Att jag är en hejare på att köra bil har nog tydligt framgått av tidigare inlägg. Jag är snabb

och jag är försiktig

när jag backar.

Redan första gången jag satte mig bakom ratten i min brors Opel Ascona visste jag skulle komma att bli en bilförare utöver det vanliga. När jag för åttonde gången släppte upp kopplingen utan att växla ur, vrålade min hårt prövade bror att jag fick hitta någon annan att övningsköra med tills jag hade lärt mig att koordinera mina rörelser.

Det gick några månader men eftersom jag är hans favoritsyster (hans enda, för övrigt) så satt jag snart bakom ratten igen. Nu hade jag mognat och allt gick som en dans. Den 19 juni 1978 hade jag den åtråvärda lappen i min hand. Nu gick ingen bilägare säker!

Mitt första möte med en automatväxlad låda kunde ha slutat riktigt illa, men tack och lov höll jag rätt låg fart när jag plötsligt såg mig nödd och tvungen att bromsa. Dessvärre ville min vänstra fot trycka ner den koppling som inte fanns, så den hamnade istället på den förvuxna bromspedalen i denna Dodge Dart av 1963 års modell. Det tog tvärstopp och blev med ens trångt i framsätet när bilens sju passagerare praktiskt taget hamnade i mitt  och bilägarens knä.

Så småningom fick jag en egen bil, en VAZ 1500 De luxe-78. Och det var kanske inget fel på den men någon Impala var den ju inte.

Stolt faster är jag till de här gulliga killarna som numera är 31 respektive 33 år. Oj...

Jag behöll den i alla fall några år och nog fyllde den sin funktion även om den hade en ratt så gigantisk att den hade fått en pensionerad busschaufför att nicka igenkännande och fälla en tår.

Åren gick, jag avancerade till en BMW för att slutligen fastna för en kycklinggul Opel Kadett-74. Vid det här laget var jag så bra att jag beslutade mig för att börja tävla i bilkörning! Tillsammans med Gunilla, Pia (hon som snart äger en Elvisskjorta), Anders och min medtävlare Anna styrde vi kosan mot Skellefteå och UNGDOMENS RATTMÄSTERSKAP! I en annan bil från Luleå färdades två grabbar, men det gjorde ingenting för tävlingen var uppdelad i dam- och herrklass. Annas och min konkurrens bestod av en ung flicka som vid tävlingstillfället hade haft körkort i tre veckor.

Det var ju solklart vem som skulle vinna. Det förstod både jag och den överårige tävlingsledaren, men tävlingen måste ju genomföras för formens skull. Så det backades, kördes slalom och parkerades som aldrig förr. Koner och andra markeringar flög, inte bara över tävlingsområdet utan troligen över hela Skellefteå. Som slutgiltig segrare stod treveckorskörkortetflickan. Vilken tur hon hade då,,,, Snörp.

Vi fick i alla fall både diplom och plakett och jag lyckas nog dölja min besvikelse över nederlaget tämligen väl....
Detta fantastiska hände sig i oktober 1982. Året då vi dansade till Focus Fem, Bodals, Jigs och Kamsjös. I bilens kassettbandspelare rullade bandet med Alan Parsons Project Eye in the sky. Men skall jag vara riktigt ärlig kan allt detta också ha inträffat 1983.