Onsdag eftermiddag rusade jag runt stan på jakt efter presenter till Malin, som fyller år den 27:nde. Hittade en snygg tröja på JC och en rutig flanellskjorta på Bikbok. När jag sedan skjutsade Katarina på Granngården och köpte pellets till råttorna hittade jag dessa underbara leksaker till Rousseau. Jag hade lust att behålla dem själv, enbart på grund av de fina färgerna, men jag är ju ingen katt..


På torsdag, som egentligen var min lediga dag som jag sett framemot som ett barn på julafton, hade vi premiäröppet i våra nya lokaler. Jag har aldrig i hela mitt tämligen långa liv, varit med om en sådan anstormning av människor. Köerna ringlade sig runt butiken medan vi klippte tyger och slet som bävrar. Men alla var glada, utom en ung mamma som tyckte det var dålig service i vår butik... För varför i hela friden ska man behöva stå i kö när man skall köpa gardiner?

På kvällen hade jag besök av mina vänner i Martinez. Vi åt middag och knäckpaj och hade det trevligt. Fram till den stund då jag spelade Invitation med Schytts för dem. Eftersom jag tycker att det är bland det bästa som någonsin skrivits inom svensk musik, så var jag nästan exalterad när jag förde nålen till det rätta spåret på vinylplattan. Då kände plötsligt Krister hur röksugen han var och slank snabbt ut på balkongen. Danne hade andra behov och kvar blev Jouni och Lillan, som i hastigheten inte kom på något skäl att avvika. Deras leenden blev stelare och stelare och men när Invitation övergick i Det sa bom, släppte spänningarna och stämningen i rummet blev återigen uthärdlig.

Sedan gick vi på bio och såg den här spännande filmen.

Den var lagom spännande, lite sorglig, lite splashig och väldigt bra. Det var första gången på länge som jag lyckades se en hel film från början till slut och Katarina blev mäkta imponerad när jag berättade det. Normalt är jag så rastlös, alt. har så mycket att göra, att jag ofta missar betydande stycken i filmen när jag springer omkring och utför sysslor i mitt hem. På bio tvingas man ju att sitta still i samma stol, vilket kan vara förklaringen till att jag hängde med så bra. Salongen var nästan fullsatt (den visades på Filmstadens minsta salong. Fyra rader.) och tyvärr trodde dansbandet, som satt på sista raden, att de såg en komedi och gapflabbade sig således genom filmen. Men det gjorde inget. De var ju glada. Läs förresten Lillans blogg om kvällen. Hon har så rätt så det är inte klokt. Och jag tror att alla kvinnor, som någon gång suttit och dragit i sig en stor cola på bio, håller med henne. Jag gör det i alla fall.