Malungstisdag

Jag tar väl tisdagen också medan jag fortfarande kommer ihåg den. Sov i vanlig ordning väldigt länge, tog det lugnt och höll på att dö av svält innan jag vandrade in till Sandbäcks, där vi normalt alltid äter frukost, eller vad man nu kan kalla det man intar kl 14 på eftermiddagen. Tyvärr hade någon kommit på att placera en högljudd karaokesångare på uteserveringen, så jag fann mig nödd och tvungen att sitta inomhus och när Thomas dök upp ville han inte vara där överhuvudtaget så då förflyttade vi oss till en pizzeria där han åt sin frukosthamburgare.

Vädret inbjöd inte till något mingel i Grönlandsparken så vi åkte upp till Orrskogen en sväng innan vi landade på hotellet för en kopp kaffe. Klockan 18 var det middag utanför Pelles och Susannas husbil, och det var ju bra, för den stod ju precis bara runt hörnet från min bil.



Först satt vi ute, men då Malung inte var tillnärmelsevis lika uppvärmt som Luleå, så tvingades vi flytta in, något som ingen var ledsen över. Vi lyssnade på dansbandsmusik (!), Ing-Marie och Suss visade hur man gör för att bli uppbjuden på bana 3



Thomas och Suss visade något annat som jag egentligen inte vet vad det var



medan Pelle bara visade profilen



Så gick vi iväg och precis som på måndagen skingrades vi. Skillnaden var att jag nu blev alldeles ensam. På Suss och Pelles inrådan gick jag till bana 3, hängde tröjan över en bänk som knappt syntes under berget av ryggsäckar och naturligtvis blev jag uppbjuden innan jag ens hann vända mig mot dansgolvet. Jag har dansat med killen förut och han dansar helt vanlig foxtrot, alltså inga hoppsansteg, inget brytande och bändande, inget stillastående ja-ni-vet MEN han skulle gnussa! Och inte farao har jag stått och målat mig för att torka av alltihop i ansiktet på någon annan. Så jag kändes förmodligen stel och tillknäppt, men klarade två låtar med make upen i behåll.

Klockan 23 träffades vi i Thomas loge, egentligen bara för att ta farväl, ty både jag och Thomas skulle ju åka till våra hem dagen efter. Efter allt detta känslosamma tog jag mig, av någon outgrundlig anledning in till bana 3 igen bara för att, med livet som insats, ta några bilder på Jannez som spelade dragspel.



Det var något luftigare på bana 1, där Micke Ahlgrens och Chiquita kämpade på.



Men sen var jag less på trängseln och vandrade hem till Saaben. Ett glädjeämne kom dock i min väg och satte en bred guldkant på denna min sista dag i Malung.

Jag sov som vanligt länge och kom mig inte iväg förrän klockan var nästan 15. Tankade och tog en kabanoss med starksenap och räksallad på Statoil i Mora och körde därefter de återstående 84,8 milen i ett svep. Utan att stanna alltså. Jo, vid rödljusen förstås, men inte annars. Och det gick jättebra fast jag är tjej och bara använder Mer-flaskor till att dricka ur...



Av hävd och tradition tar jag alltid ett kort på Höga Kusten-bron som jag messar till Thomas och Anna, bara så att de skall veta att jag nästan är hemma.



Pärlan gick som en klocka och drack nästan ingenting. Bränslemätaren började inte lysa förrän jag var nästan hemma. Nu är det inte utan att jag ser fram emot nästa sväng, då Saaben återigen skall få återse sitt Blekinge.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0