igen och redo att hugga i igen. Anna återvände till sitt järnräcke, som skulle slippas lite innan rostskyddsmålningen. Snoddas var förstås på plats, han också.
 
 
Var ska sleven vara om inte i grytan? Han antog dock en röströd färg på både rygg och ben. Själv dök jag in under badkaret för lite avloppsrensning. Denna vidriga sysselsättning är något som jag varit tvungen att ta itu med på egen hand efter skilsmässan, men det som inte dödar härdar. Jag kan numera rensa avlopp utan att klökas nämnvärt och eftersom det här badkaret inte använts på länge så var det torrt både under själva karet och i avloppet, så det var en lätt match att få avrinningen att fungera igen. Men man har antagligen spikat dit de rejäla dörrposterna EFTER placeringen av badkaret, så det gick inte att dra ut, men vi vickade det upp mot väggen så jag kom ändå åt överallt. 
 
 
 
Som belöning fick jag ta mig ett bad efteråt, vilket var ljuvligt. Thomas och Annas badkar är nämligen gjort för långa människor. Lagom rygglutning gör badkarskudde överflödig och jag kunde sträcka sträcka ut benen ordentligt. 
 
 
Efter uppstigning var det dags för insmorning, make up, fix av hår och sedan intag av middag. Därefter bar det av till Värestorp där Lasse Stefanz spelade.  Det har faktiskt blivit ganska mycket LS för mig hittills i år. Ganska lustigt med tanke på att jag bor bortom all ära och redlighet. 
 
Jag fotade ingenting under kvällen. Hade handväskan med telefon och kamera förvarad i säkerhet och hade bara mig själv att ta hand om. Värestorp är som en stor folkpark och det var cirka 1800 gäster i en ganska fantastisk åldersblandning. Inga vattenflaskor och sportväskor, om man säger så. Som en riktig folkpark förr i världen. Och en väldig tur med vädret. Varmt och skönt, men väldigt mörkt. 
 
Ja, det blev en riktigt trevlig kväll på många sätt, en kväll att leva länge på. Det var inte stökigare än att det gick bra att dansa. När dansen var slut skjutsade vi hem en tjej till Nymölla, utanför Bromölla, så det blev en liten omväg efter slingrande skånska småvägar. Väldigt fascinerande för den ena norrbottningen i bilen, medan den andra inte var lika imponerad utan slumrade i baksätet. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0