Det är aldrig för sent

Trots möjlighet till sovmorgon lät jag mig ändå väckas till tonerna av Bowies This is not America redan kl 7. Ringde Folktandvården och redogjorde med hög och gäll röst hur ont jag haft hela natten, trots avsaknad av svullen kind. Jag fick en tid tio över elva, så jag käkade frukost och åkte till Boden och min revisor. Hos honom använde jag nog också min höga, gälla stämma när jag i affekt slet fram brevet från skatteverket samtidigt som jag gav honom verifikaten för det senaste kvartalet i år. Han blev lite förvirrad, men vi redde strax ut missförstånden och han lovade att fixa allt.

Sedan körde jag till Max och Christin på Erikslund och gav dem en kattidning från England med en liten burk kattmat till. Och av Christin fick jag en 72 %-ig chokladkaka, ett tidningsurklipp där Aftonbladets Belinda Olsson lovordar Dansbandskampen i allmänhet och "Han som skelar i juryn" i synnerhet samt ett par diskhandskar som är helt rätt den här helgen.

Man kan ha på sig dem när de små slemtomtarna ringer på dörren och skriker "Bus eller godis!" för då lämnar man ju inga fingeravtryck... Och man kan också ha dem när man diskar i djupt vatten.

Det är svårt att fotografera den här lille rackaren för han kan inte sitta still.

Tio minuter över elva infann jag mig hos tandläkaren som snabbt konstaterade att en rotfyllning var det enda raka. Lika snabbt hade hon bedövat halva skallen (min, alltså) och så gick hon lös på tanden med en nästan sadistisk frenesi. Inbillade jag mig, i alla fall. Plötsligt såg jag bilder i mitt inre från filmen "The Dentist" och började nästan småfnissa för mig själv där jag låg. En timme senare, 638 kr fattigare och med ett löfte om att bli skinnad på ytterligare nära 4000 pix rumlade jag ut därifrån. Köpte lite fika och åkte till mamma där jag stannade i mer än två timmar. Tyvärr kunde jag inte njuta av kakorna då jag ideligen bet mig i tungan vilket innebar att blodsmaken kom att dominera över chokladsmaken.

Sedan pratade jag med Kent  och då började jag känna mig lite sugen på att trots allt åka till Sunderbyn och dansa. För första gången på drygt tre år. Och nu sitter jag här och har nästan bestämt mig för att göra det! Så jag spolar väl upp ett badvatten så att jag i lugn och ro kan fundera över vad jag ska ha på mig. Allt är förlåtet, Bert! Jag är ju ingen långsint människa...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0