...stötte han sitt lilla ben, och den långa ludna svansen.

Min resa till Vemdalen blev slutet för den stackars ekorre som hamnade under mitt vänstra bakhjul på 50-sträckan i Gäddvik, strax utanför Luleå. Men för mig gick allt bra. Strax söder om Ö-vik rådde det dock snöoväder med påföljande moddhelvete. Körningen blev plötsligt ett val mellan pest och kolera. Jag kunde antingen ligga bakom en långtradare och låta de undermåliga vindrutetorkarna gå på högvarv, eller försöka köra förbi i den livsfarliga modden i vänsterfilen. Jag valde det andra alternativet, men kunde bittert konstatera att de två hörde ihop eftersom alla Sveriges långtradare i torsdags befann sig på E4:an mellan Ö-vik och S-vall...

När jag svängt av mot Östersund blev dock väglaget bättre och jag kunde börja tycka det var lite trevligt. När jag närmade mig Vemdalen körde jag om den Volvo jag legad bakom de sista åtta milen. Måste ju låta turbon jobba lite så jag gasade på rätt bra. Tills jag såg en figur i reflexväst som stod vid vägkanten och vinkade med en röd lampa... Många svordomar kan jag och alla hann jag tänka medan jag försökte få stopp på bilen och svänga in på parkeringen bredvid vägen. Hann nästan slå Thomas nummer också:
- Hej, det är jag. Jo, nu åkte jag för fortkörning igen och den här gången blev det lite dyrare. Inte för att du var med, men kan du betala dem ändå?
Ja, nu blev det ju inte så illa, tack och lov. Den trevlige polisen tittade på mitt körkört (Nej, han sade inte att jag såg ung ut.) och sedan såg han min gps, och plötsligt hade vi en livlig diskussion om vilken som var bäst, var man kan hamna o s v. Till slut kom han på att jag skulle blåsa och när jag gjort det fick jag åka och då drog jag en lättnadens suck ska jag säga...

Thomas hade redan installerat sig och vi ringde genast efter Roger och Martin från Norrskedikaparken, som kom och drack den Minttu/O´boy som traditionen bjuder.


Det var mycket som skulle hinnas och klockan åtta gick Thomas och jag till Hildings och åt middag tillsammans med Cattis, Hampus, Carl-Martin och Erik. Välbehövligt, gott och väldigt trevligt.

Ja, man är ju på orkesterforum för att dansa och på torsdagen spelade Jannez, Highlights och Gamblers. Dåligt ljud om man inte stod alldeles framför scenen, och kanske inte riktigt den optimala dansmusiken för åldringar som jag. Jag gillar dock Jannez och sedan säger jag inget mer.

Fredagen ägnades åt trevlig samvaro med folk från här och där. Mingel klockan 18 och därefter middag. Iskall pajbit, men efter det kycklingbröst med sås och sånt och det var gott. Sedan underhållning och av min godhet nämner jag inte vilken, men föreställningen var åtminstone trettio minuter för lång och jag är så FRUKTANSVÄRT less på att bli utsatt för diverse "lustigheter" av "underhållare" som är så obegåvade att de inte har förmågan att läsa av sina åhörares kroppspråk. Denna gång fick jag en mugg med konfetti över mig, och även om det var lindrigare än att få en mikrofon uppkörd under hakan, så hade jag föredragit att INTE få det. Subba.

Fredagen bjöd på orkestrar mer i min smak, och kvällen blev lyckad. Det ena duktiga bandet löste av det andra, men kvällens höjdpunkt var i alla fall Streaplers. Dock gick varken Donnez, Jontez, Jive eller Martinez av för hackor.

Läckra Lillans nya look.
Kvällen avslutades inne hos Roger och Martin som i vanlig ordning bjöd på pytt i panna med lakritsshots. Men jag hoppade över pytten...

