Om alternativet till dans i Skellefteå igår hade varit att gå till tandläkaren klockan 4 på morgonen i minusgrader, hällande regn och orkanvindar, med flip-flops på fötterna och ett paraply som hela tiden vände sig ut och in så hade jag nog valt det. Så fruktansvärt motigt kändes det att göra sig i ordning och ge sig iväg. Jag har den senaste tiden känt mig så oerhört omotiverad till att åka på dans, och jag har rent av tänkt att allt detta nog kanske är över nu. Att det helt enkelt är färdigdansat för min del.

Min ambition var att åka kl 19, men den hann bli 20.45 innan jag styrde kosan söderut. Inte ens då hade jag bestämt mig, utan det var enbart för att lämna en dator till Frida som jag åkte. Men Janne uppmanade mig att rycka upp mig och fortsätta till Skellefteå eftersom jag ju redan hade biljett, och Frida var lika positiv så jag tänkte att "what a heck, jag åker väl då..." och anlände således till parken 22.45. Hittade ett litet mellanrum mellan två bilar, inte alltför långt från entrén, där jag klämde in min osannolikt skitiga Saab. 

När jag kom in spelade just Larz Kristerz en sista låt innan det var dags för Scotts att ta över och jag blev faktiskt uppbjuden direkt. Det var massor med folk, säkert 1000 stycken, trångt och bökigt men jag försökte se det hela från den ljusa sidan och tänkte att det ju är precis på det här sättet jag vill att det skall vara! Om "vanligt" folk söker sig ut på dans och finner nöje i det så finns det kanske en möjlighet för branschen att överleva ett tag till....

Scotts i all ära, det låter ordentligt om dem... Precis som när de spelade i pausen i Strängnäs hade de en på tok för hög volym. Visst, det svänger och rockar, men mycket av det de framför är kolossalt svårdansat. Bäst är de onekligen i låtar som Lady in red, Fröken Fräken och Hallå, du gamle indian. Dessvärre finns det ingenting karakteristiskt i deras ljudbild som gör att det låter Scotts om dem. De är ju absolut inte dåliga på något sätt, och jag skulle nog uthärda en hel kväll med bara dem, förutsatt att jag hade någon att dansa med.

Bäst är Larz Kristerz i allt de framför. Jag är övertygad om att de skulle kunna spela nationalsången eller Gubben Noa på ett sådant sätt att man bara skulle kasta sig ut på dansgolvet. Jag älskar deras sound och deras förmåga att använda ALLA instrument så att de hörs! De står inte bara och slänger iväg det ena gitarrsolot efter det andra, utan utnyttjar också dragspel och klaviatur till detta ändamål. Och vilket jäkla sug det är i basen! Det går heller inte bortse från att sex personer som ger allt LIVE är två fler än fyra... Jag är så exalterad att jag än en gång länkar till min recension av deras album i Norrbottens-Kuriren. Det är inte varje dag man hittar ett fullängdsalbum som är så komplett att man lyssnar på det rakt av utan att hoppa över någon låt. För min del har det nog inte hänt sedan Supertramps Breakfast in America...

Här kommer i alla fall några bilder från kvällen. Eftersom jag är så vansinnigt blyg så stod jag bakom en högtalare och fotade, bara för att kunna bevisa för mina barn att jag verkligen var där. Men efteråt vågade jag mig fram för att ta ytterligare en bild.




Jag är i alla fall glad att jag åkte dit. Det är när man hamnar i en svacka och inte riktigt orkar ha kul som man ändå behöver utsätta sig för något som detta. En liten endorfinkick fick jag i alla fall, thanks to Sveriges för närvarande i särklass bästa dansband! Dessutom dansade jag med Bisse (f d Thorleifs) och det var också himla  kul, för honom har jag inte träffat på flera år!

Att avsluta kvällen med Led Zeppelins Rock´n roll var ju lite udda, men jag älskar ju Led Zeppelin också...