Långt innan jag själv insåg att alla skrivkunniga människor, inklusive jag själv, kan ha en egen blogg, så bloggade min då fjortonåriga tös för fullt. Hon skrev om allt möjligt. Kommenterade tidningsartiklar, radio- och tv-program, berättade om sitt liv i allmänhet och ibland, när tillvaron (läs: skolan) kändes tung, skrev hon om den också. Och om en och annan lärare. Hon hade dock den goda smaken att aldrig nämna någon lärare vid namn, i vart fall inte om hon hade något negativt att säga om personen i fråga. (Detta är något som en och annan bloggare skulle lära sig. En del gör sin verklighet till den enda sanningen och då är det inte roligt för den som inte skött sig som förväntat...)

Frida hade väldigt många läsare, fler än de flesta av oss småbloggare kan drömma om. Och kanske var det därför som hon en dag blev inkallad till rektorn... Han hade blivit tipsad om hennes blogg av två lärare som kände igen sig själva och var grymt upprörda för att Frida var missnöjd med dem. Nu hade hon ju inte skrivit att de var imbecilla idioter, inte heller att de var indolenta, men att de inte ingick i den skara hon skulle ta med sig till en öde ö var uppenbart. Istället för att prata med sin 14-åriga, vid den tiden, så oändligt trötta elev (Frida pendlade mellan Luleå och Piteå och var borta minst 12 timmar per dag) och fråga hur man skulle kunna hjälpa henne, så sprang man till rektorn och yvades. Rektorn i sin tur uppmanade Frida att plocka bort alla inlägg som handlade om skolan, men eftersom skolan är en så stor del av en tonårings liv fann Frida inte längre någon mening med att blogga utan plockade bort hela bloggen. 

Själv ringde jag givetvis till rektorn, som faktiskt är en hyvens kille och ett riktigt föredöme i vanliga fall (ser onekligen rätt bra ut också, och det är ju väldigt viktigt...), och frågade om han kände till lagen om yttrandefrihet. Vi enades om att han skulle uppmana de berörda lärarna att själva prata med Frida istället för att gå omvägen via rektorn, men tyvärr gjorde ingen av dem det.

Tösen skriver bra, om än inte perfekt, och hon har en snits i sitt språk som bådar gott. Precis som sin mor så vet hon alltid bäst. Det var därför det skar sig mellan henne och svenskläraren. Frida talade helt enkelt om för henne att hon hade fel samt upplyste henne om det rätta förhållandet, vilket var tillräckligt för att lärarens livsuppgift därefter skulle bli att göra ämnet svenska så surt som möjligt för Frida. Men nu börjar minnet av den inkompetenta läraren att blekna och Frida är åter på banan. Efter regn kommer solsken!

Länk kommer när jag lyckats få adressen...