Jag tänkte att jag skulle sätta igång med fotpallen, men bäst jag satt där i min söndernötta soffa så föll blicken på det centimetertjocka dammsjok som täckte mina bokhyllor. Ja, även böckerna, förstås. Jag lämnade fuskmockan, hämtade dammsugaren och satte igång ett helvetesprojekt som, när det äntligen var över några timmar senare, ändå kändes som en väl disponerad söndagseftermiddag.

Jag inte bara dammsög, jag rensade ut en hel del böcker också. Det finns ingen anledning att spara litteratur som inte har lämnat något som helst avtryck hos en. Där fanns också en väldig massa dynga och jag kände en stor lättnad när jag fick avyttra böcker skrivna av människor som egentligen borde ägnat sig åt annat. Bland dessa finns t ex  några svenska deckarförfattarinnor, vars namn jag väljer att inte nämna eftersom jag ju är en god människa. Ibland. Men om man skriver "kinderna var fortfarande röda av ilskans rodnad" så skall man inte kalla sig författare. Tycker jag i alla fall, men jag är ju en besserwisser...

Bakom mina svenska ordböcker gjorde jag dock ett fynd.

När dessa påsar har hamnat där kan jag dessvärre inte svara på. Den ena innehöll enbart brända mandlar och romkulor medan den andra, förutom dessa två favoriter, även innehöll några violkatter. Det visade sig att violkatterna, vid en avsmakning, hade klarat sig förvånansvärt bra. Både de brända mandlarna och romkulorna smakade dessvärre BLÄ. Typ härsket.

Igår plockade jag också fram det sista halvkilot rom, vilket avnjöts tillsammans med rostat bröd, creme fraiche och rödlök i sällskap med Björn och Malin.

Och ikväll kom Katarina upp och hade Hjärtrud i huvan. Hon är faktiskt hur gullig som helst. Hjärtrud, alltså.

Ok då, Katarina också....