Idag serverades det  frukost ända fram till klockan 11, och det innebar att jag kunde vakna av mig själv och dessutom läsa ett par kapitel ur Åsa Larssons senaste deckare Till dess din vrede upphör. Och för andra morgonen i rad kunde jag från mina rumsgrannars rum höra ljud som tydde på vissa djuriska aktiviteter. Igår hörde jag bara honom (det var över på mindre än en minut) men i morse hade han lyckats väcka henne och de kunde gemensamt dela naturupplevelsen. Jag är inte helt säker på att jag vill veta vilka det är som bor i det rummet.

Och nu till någonting helt annat... Igår inledde Bob Stevens (alltså orkestern som ser ut som fyra engelska komiker) danskvällen. Hur de lät vet jag ingenting om, eftersom det var vätskekontroll i en stuga mittemot vid det laget. När vi så småningom lyckades ta oss till dansen insåg jag att jag var kvällens längsta kvinna, varför jag gick till mitt rum för att byta till ett par skor utan klack, men på vägen förirrade jag mig till ett rum där Karl Martindahl förverkligade sig själv och en skallig man med gott självförtroende nöp i mig både här och där. Eftersom den tekniken är helt fel att praktisera på mig så gick han fetbort och jag lyckades slita mig för att förena mig med mina vänner Thomas och Karl-Martin (utan dahl). 



Sambandet mellan mig och Ullis fungerade utan komplikationer och om de hade disponerat ett annat fortskaffingsmedel än Saab och släp så hade jag nog kunnat ge dem ett gig på anrika Kanislogen. Till rätt pris, förstås. Men eftersom Ullis har en tendens att likna sig själv vid en ostkrok så fort hon sätter sig i ett fordon mindre än en limousin så faller ju hela idén. Jag kan dock rekommendera arrangörer inom rimligt avstånd fråm Gävle att boka Sambandet. De är faktiskt väldigt bra.

Det kan man tyvärr inte säga om Excess, som körde modernbandsrepertoaren rakt av med undantag av en Martinezlåt på SVENSKA. Och det var då man kunde känna av en viss glöd, men den falnade vid nästa pojkbandsballad.

Ragges från Luleå hade med sig legenden Lennart Grahn, och med sin suveräna bas och en batterist som vet hur det skall trummas för att det skall svänga, vill jag påstå att de sopade golvet med de andra banden. För att använda ett modernt uttryck så ÄGDE de! Gamblers, som spelade efteråt, blev ett slags förband efter huvudbandet, och kändes tämligen bleka i jämförelse.





Perikles återställde dock ordningen och visade att gammal är äldst. Jag säger bara RESPEKT.

Nu måste jag gå till mitt rum och göra mig i ordning inför kvällens aktiviteter.  Tyvärr hinner vi nog inte se Dansbandskampen, men vad spelar det för roll när Flamingo står på scenen här i Vemdalen?!