Efter att ha jobbat i tre veckor har det återigen blivit dags för lite semester. Under vardagarna händer det oftast ingenting värt att blogga om, därav lite torka här. Min kompis och tillika kollega brukar säga att " nu farao får du väl skriva nåt!" men det skall nog till en ledig dag för det. 

 

Dagen började med att jag sov ut ordentligt. Ända till sju. När jag lade mig igår kväll lät jag bli att dra för mörkläggningsgardinerna enbart för att det onekligen brukar vara lättare att stiga upp när solen strålar in mellan persiennerna. Jag och Malin pysslade på litegrann innan vi åkte in på stan för att gå på Waldorf och äta deras lunchbuffé, stans bästa tror jag. Jag äter ju oftast min lunch i Boden.

 

För att allt skulle bli lite extra spännande parkerade vi i parkeringshuset under Kulturens Hus, i vilket taket rasade ner för några veckor sedan. Det fanns gott om lediga platser där.

 

 

 

 

Solen sken och det var så himla varmt och mysigt så vi satt givetvis ute på Waldorf.

 

 

 

Medan vi satt där fick jag ett glädjande sms från Jenny som handlade om förändringar på jobbet som inte kan bli annat än positiva, så jag blev ännu gladare än vad jag var innan. Så ringde Katarina och ville ta en kaffe på TA:s och då gick vi förstås dit. Där satt vi också ute, men  det blev faktiskt lite väl varmt... Så varmt att jag kände att jag ville gå på Handarbetshörnan och köpa garn till tjocksockar vilket vi genast gjorde. Så nu, Gugge, nu är de på gång!

 

 

 

Vi fortsatte till Kvantum där jag bl a inhandlade en del torkat renkött att ta med mig söderut och sedan skjutsade jag Katt till ett av hennes jobb, detta på Kronan. Efter att ha suttit i gräset där utanför en stund skulle vi köra hem, men plötsligt ville inte Saaben vara med längre. 

 

 

Det har ju hänt ibland och även denna gång var jag glad att det inte hände på väg till Malung eller Vemdalen. Med förenade krafter rullade vi bilen åt sidan och ringde Janne som anlände på stört. Han försökte starta, öppnade huven, lyssnade, öppnade skuffen, knackade på bränslepumpen (jag hade inte en aning om att den satt där bakom även om placeringen är väldigt logisk) men det fanns inget att göra på plats så det blev bogsering till hans jobb.

 

 

Det är jobbigt att bli bogserad. Tungt att styra, tungt att bromsa och jag är alltid livrädd att jag ska rulla på den som bogserar. Som oftast är Janne...

 

Det var bara att lämna den där, tömma den på det vi hade handlat för att därefter bli hemskjutsade. Jag är så kolossalt glad och tacksam över att mina barns pappa är så himla snäll!

 

Hur omåttligt förtjust jag än är i min bil måste jag inse att den eventuellt börjar sjunga på sista versen. Alternativet, ett ännu äldre fordon, vill jag knappt tänka på. Frida har dock, med Jannes hjälp, köpt en Mercedes 190, en 91:a, som är jättefin. Inte tillstymmelse till rost på hela kärran. Och en merca kan ju aldrig vara fel, hur gammal den än är.

 

 

Jag får alltid lite småångest när jag ska resa bort. Är osäker på vad jag ska ta med mig och denna gång landar jag på Arlanda kring halv 12 och har således flera timmar tillgodo innan jag skall åka vidare till Ronneby så jag åker in till Stockholm för att luncha med Lina. Det innebär att jag än en gång måste åka tunnelbana på egen hand... Åhhhh.... Fast det går väl bra, det också.