Har precis kommit hem efter att ha gjort detta fruktansvärda, nämligen att operera in en silikonslang i tårkanalen för att på så sätt öppna upp den, vilket, om det lyckas, innebär att jag i framtiden kommer att kunna gå in i frukt- och gröntavdelningen på Kvantum utan att behöva gråta. Men jag kan säga att det var inte roligt.

Eftersom jag skulle åka buss till Sunderby sjukhus var jag ute i kolossalt god tid, vilket innebar att jag var på plats ca en timme innan ingreppet skulle äga rum. Det gjorde ju ingenting eftersom jag av erfarenhet vet att varje väntrum på ett sjukhus är fyllt av läsvärd litteratur, så att den där timmen skulle gå snabbt rådde det inget tvivel om. 

Jag visste inte riktigt vilken jag skulle börja med. Jakt & jägare från augusti 2002 eller den något nyare Sveriges natur.

Så blev jag inropad och jag fick en mössa att sätta på huvudet medan läkaren ställde sig på knä och tog på mig skoskydd. Sedan fick jag gå in och sätta mig i operationsstolen medan fyra människor i rummet plockade fram vad som behövdes. Jag skall inte gå in på mer detaljer men såhär i efterhand kan jag säga att ett par, tre Stesolid inte varit fel. Min tuffa inställning till trots lyckades jag nästan svimma i det ryggläge jag befann mig. Det var då en sköterska upptäckte att läkaren hade tejpat fast den självhäftande operationsduken både över näsan och munnen, så när hon hade släppt på den och jag åter kunde andas kändes det genast lite bättre. 


Eftersom min hud tydligen antagit samma färg som personalens gröna rockar, möjligen något ljusare, så fick jag ligga på en brits i ett intilliggande rum tills jag kände mig någorlunda pigg. Då gick jag ner till Apoteket och hämtade en ögonsalva och sedan köpte jag en Tip Top som jag njöt av på en bänk i solen medan jag väntade på min bror Håkan, som hämtade mig. Nu är jag hemma och tänker sova en stund. Såhär ser jag ut. Känsliga läsare varnas. Usch.