Så här i jultider låter jag min bitterhet blomma gränslöst. Jag har faktiskt firat så många jular att jag vid det här laget börjar bli less. Från att ha varit kvinnan som bakat kakor och bullar, gjort egen leverpastej och varit sjukt pysslig i största allmänhet, har jag övergått till att köpa det som går att köpa färdigt. Ja, förutom pepparkakorna, jullimpan och skinkan. Den senare måste kokas, för annars får man inget spad att doppa limpan i.


Men det är jäkligt trist när man upptäcker att skinkan består av mer fett än skinka... Blä.

Jo, jag har gjort en sak till. Egen marsipan. Runt den samlades familjen (Kalle var stand in för Björn som hade annat för sig) i måndags.


Kalle och Frida

Katarina...

...gjorde ett avhugget  barnfinger medan vi andra gjorde...

...grisar...

...svampar, flickor...

...och fyllda dadlar, alltså "normalt" marsipangodis.

Jo, så svängde jag ihop lite knäck också. Men tusan så irriterande det är när formarna välter!

Själva julaftonen blev väldigt otraditionell. Den inleddes med familjefrukost (Jonas var stand in för Björn som hade annat för sig). Medan vi åt frukost griljerade jag skinkan och bakade limpor.


Därefter dök Björn upp och även Janne hälsade på en stund.



Frida hade bakat bullar som hon tagit med sig.




Det var väldigt mysigt...




...och alla var glada.




Sen gick Janne hem för att förbereda julmiddagen och då fick jag öppna julklappar.



Detta är ett moment som jag mer än gärna skulle vilja rationalisera bort. Men jag har tydligen varit alldeles för snäll i år, för paketen var många. Hmm, det är något att jobba på till nästa år.



Under tiden roade sig barnen med min kamera.










Frida hade jobbat hårt med paketen.



Mums!




Av Katarina fick jag en t-shirt med en bild på en filmaffisch. Attack of the 50 ft woman. Handlar visst om mig... (En feet är 0,30480 m. Fullt så lång, 15,24 m, är jag ju inte...)



Hela julklappshögen! Inte illa!



Sedan skulle Fridas hår lockas...



...innan de små liven gav sig iväg till Janne.



Ja, och sedan satt jag faktiskt här helt ensam, med undantag av svängen ut till brorsan på Björkskatan. Om jag ska vara riktigt ärlig så var det inte alls oangenämt. Det var ju inte så att jag satt och tyckte synd om mig själv precis, även om jag försökte. Lite självömkan är ju aldrig fel, som en vän - lika bitter som jag - sade. Men timmarna rusade iväg och jag hade lovat att skjutsa Frida till Jonas i Piteå, vilket jag också gjorde, så klockan hann bli över ett innan jag lade huvudet på kudden, väldigt nöjd med dagen.