Nu var jag jäkligt snabb... Knappt har kamerorna slocknat så sitter jag här och kommenterar kvällens program som den värsta journalist.

All cred till Larz Kristerz, som så kärleksfullt tolkar vår dansbandsskatt. Jag menar inte den 25%-iga momsen utan det klassiska välljudande soundet och hänget som är så typiskt för 70-talet. De lyckas plocka fram det soundet i allt de gör, och detta utan att ha spelat in en ton i förväg. Kort sagt, det låter som det gjorde på den gamla goda tiden. Och detta sägs utan ironi. För min del är det takten, gunget och känslan i musiken som är viktig när det skall dansas, och det är också därför som jag i dessa sammanhang dissar låtar som Brothers in Arms, hur bra de än framförs. Men Larz Kristerz gör alla rätt när det gäller att spela musik att dansa till liksom...

...Bengt Hennings, som ju faktiskt är strået vassare när det gäller både framförande och arrangemang. Här pratar vi proffs som får både Susanne Nordströms och Date att framstå som rena rama hobbybanden. De lämnade ingenting åt slumpen, men tyvärr så räckte det inte. En vild gissning är i a f att bandets spelplan lär bli betydligt mer välfylld i framtiden. På gott och ont, kanske. Grabbarna i Bengt Hennings är ju deltidsmusiker, vilket var en av anledningarna till att orkesterns trummis och saxofonist Robert Muhrer valde att lämna proffsbandet Drifters. 

Att Scotts gick vidare förvånar mig inte ett dugg. Det låter väldigt bra om bandet. Tätt och samspelt på något sätt och Henrik Strömberg är precis en sådan profil som alla band bör ha. Dessvärre tror jag inte att de slutar som vinnare i tävlingen eftersom det kommer till fler och fler etablerade band vartefter tävlingen fortskrider. Men man skall aldrig säga aldrig. En full spelplan är ingen garanti för att lyckas i Dansbandskampen.

Susanne Nordströms har den berömda spelglädjen som är så karakteristisk för många av de band som aldrig kommer att bli riktigt stora, men som ändå har en tämligen stor och trogen publik. De band som spelar där Lasse Stefanz, Black Jack, Drifters, Flamingo, Thorleifs och Mats Bergmans inte kan vara just den kvällen. De band som utan att tveka kör 90 mil, rakt in i de norrbottniska skogarna och hem igen, för en enda sketen spelning. Ja, Susanne Nordströms skulle förstås troligen aldrig göra det, eftersom de bor i Skåne, men den initierade läsaren förstår antagligen vad jag menar. Tyvärr gick de inte vidare, men de gjorde absolut inte bort sig. Susanne Nordström visar också att en dansbandssångerska inte nödvändigtvis behöver vara en ung pingla utan kan ha några år på nacken... Dessvärre sjöng hon inte helt rent, något som märktes tydligast i "Till min kära".

Om Date har jag egentligen ingen uppfattning. De gånger jag har hört dem häruppe har jag tyckt att de har varit bra, kanske lite för bra, till och med. De spelade på Cleo en gång för några år sedan, och jag minns att jag var tvungen att kolla om det var bandet eller discjockeyn som spelade... Jo, jag var nykter...

Juryn då? Ja, även denna gång var Thomas helt överlägsen. Jag har definitivt ingenting emot vare sig Anna Mourou eller Magnus Carlsson, men Thomas är onekligen den som  är roligast och rappast när något skall sägas. Och han lyckas också vara lika diplomatisk som snälle Magnus! Jag tycker att juryn har en bra sammansättning, där alla tre ser på musiken och banden med olika ögon. Och Dansbandskampen är ju i första hand är ett UNDERHÅLLNINGSPROGRAM!! Glöm inte det!