Att arbeta i en tygaffär är inte så enkelt som man kan tro. Det är visserligen ett privilegium att få syssla med det man trivs med, vilket i mitt fall innebär att få känna på tyg hela dagarna, att träffa trevliga människor som ger en energi och att handla det man behöver till ett något reducerat pris. Men det finns också nackdelar. Den största är lönen, som är skamligt låg, men avtal är avtal. En annan är arbetstiderna d v s de sena kvällarna som innebär sen middag hemma hos Skarins samt dåligt med ork att hjälpa sonen med skolarbetet. En tredje nackdel är alla de frestelser som man utsätts för dag ut och dag in. Jag har blivit en fena på att stoiskt stå emot vackra tyger, vaxdukar, kuddfodral, randig muddväv o s v i all oändlighet. Jag bestämde mig tidigt för att inte handla något om jag inte visste VAD jag skulle sy och NÄR det skulle ske. Det har gått ganska bra, men bara ganska. Det är ju roligt att ha lite trikåer hemma så man kan svänga ihop en t-shirt när man har glömt att boka tvättstugan...

I onsdags åkte jag dock dit ordentligt när vi packade upp gardinstuvar. Det fanns hur många vackra tyger som helst och en icke ansenlig del var märkesgardiner från Designers Guild, Harlequin och Sanderson. Dessa tyger har ett ordinarie pris som gör att man bara kan drömma om dem. Guild kan kosta över 1000 kr/m, Sanderson ligger på 550-750 kr/m och Harlequin är billigast med ett meterpris på ca 300 kr för många tyger. Jag förälskade mig i ett barntyg ur serien Far far away som heter Tropical Heaven. Nu har ju inte jag några små barn hemma, men det var så himla vackert att jag inte kunde motstå det, så jag sydde veckbandslängder och hängde upp i syrummet, samtidigt som jag fick lova Frida att plocka ner dem i samma ögonblick hon flyttar hem igen, d v s om en månad.



Så här såg det ut innan. Panelgardiner som jag själv sytt i ett retroinspirerat tyg. Helt rätt till krukväxterna (Svärmors tunga), 50-talsbokhyllorna och den teddyklädda fåtöljen, också den 50-tal.

Nu ser det ut så här, och t o m jag ser ju att jag har gett begreppet stilbrott ett ansikte. Inte ens de små blommorna i samma färg som fåtöljen kan lindra katastrofen.

Kudden med grönt flocktryck gjorde heller inte saken bättre. Nej, de där gardinerna få nog ligga till sig tills barnbarnen börjar anlända.

Då kommer det kanske att se ut så här...
Jag vet precis när det hela gick överstyr. Det var i mars 1988 som jag och två vänninor begick det fruktansvärda misstaget att kosta på oss en s k färganalys. Jag har alltid älskat pastellfärger i allmänhet och rosa i synnerhet. När jag var liten fanns det inte rosa färgkritor så jag målade rött med vitt över för att få fram den åtrådda nyansen. Men efter den analysen blev mitt liv sig aldrig likt. Människan som skulle komma att ställa allt på ända började med att förkasta mitt klädval, som den dagen var en ljusblå skjorta med vita ränder i bomullspoplin från Esprit. När analysen var klar gick jag därifrån med Malin, som satt glad och nöjd i sin ljusrosa sittvagn, och en bunt med tyglappar i mossgrönt och senapsgult i handväskan. Därmed började, vad jag brukar kalla, min gröna period.

Tro föralldel inte att det var några spralliga gulgröna nyanser i den där bunten. O nej, den ena lappen var murrigare än den andra. Ibland kunde jag muntra upp min skogsmullelook med en mörkvit blus och så levde jag de följande åtta åren tills den dag min gamla mor skulle fylla 70 år och min kära plastsyster svepte in, iklädd något läckert i rött och svart, tittade på mig och sa:
- Värst vad du var färgglad då!
I samma ögonblick bestämde jag mig för att det nu fick vara slut på tantlooken. Jag klädde mig nämligen inte bara i dystra färger, jag levde också i villfarelsen att jag passade i kläder som gjorde mig 20 år äldre.

Ja, där har ni förklaringen till de rosa barnrumsgardinerna. Men annars klarar jag mig rätt bra. Betalar räkningar och sånt...

Påskvädret lyser med sin frånvaro. Det här är utsikten från vårt lilla kontor igår.

Och inte nog med det! När jag efter stängningsdags i vanlig ordning dammsugade (alltså DAMMSÖG...) delar av butiken, så kände jag att något inte stämde.
- Full påse, kanske... tänkte jag och öppnade locket på dammsugaren och fann att påsen lossnat och allt damm och grus låg överallt utom i dammsugarpåsen. Suck. Det blev till att tömma ut eländet i en sopsäck så gott det nu gick, och även ta lös filtret ur locket eftersom det hade samlats en hel del där också.


När jag kom hem tog jag itu med den hela laxen jag inhandlat dagen innan. Min huslighet visste inga gränser där jag stod och gravade, västerbottensostspäckade, stekte på saltbädd, frös in och till och med kokade buljong på renset! Men jag gjorde inte fisksoppa på de stackars slamsor som blev över! Nån hejd får det vara på galenskapen. En god vitvinssås blev det dock till den goda stekta laxfilén som jag och Frida avnjöt i varandras sällskap.

Och nu vill jag tipsa om en helt suverän kökspryl som jag inte skulle vilja vara utan, nämligen Jamie Olivers shaker. I den här Barbapappaliknande tingesten gör man lätt som en plätt små vinägrettsåser, men det bästa med den är hur den ersätter morteln. Den tunga kulan (som man skall vara rädd om när man diskar, så den inte försvinner) krossar pepparkornen på bara några sekunder.

Lätt att använda, lätt att diska. Bra present till den som har allt!

I morse vaknade jag med så svår migrän att jag inte känt på maken på flera år! Tillbringade hela dagen i sängen och piggnade inte till förrän framåt aftonen. Det är möjligt att kvasten inte bjuder på den mest ergonomiska sittställningen, men det kan ju också vara så att hucklet inte var vindtätt, därav min smärtande skalle. Nu måste jag dock gå och lägga mig igen eftersom jag jobbar imorgon. 

Idag har det varit Sveriges mesta födelsedag. Mer än 25 000 svenskar fyller år den 10 april, och en av dem är Anna! Tänk att folk inte har något annat för sig på sommaren!