The Whovalley

Äntligen framme! Den här gången var det jäkligt långt till Vemdalen. Trött var jag och dessutom var jag tvungen att hålla hastighetsbegränsningarna eftersom jag inte har råd med några fler fortkörningsböter. För jag tror inte att Thomas har lust att betala några fler... En positiv sak med att hålla hastigheten är i alla fall bränsleförbrukningen. Saaben har endast tagit försumbara 0,76 per mil, vilket ju faktiskt får betraktas som tämligen lite. Det är ju i alla fall en turbo!

Jag hade hoppats att polisen skulle ha kontroll någonstans på vägen och att de då skulle vinka in mig bara för att säga hur duktig jag var som kunde följa den föreskrivna hastigheten. Ni vet, som i Radiotjänsts reklam. "Tack Boel Skarin för att du lyckas hålla hastighetsbegränsningarna och därmed bidrar till en bättre miljö." Ja, ungefär så...

Bilen har dessvärre gått som en bakdel från Umeå. Så fort jag har accelererat så har den hackat och hostat, men inga varningslampor har lyst så det har bara varit att fortsätta köra och låtsas som ingenting. Förr i världen, när bilar hade tändstift, tändkablar, förgasare och tomgångsnålar så kunde det hjälpa att man gasade på som tusan för att det liksom skulle släppa, men nuförtiden vet man inte vad sådana där beteenden beror på. Fram kom jag i alla fall och tur var ju det.

Väl framme i Vemdalen väntade, förutom ett något större hotellrum än förra gången, Roger och Martin från Norrskedikaparken med en enliterkanna med lakritsshots. Mmm. Sedan blev jag bjuden på middag. Martin messade tidigare på dagen att det skulle bli ugnsbakad grävling med ris och currysås och när jag pratade med Thomas i telefonen uttryckte jag en viss oro över framförallt köttinslaget i måltiden. Kan man verkligen äta grävling? Gör man det i södra Sverige?? Vi äter visserligen sur fisk (surströmming), men grävling...? Jag är inte särskilt förtjust i curry heller, så jag började ångra att jag tackade nej till en fjälltoast på Hildings. Grävlingen visade sig i alla fall vara en helt vanlig gris och riset var potatisgratäng, så jag blev mätt och belåten. Till det drack jag faktiskt rom och cola, eftersom jag är svårt allergisk mot vin, öl, cider osv osv....


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0