Klockan hann bli strax efter tio på torsdag kväll, innan vi kom oss iväg. Då var bilen bäddad och tankad men jag insåg att jag kanske inte skulle orka köra längre än till Harrbäckens rastplats, tre och en halv mil bort...

Varför skiner inte min matta när månens matta sken?
Men med en påse wasabinötter och en flaska Trocadero kommer man långt här i livet och de 25 milen till en rastplats i Sävar, strax norr om Umeå, gick som en dans. Det kändes förvisso som en ynklig sträcka för en som är van att köra minst 75 mil nonstop, men nu hade jag ju onekligen jobbat hela dagen.

Efter att ha sovit både gott och länge svängde vi in på ett café och åt varsin gigantisk räkmacka innan vi hälsade på mina chefer i lagerbutiken. Där fick vi en liten rundvandring och det var ju kul, eftersom jag aldrig varit där förut. Och när vi ändå var i Umeå så passade vi på att besöka Gammlia museum.
 
Björn och skidor. Mycket intressant.
Jag har passerat Skuleberget otaliga gånger de senaste åren, men nu bestämde vi oss för att åka den 1200 meter långa linbanan upp till toppen och det var grymt kul!


Man ser rätt långt...
Det är nog första gången jag kört Norrlandskusten utan att vara på väg någon annanstans, så ett besök på Björkuddens restaurang fanns det också tid till. Eftersom vädret var helt fantastiskt så satt vi ute och hade därmed utsikt över Höga Kusten-bron.


Maten var väl helt ok. Inte så man gick i taket av hänförelse precis, men mycket smaker. Vi åt båda örtmarinerad biff och medan Björn fick sin mör och röd så var min desto mer välstekt. Egentligen skall man väl säga till, men jag ville inte börja tjafsa, mesig som jag är. Men jag vill också ha köttet rött. Helst skall det kvida lite när man skär i det...

Mätta och belåtna körde vi vidare mot Östersund, via Sundsvall. Dessvärre hittade vi ingenstans där vi kände att vi ville sova. Det skulle vara dragracingtävlingar på Optands flygfält dagen efter så det var onekligen lite livat i stan. Fast det är det å andra sidan kanske alltid en fredagkväll, även i Östersund. Vi valde till slut att köra tillbaka till Brunflo och den fräscha rastplatsen vi redan passerat en gång. Där var vi ensamma, vilket inte kändes helt tryggt förstås. Men natten förlöpte utan incidenter och på morgonen köpte vi frukost på Coop innan vi körde vidare västerut mot Ytterån och Mus-Olles museum. Jag har aldrig sett på maken till besatt människa och kände mig stärkt i mitt, till synes, livslånga förrådsrensningsprojekt. Det var kolossalt fascinerande att beskåda dessa samlingar och jag kan verkligen rekommendera ett besök.

Därefter åkte vi till Frösö Zoo och det var också kul. Men varmt. Av någon märklig anledning kostar det 180 kr för vuxna och 90 kr för barn mellan 5-12 år så jag bestämde snabbt att Björn var en ovanligt storvuxen 12-åring, till hans stora förtret. Damen i kassan såg tveksam ut, men ifrågasatte mig inte. Därmed kunde vi också äta inne på restaurangen, något som annars inte varit aktuellt. Nej, det hade nog blivit hårdbröd doppat i vatten den dagen...

Det är intressant att se tigrar och lejon på nära håll, samtidigt som jag tycker oerhört synd om de här djuren som trots allt har starkt begränsade ytor att leva på.

Lamadjur med dreads.

Trendigt gul tigerpyton.

Kossamu.

Givetvis sockervadd.
På Frösö Zoo är de däremot i stort behov av någon som kan skriva skyltar. Här blandas stora bokstäver hejvilt med små och kolon placeras där de inte skall vara, för att nämna några exempel.

Undrar när aporna...

...och bitas blev egennamn....?

No comments.

Tänk, de såg ut som vanliga studsbollar!
Nu fick jag möjlighet att vara sådär härligt dryg och förmäten igen! Dessvärre är det tämligen riskfyllt att påpeka brister som dessa. Det innebär att jag själv bör uttrycka mig fullständigt felfritt och det gör jag ju faktiskt inte alltid. Det har t ex hänt att jag har skrivit "dammsugat", vilket en god vän gärna och ofta påpekar. Men jag hävdar att det är dialektalt.

Björn blev sedermera trött och drabbades av akut hemlängtan. Vi hade visserligen tänkt åka på Ikea i Sundsvall på söndagen, men eftersom vi varken behövde något eller egentligen hade några shoppingpengar så kändes det lite onödigt. Vi har ju faktiskt Ikea ett stenkast hemifrån, i Haparanda 17 mil bort.

Och en bit norr om Höga Kusten-bron...

...hände detta! Jag har kört 5100 mil på inte fullt ett år och elva månader. Ja jisses!
Det här blev ju en helg utan dans, men plötsligt fick jag den briljanta idén att vi kunde sova utanför Signars loge i Täfteå! Björn tyckte det var ett bra förslag, så vi anlände till parkeringen omkring en halvtimme innan dansen skulle sluta. Den här kvällen var det Chiquita som spelade så vi drog ner en ruta och lyssnade. De spelade bl a eurovisionsschlagervinnaren Fairytale i ett härligt danstempo! Signar hade som vanligt ordentligt med folk, och det är honom väl unt. Han är nämligen en av få arrangörer som kör privat och sponsras således inte av staten utan betalar den 25 %-iga momsen som han och alla andra privata arrangörer är ålagda att betala.(Det här sista var bara en liten bitter reflektion.) 

Så småningom gick jag in och pratade lite med Signar. Självklart gick det bra att vi sov på parkeringen. Det förstod jag innan men ville ändå fråga. Så pratade jag lite med orkestern och några bekanta från Älvsbyn. Tja, sedan hängde vi än en gång upp mörkläggningsgardinerna och somnade. Landade i Luleå strax efter ett på söndagen och därmed var årets bilsemester, en mycket komprimerad sådan, till ända.