Tänk hur tokigt det kan bli. I fast förvissning att min arbetsdag inte skulle börja förrän klockan 11 idag, spolade jag upp ett härligt skumbad så snart Björn släntrat iväg till skolan. Sedan lade jag mig själv däruti. Fem minuter över halv tio ringde min kollega och undrade var jag var.
- I badkaret! svarade jag glatt.
- Hm, sade hon något dämpat. Du började halv tio idag...
Egentligen börjar jag halv 12 på fredagar, men eftersom bossen skulle vara borta hade jag lovat att komma en halvtimme tidigare, något som hon ändrat i boken men inte i min hårddisk.

Men jag är ju inte den som såsar när det verkligen gäller. Strax efter öppningsdags stod jag där bakom disken, som vanligt glatt leende men framförallt nybadad.

Igår svängde jag ihop en liten tröja precis innan läggdags av en enormt mjuk trikå som legat till sig ett par år. Först var jag jättenöjd, men efter en stund kände jag att den knallröda färgen inte riktigt var till min fördel. Katarina tittade skeptiskt på mig, hostade lite samtidigt som hon sa:
- Solgården.
Och därmed fick Röda Korset ännu en jumper att skänka till behövande. För den oinvigde skall jag berätta att Solgården är en butik i Luleå där man säljer den typ av kläder man kan finna på marknader. Det finns ett särskilt ord, men jag underlåter att nämna det. Jag hoppas ni förstår. Där piercas det också. Men de har faktiskt en del snygga kläder...  
 
Man kanske inte skall ha dödskalletröjor när man nästan är femtio år. Men vem är jag att känna till sådant?
Häromdagen fick jag mig en bild tillsänd av min kära syster som är frisör och som bevistade den visning där Katarina modellade. Syster, förresten. Vi har visserligen olika föräldrar, men två av dem bor i alla fall ihop. Styvsystrar sade man förr, men vi är moderna och säger plastsystrar.

Den vackra rödtotten är min unge. Visst får jag vara lite mallig...? 

Slutligen vill jag bara visa några bilder på två av Sveriges största dansband. Det ena, Jigs, är numera avsomnat, medan Schytts kämpar på och kommer till Boden i sommar om allt går som på räls. (Bara så ni vet så var jag fruktansvärt rolig nu. Peter Danielson, sångare i Schytts, jobbar nämligen som tågklarerare. Ibland spårar jag verkligen ur!) Men man vet ju aldrig. Hemsidan ligger nere och basisten spelar med Starlights på Cinderella...

Så här såg Jigs ut 1974. Lägg märke till det fantastiska överflöd av ansiktshår ett par av medlemmarna begåvats med. En underbar bild som inte lämnar något övrigt att önska. Pilotbrillor, kragsnibbar över kavajslagen, uppvikta manchetter. UNDERBART!

Vad hände, grabbar? Året efter hade bandet förenats med flertalet av sina kollegor i Pyjamasland. Alla hade också både duschat och rakat sig, utom tuffingen till vänster i bild. Han som lånat sin syrras stövlar.

För att få vara med i Schytts var man tvungen att ha en ordentlig rya på bröstet. Det var enda anledningen till att de inte hade någon sångerska. (Det har de för övrigt endast haft en gång. Yeni Karlsson, ursprungligen från Älvsbyn, kvalade in 2003. Hur hon lyckades med det vill jag inte ens tänka på. Hon tvingades dock sluta på grund av ryggbesvär två år senare.) Den stackars snubben längst till höger uppfyllde inte kriterierna till fullo, utan tvingades knäppa igen sin skjorta för att inte avslöja racerbanan (på vilken det inte växer något gräs...)

När jag skrev stora dansband, så menade jag verkligen STORA dansband. Sju personer i vardera. De enda som kommer i närheten av detta idag är Larz Kristerz med sina sex medlemmar. Black Jack har också varit sex stycken fram till för något år sedan, då deras styrka decimerades till fem. Så är det nuförtiden.  

Ja, så var ännu ett lärorikt inlägg till ända!