Självklart bör man vara hemma och vila när man jobbat tio timmar varje dag i en vecka, men å andra sidan kan det ju vara kul att åka och dansa också. I Bursiljum spelade Widerbergs och det var dessutom deras sista spelning häruppe för en lång tid framöver eftersom de går ner på deltid och bor en liten bit härifrån. Eller därifrån. Så när jag fick ett sms av Janne i bandet så tänkte jag att "What a heck! Let´s go!" och så gjorde jag det. Detta till arrangören Rogers stora glädje eftersom han då fick in ytterligare 150 spänn. (Bursiljum är visserligen föreningsdrivet så ingen får ju gå från hus och hem vid en förlust, men det är ju alltid kul om det går ihop ändå...)

Omkring 135 människor sket alltså i regnet och masade sig dit. Det är ju trots allt tak på stället.... I Västerbotten är de allt ombytliga. Där damerna stod och hängde i fjol stod nu ingen förutom jag. Blev jag uppbjuden då? Ja, en modig tangokavaljer bjöd upp mig direkt jag kom in. Men sedan var det stopp. Och jag är ju inte den som krusar utan satt istället och tittade på folk. En stackars liten dam hade uppenbarligen druckit lite för mycket, så hon blev nobbad mest hela tiden. Det hjälpte inte att hon drog och slet i karlarna, de ville ändå inte dansa med henne.

I pausen insisterade Roger på att jag skulle sitta ner och fika med orkestern och riktigt vräka i mig av alla sorterna. Bursiljums Folkets Park har 65 år på nacken (jubileum i år) och det är en riktigt anrik park med utomhusscen och en massa små hus som skulle kunna inrymma tombola, gevärsskytte och sånt. Stora delar av kaffeservisen, lika gammal som parken, finns också kvar.




Efter pausen föll jag till föga för nymodigheterna och sällade mig till åtminstone utkanten av kvinnoklungan. Då vaknade gubbarna och jag blev plötsligt ett hett villebråd, men det var ju trevligt för i Västerbotten är herrarna onekligen kolossalt dansanta. Så på det hela taget blev det en mycket lyckad kväll.

Janne
Och för er som inte visste det kan jag upplysa om att Widerbergs är en mycket kompetent orkester med en repertoar som de till stora delar är ensamma om. Det är mycket country men också mycket annat, och allt är ruskigt dansvänligt. Gung och häng, precis som det skall vara.

Hemresan gick bra. Jag har upptäckt att bilkörning har ungefär samma lugnande effekt på mig (som vanligtvis känner mig rätt speedad) som skumbad. I natt hade jag sällskap av Status Quo och deras Hello. Bättre kan det knappast bli.