Den sista dansen
Fredagen blev uppbrottets dag. Först åkte Thomas. Han blev hämtad av Pelle och Susanna och jag vaknade till när han var borta, men upptäckte till min fasa att han lämnat den stora kandelabern på soffbordet. Den, som jag släpat genom halva Sverige för att Anna ville ha den och nu skulle vara tvungen att släpa med tillbaka till Luleå. Upprörd drog jag ner sovmasken över ögonen igen medan jag förbannade det faktum att jag skulle resa med 100-litersväskan till Karlshamn i september. Som att släpa omkring på ett ordinärt badkar. Men jag somnade om och när jag lyfte sovmasken nästa gång var den borta! Det visade sig att Thomas smugit upp och hämtat den. Jäkla tur!
Näst i tur att lämna kollektivet var Sarah, Douglas och Ulf som blev hämtade av Eva och Anette. Douglas hade stora svårigheter att slå upp ögonen, vilket man ju får förstå. Klockan var ju bara strax efter 11. Men till slut satt han där vid köksbordet i alla fall.
När de hade åkt så aviserade Roger och Martin från Norrskedika sin ankomst. Jättekul att träffa dem igen, men tyvärr har de ingen park att ta hand om numera. Om det var därför som vi frångick traditionen med irländsk kaffe och höll oss till vanligt simpelt brygg skall jag låta vara osagt. Ovanligt var det dock. Men inte mindre trevligt.
De hann knappt åka innan Gunilla och Mats, som skulle sova i lägenheten en natt, anlände. När Janne, Ingrid, Mats och Gunilla gick till Orrskogen så lade jag mig på madrassen och sov ett par timmar istället.
Jag skulle lämna en nyckel i informationen och det var nog tur det, för annars hade jag aldrig pallrat mig dit. Efter slutfört uppdrag ringde jag Martin och vi gick till ölstugan där jag frångick rutinerna och köpte en Breeze. Sedan gick vi in och dansade till Fernandoz innan vi köpte varsin langos och blev sittande i den relativt ljumma kvällen. Till slut gick vi in på bana 1 där Bengt Hennings och Cavalkad spelade. Där satt Susanne och Gisela från Skåne och var helt lugna och sansade. Dansade lite med Martin och blev uppbjuden av en karl som bara stod still och gungade. Vi hann väl typ sju meter på två låtar.
Så när den ena orkesterns dator spelade upp till sista dansen, True love, och trummisen var den ende som gjorde något på sitt instrument, då kände jag ändå att det skulle bli ganska skönt att få komma hem till Bosn... förlåt, Luleå.
Näst i tur att lämna kollektivet var Sarah, Douglas och Ulf som blev hämtade av Eva och Anette. Douglas hade stora svårigheter att slå upp ögonen, vilket man ju får förstå. Klockan var ju bara strax efter 11. Men till slut satt han där vid köksbordet i alla fall.
När de hade åkt så aviserade Roger och Martin från Norrskedika sin ankomst. Jättekul att träffa dem igen, men tyvärr har de ingen park att ta hand om numera. Om det var därför som vi frångick traditionen med irländsk kaffe och höll oss till vanligt simpelt brygg skall jag låta vara osagt. Ovanligt var det dock. Men inte mindre trevligt.
De hann knappt åka innan Gunilla och Mats, som skulle sova i lägenheten en natt, anlände. När Janne, Ingrid, Mats och Gunilla gick till Orrskogen så lade jag mig på madrassen och sov ett par timmar istället.
Jag skulle lämna en nyckel i informationen och det var nog tur det, för annars hade jag aldrig pallrat mig dit. Efter slutfört uppdrag ringde jag Martin och vi gick till ölstugan där jag frångick rutinerna och köpte en Breeze. Sedan gick vi in och dansade till Fernandoz innan vi köpte varsin langos och blev sittande i den relativt ljumma kvällen. Till slut gick vi in på bana 1 där Bengt Hennings och Cavalkad spelade. Där satt Susanne och Gisela från Skåne och var helt lugna och sansade. Dansade lite med Martin och blev uppbjuden av en karl som bara stod still och gungade. Vi hann väl typ sju meter på två låtar.
Så när den ena orkesterns dator spelade upp till sista dansen, True love, och trummisen var den ende som gjorde något på sitt instrument, då kände jag ändå att det skulle bli ganska skönt att få komma hem till Bosn... förlåt, Luleå.
Kommentarer
Trackback
