För en gångs skull lyckades jag hålla avresetiden, som idag var satt till 7.00. Katarina följde med till Piteå så vi var först förbi Fridas skola och hämtade nyckeln och skrev under ett papper som skulle varit underskrivet och inlämnat till skolan för ett par månader sedan. Sedan lämnade jag Katarina på Furunäsvägen innan jag påbörjade den totalt 76 mil långa resan till Vemdalen. Ensam. Snyft.


Bra musik i bilen är ett måste när man kör så långt så jag började med Supertramps Breakfast in America, fortsatte med lite dansband och plötsligt befann jag mig strax söder om Ö-vik och kunde slå på radio Guld. Solen sken och det var -6 grader när jag startade och lika många på plussidan när jag passerade Sundsvall. Jag var framme i Vemdalen redan 16.15 - rekordtidigt, alltså. Jag hann således med en stunds umgänge med bundsförvanterna Roger och Martin från Norrskedikaparken i Östhammar och Marko från Tors Loge söder om Hofors. De hade så påhittigt blandat lakritsshots i en enliters glastillbringare... Även Thomas slöt upp i vårt samkväm.

Sedan blev det middag på Hildings tillsammans med poporkestern Ragges, Lennart Grahn, hans sambo Lena och Thomas.  Det drog ut lite på tiden men till slutligen gick vi ner till dansen, Som numera, efter en ombyggnation, ligger i en lokal en halvtrappa upp istället för en livsfarlig heltrappa ner. Mysfaktorn är avsevärt högre än förr. 

Igår spelade Zlips, Jannez och Perikles. Jannez är förstås bäst och det skulle jag tycka hur de än lät. Perikles kör verkligen sin grej, och de spelar förvisso en del superrockiga låtar, men de är så jäkla bra och coola och framförallt så låter det Perikles om dem.  Men jag har så kolossalt svårt för Zlips! De spelar många konstiga låtar men det skulle jag i o f s kunna bortse från om de hade haft något särdrag som tilltalat mig. Sångerskan har visserligen en stor Tina Turner-liknande röst, som dock saknar de nyanser som krävs för att man inte skall tröttna på den. Igår hade de dessutom det absolut sämsta ljudet av de tre. Mot slutet tog basen över och i förening med sångerskans - förlåt mig nu - gapande lät det rent ut sagt för jävligt.

Jag bor f ö i hotellets i särklass minsta rum och jag är glad att jag inte tog min stora svarta resväska, utan en lite mindre eftersom jag fick flytta skrivbordet för att få plats med den.Hade jag haft min stora så hade jag väl fått tömma den och lägga den på sängen och sova i den... Men det finns de som har det värre. För två år sedan bodde en orkester i personalbostäderna, och där var det ingen hejd på sunkigheten. Jag har i alla fall dusch och toalett på rummet...

Här sitter vi nu, i den arla morgonstunden, och dricker irländskt kaffe och har det allmänt trevligt!