Nu är hon hemma igen! Efter sex och en halv vecka i huvudstaden landade tösen på Kallax efter sitt livs andra flygresa. Den första ägde rum den 19 januari 1990 då hon endast var två ynka månader. På min inrådan åkte hon ut till Arlanda i god tid före avgång och det var kanske bra, eftersom hon steg av flygbussen vid utrikeshallen. Helt fel var dock inte detta. Hon checkade nämligen in där och fick ett boardingcard i papp istället för den sladdriga psalmbladstunna pappersremsa man får när man checkar in på rätt ställe. Ja, hon flög med Norwegian. Med tanke på priset kan man kanske inte alltid begära ett boardingcard i SAS-kvalitet. 

Hon hittade så småningom till inrikeshallen där hon lämnade in sin väska. Sedan kände hon sig lite vilsen och frågade killen vid incheckningen vad hon skulle göra nu. 
- Men du får göra vad du vill, svarade han och skrattade litegrann.
Sedan förstod han att hon inte var så rutinerad och förklarade att hon skulle gå uppför trappan, genom säkerhetskontrollen och därefter söka reda på rätt gate. Hon klarade detta med bravur men sedan kom nästa bakslag. De sålde inte chips någonstans! Jag fick ett sms i vilket hon undrade om det möjligen är förbjudet att äta chips på Arlanda?! Till slut hittade hon ett förkrymt Pringlesrör för 18 kronor som innehöll ungefär tio chips. 

Alltså körde vi förbi Kvantum och köpte en påse Estrella Salt & Vinegar som vi tog med ut till Kallax. 

Katarina flankeras av sina systrar. Alla ser lite skeptiska ut...
Sedan hämtade jag pappan och så åkte vi hem till mig och åt tårta! Kvart över elva en onsdag kväll!


I eftermiddags råkade jag springa förbi en skivback på Återvinningen. Där hittade jag den sällsynta LP:n Jag får liv med ett av mina favoritband, Bhonus! Och vem står längst till vänster, med härlig pudelfrissa, för liten t-shirt och höga jeans, om inte Hasse Östh, den ende originalmedlemmen från bandets start 1972! Inför den här fotograferingen hade de enats om en någorlunda enhetlig klädsel. Dessvärre var snubben längst till höger färgblind och dök upp i gula byxor. Ingen ville förstöra den förväntansfulla stämningen varför man enades om att den gulklädde skulle representera något slags soltema som eventuellt kunde härledas till sista spåret på andra sidan, Gryning. 


Vad värre var att den lille mannen i mitten (han som ser ut som en blandning av Jackie Chan och Freddie Mercury) hade missat de ljusgula USA-sockarna, i vilka jeansen skulle vara nedstoppade och istället iklätt sig rosa dito. För att lösa problemet föreslog fotografen att en dimma skulle läggas ut över scengolvet, på vilket de stod. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Slutligen hittade man en firma, Bellalite, som hals över huvud ryckte ut och gjorde sitt jobb. Det här löste alla problem, också Hasses något för korta byxben...

Den märkliga titeln kommer sig av låten med samma namn. Den har samma melodi som Jeff Lynns I´m alive (Jag lever) från albumet Xanadu, men enligt skivtexten heter originalet I´m a live (Jag är ett liv), så då vet jag faktiskt inte...