Dansbandskampen 3

Läget är skärpt. Motsättningarna mellan juryn och tittarna ökar. Ja, mellan juryn och vissa av banden också, för den delen. Jag har hittills uppfattat Scotts som trevliga killar, men i denna omgång tyckte jag mig skönja en viss självgodhet hos de medlemmar som yttrade sig. Thomas har onekligen alla rätt när han säger att även Streaplers, Flamingo och Lasse Stefanz började som "modernband", d v s att de spelade topplistelåtar. Detta var i början av deras karriärer, som ju onekligen inte tog fart förrän de profilerade sig och började låta som sig själva. Men är Scotts själva nöjda med att deras danspublik är nöjd så är det väl ok. Det låter förvisso bra om dem men de kommer aldrig att sälja skivor och tjäna pengar så länge de lånar sitt sound från de låtar de spelar. Schotts version av Mitt eget blue Hawaii visade dock att de kan bara de vill.

Larz Kristerz visade än en gång att de förstått de kriterier som bör uppfyllas i programmet. De lyckas få till en härlig danstakt i allt de gör, och de verkar också vara genuint glada och ÖDMJUKA.

Mickeys trummis har fått mycket cred i olika forum och detta med all rätt. Det är något speciellt med sjungande trummisar och hans varma tonsäkra stämma går rakt in i hjärtat. Och stannar kvar... Mia är inte dålig hon heller, men de hade tjänat på att höja Små, små ord av kärlek då hon hade svårt att ta de lägsta tonerna. Eller också var hon dålig i halsen. Mickeys är ytterligare ett exempel på ett band som låter bättre live.

Yvonne och hennes kvicka pickar (Förlåt, jag kunde inte låta bli...) har jag egentligen ingen uppfattning om. Jag tycker bara att damer på 50+, ja, minus också för den delen, ska undvika att blondera håret. Den grådaskiga utväxten är inte särskilt snygg. Den flickaktiga frisyren är inte heller särskilt smickrande. Nu är det kanske så att det är hennes "grej", precis som Larz Kristerz scenkläder, och då är det väl som det är.

Highlights lät kanske inte lika perfekt som Scotts, men de uppvisar alltid en spelglädje och på något sätt en vilja att "göra rätt". För mig var det likgiltigt vilket av de två banden som gick vidare. Visst kan jag uppskatta den här typen av band på dans, med rätt publik, men att enbart lyssna på dem känns lite "jaha". 

Själv tillbringade jag två kvällar på dans till Drifters, som med kvinnlig vokalist, blås och dragspel, inte lämnar något övrigt att önska. Inte enligt min åsikt, är väl kanske bäst att tillägga... Mer om dessa kvällar berättar jag imorgon. Efter elva timmar i vaket tillstånd är det återigen dags att inta horisontalläge. Natti natti! 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0