Beware of liars

Tre ynka timmar tog det att ta sig från Luleå till Karlshamn, och då satt jag ändå på Arlanda i en av dessa. Det är, enligt mitt förmenande, ganska fantastiskt. Och detta till det facila priset av 1942 kr tur och retur. Tur var det också att jag hunnit boka och betala resan innan växellåderaset...

Sverige är således inte så avlångt som folk i allmänhet hävdar. Åtminstone inte när man flyger. Jag har dock en viss förståelse för att många dansbandsmusiker suckar tungt när de är tvungna att passera Sundsvall i norr.

Nu sitter jag här alldeles ensam i lägenheten och funderar på om jag skall gå ut på stan en sväng. Jag har diskat och hade tänkt bona golven, men hittar inget vax... (Skämt) Karlshamn är till befolkningen lika stort som Boden, men har ett affärsutbud som är åtminstone tre gånger större. Karlshamnsborna är troligen mer köptrogna än bodensarna, som gärna handlar i Luleå, tre och en halv mil bort. Här finns till exempel en butik i vilken det enbart finns sybehör av olika slag. Knappar, band, dragkedjor o s v. Ett mecka för en sån som jag.

Trots mina bilbekymmer (ber om ursäkt om jag verkar tjatig) så kan jag i alla fall glädjas åt att jag lyckades tömma mitt stora förråd innan jag åkte. Efter en rejäl utrensning fick jag plats med allt i mitt ordinarie lägenhetsförråd. Där rymdes också femton tomma banankartonger. Inte illa!

Tomt förråd!

Otroligt överfullt förråd...

Att förrådsoket lyfts från mina axlar firades med kräftätning.
Jag hittade en kasse med tyg som jag fick av en kompis för många herrans år sedan. Hennes man hade köpt dem på en resa i Malaysia, men hon insåg väl så småningom att hon aldrig skulle sy något av dem, varför jag fick hela kassen. Den hamnade i min källare eftersom tygerna var osedvanligt fula.

Aprikos, två blå nyanser (jag gillar inte blått) samt ett gräsligt grällt 90-talsmönster...
Tygerna köptes i tron att de var siden, men  jag tyckte att de kändes väldigt polyesteraktiga vilket ett litet eldningsprov också bekräftade. Man klipper helt enkelt en liten remsa som man tänder på och sedan känner man på lukten om det är en naturfiber eller inte. Är man tveksam så är den stenhårda plastliknande kanten som bildas bevis nog. Det händer ibland att en kund kommer in med ett tyg som hon har köpt i något asiatiskt land och som hon tror är siden. Beroende på situationen och vem det är så händer det att jag "avslöjar" sanningen. De har ofta betalat omkring 60-80 kr metern för denna tunna polyestervara, vilket är ungefär det pris som vi håller i butiken. 

Det här tyget kom från en sidenshop, så man kan säga att min kompis man blev grundlurad. Det blå tyget har jag dock sparat. Det kan ju, om inte annat, användas till foder. 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0