Det enorma uppehållet i mitt bloggande har i alla fall inte påverkat läsarsiffrorna! Tack, alla kära tålmodiga läsare! Jag har genomlevt en vecka i ett osannolikt tempo. Den har innefattat två danser (Boden Alive) som jag skött som konsult (jag älskar att kalla mig konsult!) och sonens 14-årsdag som jag tyvärr inte skötte på det sätt som anstår en god mor. Dessbättre har han en fantastisk pappa, som dessutom är en hejare på  tårtor, så det gick ju bra ändå. Veckans höjdpunkt var dock mitt eget årliga arrangemang på Kanislogen där Streaplers som vanligt levererade det allra allra bästa.

Men jag börjar med helgens vedermödor. Det är endast två månader sedan projektledaren fick klartecken från Boden Alives styrelse att det även i år skulle bli en festival. Mats Bergmans var som vanligt redan preliminärbokade, men lördagen stod tom. Tack och lov hade vi förmånen att få hit Widerbergs, en mycket kompetent orkester som är välkända häruppe. På torsdag kväll skickade jag ett sms till Magnus i Mats Bergmans i vilket jag önskade dem välkomna samt upplyste dem om att de skulle bli bjudna på middag och lite sånt. Detta sms, som för mig var något alldeles självklart, visade sig vara nära unikt för orkestern. 

I min värld är orkestern huvudattraktionen när man arrangerar dans. Inte alltför sällan har den rest lång väg och tämligen ofta hamnar den mitt ute i ingenstans. Hur vill man själv bli mottagen när man kommer till jobbet? Har man långt till sin arbetsplats skulle man kanske uppskatta en kopp kaffe när man kommer fram.

Vi gick i alla fall iväg till ett av festivalens s k mattält (läs: öltält) där vi serverades souvlaki.

Tja, sen finns det väl inte så mycket mer att berätta. Kvällen blev ju förhållandevis lyckad. Trots undermålig annonsering kom det ändå rätt mycket folk, med norrbottensmått mätt, och de flesta verkade nöjda. Det var första gången jag hörde Mats Bergmans live sedan Linus började och på något sätt var det lite mera glöd över hela orkestern. Stilen kändes lite tuffare utan att de hemfallit åt något topplistehelvete och det bådar ju gott.

Precis när det var som mest att göra i kassan dök Thomas upp. Ingrid och Kent hade hämtat upp honom på järnvägsstationen när han anlänt med tåget från Kiruna, där han varit och jobbat under deras festival, som så påpassligt äger rum samma helg som Bodens. Thomas var i det närmaste euforisk, vilket är full förståeligt, eftersom han haft den bästa utsikten av alla passagerare...



Hängivna Deutgen-fans bakom kravallstaket.

På lördagen spelade, som sagt, Widerbergs. Till min stora glädje hade de en sångare med sig och var alltså fem stycken. Eftersom orkestern går ner på deltid till hösten var det troligtvis sista gången vi såg dem häruppe, tyvärr. Det är jättetrevliga killar som har spelat hos mig flera gånger. Deras repertoar är lite annorlunda, men kolossalt dansant och publiken denna kväll var både yngre och något mer fåhövdad. Det gick alltså inte särskilt bra, om jag skall tala klarspråk. De som var där var jätteglada och nöjda, men inte betalade någon dubbel entré för det... Det var däremot ett antal kvinnor som tyckte att de skulle få ett rabatterat pris eftersom det var så lite folk... Och om detta skriver jag inget mer eftersom jag inte vill chikanera någon även om det finns skäl till det...



Så här glada var flickorna och deras pappa när de äntligen fick åka till Luleå efter en kväll av hårt arbete.

Det är troligt att det var konkurrensen från dansen i Avan, där Ragges spelade och Thomas Deutgen var dansvärd, som knäckte oss. Men ja ä int bitter så jag åkte förbi byn i den arla morgonstunden och plockade upp min inneboende som blivit väl omhändertagen av Annmari och Kajsa.