Det fanns ingen anledning för mig att ifrågasätta det faktum att Anna och jag skulle ta tåget till Kristianstad och sedan bussen vidare till tygaffären i Rinkaby på grund av att Thomas skulle åka med bilen till verkstaden i Olofström någon gång under eftermiddagen. Det stod t o m uppskrivet på deras veckoplaneringswhiteboard. Han skulle dessutom diska värsta jättedisken och laga middag (trerätters).

När vi väntade på tåget som skulle ta oss hem till Karlshamn, ringde Sigge och undrade var jag var. Han ville hämta lite grejer i mitt förråd men det gick ju dåligt eftersom jag inte var hemma. Då kom han på att jag hade fyllt år och det blev lite prat om det och om vegetationen och bebyggelsen i Blekinge. Innan vi lade på lovade jag att ringa när jag kom hem till Norrbotten.

Väl framme i Karlshamn började vi vår vandring uppför backen som leder till Annas och Thomas hem, då plötsligt Annas telefon började hänga sig och gorma.
- Kolla! utbrast hon. Dubbelhängning!
Då ringde min telefon och det var Thomas som ville att vi skulle gå förbi Pelle och Susanna och hämta Sannexskivan som de lånat. Han skulle vara tvungen att  göra om en inspelning till P4Dans eftersom den hade hackat... Jag frågade om han hade köpt något godis och det hade han inte så vi bestämde att vi skulle gå förbi Hemköp också för att lösa det problemet.

Pelle tog emot oss i trappan i deras vackra hus, vi gick upp och fann matbordet dukat för en massa gäster.
- Ska ni ha folk? frågade Anna och jag tänkte att vi snabbt skulle dra oss tillbaka så vi slapp stöta ihop med en massa främmande människor (jag är ju folkskygg), men Anna tog ett steg mot tv-rummet, tittade mot väggen där de har tv:n och bad mig komma och titta. Jag tänkte förstås att de hade köpt någon ny fet plasma-tv eller någon annan teknisk pryl som jag inte skulle ha vett att vara intresserad av, så med låtsat engagemang tog jag ett steg fram och tittade in.

Det som sedan hände är något man läser om i historier (Arne kommer hem från jobbet, finner en lapp från hustrun på vilken det står "Är i sovrummet", klär av sig spritt språngande för att i nästa ögonblick finna hela sin kontorspersonal i sitt sovrum, sjungande "Ja må han leva") eller ser på film. I Pelles och Susannas tv-rum stod nämligen inte bara Susanna, som ju faktiskt bor där, utan också Josip och Kajsa, Diana och Sven-Göran och så givetvis den mycket mycket nöjde Thomas. Vilken chock!

Efter lite prat och skratt blev jag uppmanad att följa ett rött snöre som låg på golvet. Jag lindade upp det och det slutade fastknutet i ett dörrhandtag. Intet ont anande öppnade jag dörren och där stod Sigge!!!

Var det inte fantastiskt så säg!? Det blev mer prat och skratt och även paketöppning. Av Diana och Sven-Göran fick jag en tavla som jag av säkerhetsskäl inte kan visa på bloggen, men jag kan dela med mig av visdomsorden på det vidhängande brevet, nämligen "Hur gammal skulle du vara om du inte visste hur gammal du är?" Smaka på den!

Pelle och Susanna gav mig något som jag kan komma att ha stor nytta av framledes. Jag kan förresten använda den redan nu eftersom jag har längre ner till golvet än de flesta. För att jag inte skulle ta illa upp fick jag också fyra stycken saltlakritsplopp.

Efter detta skojiga var det dags att gå till bords och det dukades fram ett kuvert till. Inget hade lämnats åt slumpen så av den händelse att jag skulle fått för mig att räkna kuverten och jämfört antalet med antalet gäster INNAN jag hittat Sigge hade de bara dukat till de då synliga gratulanterna. Middagen bestod av fiskbuffé från den omtalade fiskrestaurangen i Karlshamn. Jag var hungrig som en varg och högg in med stor aptit.

Sedan hölls det tal. Thomas berättade om en grön tröja och Sigge hälsade så gott från Ann-Mari, som tyvärr inte kunde närvara men som skickat med ett paket. I paketet låg det en lapp på vilken det stod att presenten låg i Tildes rum. Jag älgade iväg uppför trappen men det visade sig att det rummet låg på samma plan där vi vistades. Inte heller nu misstänkte jag något utan trodde nog att det skulle stå en ljuslykta eller en glasskål på golvet men där låg det, som i alla tonårsflickors rum, bara en jättehög med kläder. Men ur mörkret bakom en byrå, klev Ann-Mari fram. Jag höll fullkomligt på att bryta ihop och samtidigt som jag kramade om henne kom jag plötsligt till insikt om att allt detta var ordnat för min skull. Att jag var anledningen till att mina nyfunna blekingevänner var där och att Sigge och Ann-Mari åkt 160 mil. Så jag började givetvis gråta, och det gjorde också några av de andra. 

Tårarna torkades och ytterligare ett kuvert ställdes fram. En stund senare kom Thomas med telefonen, som han satte i högtalarläge. I andra änden fanns Curt-Göran, som uppenbarligen kände till den planerade överraskningen. Jag berättade glatt för honom vad de hittat på och han skrattade gott. Han befann sig hos bekanta på middag men ville gärna vara med och sjunga för mig så alla ställde sig upp och sjöng "Ja må hon leva" medan C-G så att säga, låg på bordet. Men det gjorde han ju inte för plötsligt stod han där i köket och då var det givetvis färdigt igen. Tårarna sprutade. (Jag har ju faktiskt fortfarande en silikonslang i det högra ögat...) Jag blir allt rörd när jag sitter här och skriver ner detta...! 

Av förklarliga skäl publicerar jag de tårdrypande bilderna i ett något mindre format.

C-G var den siste norrbottningen som dök upp men än var det inte slut på det roliga! Efter kaffet samlades vi åter i tv-rummet där ett specialgjort program spelades upp. Det innehöll massor av roliga gratulationshälsningar, en duett med Thomas och Anna, musik vald med precision (mycket på temat BITTER), min favoritlåt Invitation, arrangerad och framförd av Anna (som därmed sopade golvet med Schytts). Och en del hemligstämplat material...Alltihop var så snillrikt, så genomtänkt och så BRA! Det går faktiskt inte att med ord beskriva den fantastiska kvällen (Släng dig i väggen, Bindefeldt.), hur otroligt överraskad jag blev eller hur ofattbart lycklig jag är som har sådana vänner. Det finns några ord som jag försöker att förtränga, men de poppar ideligen upp ändå.  ...men inte ska väl jag...  

Det är Anna som har tagit alla bilderna i det här inlägget. Läs hennes blogg också!