Jag hade planerat fredagen in i minsta detalj, men hade förstås inte räknat med den ofattbara trötthet som drabbade mig när jag äntligen anlände till mitt hem efter dagens tio timmar och femton minuter långa arbetspass. Vi arbetar, som sagt, i en mycket populär butik. Jag var så trött att jag nästan inte orkade lägga mig i badkaret och när jag väl låg där i bubblorna, naturligtvis med kandelaberns tända ljus på kanten, lyckades jag givetvis somna till en stund. Att sedan stiga upp, torka håret och därefter platta och volumastra det, kändes som ett maratonlopp. Jag övervägde till och med att INTE åka till Boden och dansa överhuvudtaget. Men:
1. Jag skulle hämta Thomas.
2. Jag hade fållat byxor åt Krister som skulle levereras.
3. Jag älskar Flamingokvintetten.
Jag skärpte alltså till mig och anlände lagom till paus. Hann precis med en laxmacka och hjortronkaka i C-G:s husvagn innan det var dags att äntra dansgolvet.


Och det gör man bäst med Thomas. Underbar dansmusik blir ännu bättre med en duktig danskavaljer. Kent avlöste honom med den äran och sedan var det dags för ett par svängomar (pluralformen på svängom. Tämligen logiskt, eller...?) med Martinez-pojkarna. Jag hade faktiskt jättekul, utom när en stor karl som dansade förbi, på något osannolikt sätt lyckades trampa mig på foten.
-Aj! sade (skrek?) jag högt samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att segna ihop på golvet av skräck. Thomas skämdes, men jag tycker inte att man skall trampa kvinnor på fötterna, särskilt inte kvinnor som bara har sovit fyra timmar natten innan de har jobbat tio timmar och femton minuter.

Men Flamingokvintetten var hursomhelst hur bra som helst. Man får väl tycka vad man vill, men att spela i tre och en halv timme och kunna fylla åtminstone tre av dessa timmar med EGNA hits, det är fan i mig imponerande. Som vanligt spelade de Guitar boogie som svänger något så in i bomben. Och en av mina favoriter, Där näckrosen blommar, har ett groove som får nackhåren att resa sig. Dennis och Hasse är så sagolikt samspelta att det är som ett lim emellan dem.

Eftersom jag skulle upp och jobba i den arla morgonstunden var jag högst angelägen om att få åka hem så fort som möjligt. Så medan Thomas hämtade kavaj och portfölj i C-G:s husvagn, väntade jag i Martinez-bussen. Och det var ju trevligt förstås, men Thomas hade nu förflyttat sig till logen så jag fann för gott att gå dit, bara för att finna honom mitt i en jamsession. Som om det inte räckte med att spela i flera timmar! Nej, nu skulle det spelas och sjungas och detta med gästartist... Trevligt var det, men hemma var jag inte förrän halv fyra.


Stefan hämtade dragspelet...

...och Douglas gitarren. Farao, så det svängde!