Lördagen är alltid den mest spännande dagen på alla forum eftersom det är då som frågesporten äger rum. På höstforumet skall man ut och promenera, givetvis rakt uppåt, vilket är så ansträngande att vätskekontroller är nödvändiga. Martin hade två flaskor lakritsshots, så hjärntrusten klarade sig ända fram i mål, där öl och jägermeister serverades. Av någon anledning var vi några stycken som blev kvar däruppe, jag tror att det var för att vi var tvungna att hjälpa till med den överblivna jägermeistern, men det var inga problem för ner kommer man ju som bekant alltid.

Vid nedstigningen träffade vi dessa fyra herrar som alla skulle på after ski. Nu hade ju inte backarna öppnat så det där med after ski låter mer pretentiöst än vad det var...

Jag var alltså i en alldeles utmärkt form när vi kom tillbaka till hotellet. Efter lite pizza hos Roger och Martin var jag tvungen att göra mig i ordning inför kvällen och då plötsligt ringde en journalist och ville intervjua mig om ombyggnaden av min lägenhet. Jag måste ha varit väldigt trevlig, för hon ville aldrig sluta prata. Ingela kom förbi och tillsammans raglade vi till minglet. Nu överdrev jag faktiskt. Så farligt var det inte. Ha ha...

Denna kväll var underhållningen bra mycket bättre. En fyndig barbershopkör och därefter Norrbottens stolthet Stefan Gunnarsson, som demonstrerade olika Yamaha-instrument. Han hanterar keyboard, bas, gitarr och trummor med samma skicklighet och dessutom sjunger han ju förbaskat bra! Ja jäklar...

Jag ska inte skriva vad det första dansbandet hette, men de var så pinsamt dåliga att jag aldrig hört på maken! Det råkade jag dessutom säga till en arrangör häruppifrån som tittade sorgset på mig och sa:
- Men jag trodde ju att du var snäll!
Och det är jag ju eftersom jag inte säger vad de heter.

Bäst var i alla fall Schytts. (Bara så ni vet så var det Schytts som gjorde Invitation. Dock långt före Peter Danielsons tid.) Bra låtar, bra musiker, bra ljud, bäst sångare som dessutom kan röra sig på scen.

Men allting har en ände och åldern tar ibland ut sin rätt. Jag orkade inte stanna och lyssna på Divine och Dreams utan gick till min lägenhet och såg på tv fem minuter innan jag somnade en stund. När jag vaknade till insåg jag konsekvenserna av all vätska jag satt i mig under dagen. Utan att bli alltför ingående och dra paralleller till min dotters nakensvansade husdjur, kan jag bara tipsa om att SP12 kan vara något att ta med sig på nästa resa.

Det är lika långt till Vemdalen som hem till Luleå. Fram till Sundsvall, där jag var in på Ikea en sväng, var det torrt och fint väglag men när jag kom ut på E4:an började det småregna. Fy tusan, vad trött man blir av sånt! I Örnsköldsvik åkte jag in på Statoil och köpte choklad, kaffe, smörgås, cola och en bulle. (Den sista stoppade jag i fickan och den fick Frida i present när jag kom hem. Den var god, sa hon.) Gruset i ögonen försvann och resten av resan gick bra mycket lättare.

Bara 45 mil kvar. Typ.

 De sista åtta milen räddades av spår 2 och 16 som löste av varandra tills jag kunde slå av motorn hemma på Lingonstigen. Nu var det inte Rallarsväng som satt i cd-spelaren utan en Creedence-samling... Got a spell on you och Heard i thru the grapevine. Igen å igen å igen å igen....  



Kommentarer
Vifsla

Ständigt denna invitation!

Min kaffekanna är obrukad av mej vill säga. Jag köpte den för 250 kr på Lobonäs skrotmarknad (strålande ställe). Jag vet inte om den håller varmt men korken sluter tätt i alla fall.

2009-11-10 @ 11:07:25
URL: http://www.welest.blogspot.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0