Ok, jag kör på så jag blir färdig någon gång... Inatt har jag sovit i en vanlig säng, som dessutom är min egen, så nu är jag god och glad igen.

Efter att ha besökt glasbruket i Kosta drog vi oss så småningom ner mot Karlshamn och Thomas och Annas hem. Där blev det middag och lite senare tog vi en promenad hem till Pelle och Susanna, den senare vida känd på Blekinges och Skånes dansställen som Baileys-Susanne. Hos dem dukades det fram en buffé med räkor, makrill, ost och kex. Underbart gott! Till det ett glas vitt vin, som även Katarina smuttade på. Sedan blandade Pelle en rom och cola till mig. Med tanke på hur jag mådde på lördagsmorgonen så misstänker jag att andelen cola i det glaset endast var marginell.

Jag klev nämligen upp, pigg och rask, vid tio-snåret och spolade upp diskvatten. Då kände jag kanske en viss matthet i kroppen, men negligerade den och tog itu med disken. När jag avverkat glasen, tallrikarna och besticken och endast salladsskålen och stekpannan återstod, bröt kallsvetten fram i pannan på mig och jag stapplade in till luftmadrassen, som för övrigt sipprat ut luft under natten, slängde mig ner på denna och sjönk på ett ögonblick in i en fyllesjuk sömn som jag vaknade ur efter ett par timmar. Då med en blixtrande huvudvärk. Thank God för Panodil.

Dagens utflyktsmål var Brio Lekoseum i Osby. Björn blev ängslig när vi kom fram eftersom alla andra besökande barn satt i barnvagn, men han ändrade sig när vi sedan hittade järnvägsvagnen med modelljärnväg, gamla tv-spel och... BARBIEDOCKOR!!! Ja, det sista var det inte han som gladdes åt, kan jag säga. Men han fick spela i lugn och ro medan jag detaljgranskade samtliga dockor.


Efter lekoseumbesöket vandrade vi runt i Osby, som också är Kicki Danielssons barndomsstad. Viktiga historiska fakta som de intresserade avkommorna lade på minnet.

På kvällen var det dags för veckans dans! Denna ägde rum i Urshult och det var ingen mindre än Olle Jönsson med sitt Lasse Stefanz som stod för dansmusiken den kvällen! Stort! Vid ankomsten besökte vi först Pelles och Susannas husbil innan det var dags att äntra dansgolvet. Logen är inte särskilt stor och det var väldigt mycket folk, men eftersom jag dansade med Thomas så klarade vi oss utan problem. Efter den inledande dansen var det dags att ställa sig vid ena högtalaren för att se och lyssna. Det är nämligen så Thomas gör när han dansar till Lasse Stefanz. Det var inte särskilt många som stod där före paus, högst ett trettiotal, så något större hinder för de dansande torde de (vi) knappast ha utgjort. Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om LS. Rent musikaliskt ligger ju Streaplers ljusår ifrån dem, men det är omåttligt fascinerande att ett gäng män i övre medelåldern, med undantag för trummisen Gunnar, kan ha en sådan dragningskraft. Men min bror, som f ö inte dansar, säger att han mycket väl förstår varför de är så populära. "Man blir glad av deras musik! Den är medryckande!" Och visst har han rätt!

Framför scenen stod hela kvällen en brokig skara. Där fanns dels ett gäng medelålders, välgräddade, tatuerade kvinnor i korta kjolar, linnen och boots, dels en samling välklädda unga män i figursydda rutiga utanpåskjortor och cowboyhattar. De senare kunde alla texter och sjöng på stort allvar med i varenda låt. Fascinerande, men bra. Stämningen var på topp och folk var inte så himla militanta utan skrattade och verkade trivas trots trängseln på golvet.

Efter dansen blev det så dags för "De sista ljuva åren" och Olle sade åt Thomas att skicka upp sin käresta på scenen. Jag hann tänka att "det går ju inte för Anna är ju hemma och spelar Indiana Jones" innan jag insåg att det var mig han menade. Förtvivlat försökte jag gömma mig bakom en lång kille med hatt, men det hjälpte inte. Thomas, Pelle och Susanna föste mig fram mot scenen medan de skrattade hejdlöst. Väl uppe upplyste jag Olle om att jag inte kunde texten särskilt bra men det var tydligen inget problem. Så satte vi igång... Jag tänkte att jag skulle sjunga understämman men eftersom jag inte hade någon medhörning så blev det melodistämman med min värsta operettröst. Jag blängde ner på Thomas som vred sig av skratt medan han försökte ta kort. "Ja,ja" tänkte jag."Jag känner ju ändå ingen här..."

Det är jag som står till höger på bilden, om ni undrar. Med en hållning värdig en Marabou-stork, men Olle är inte så himla lång och jag försökte bara få oss att se lite kompatibla ut. Men jag lyckades inte få min mage att se ut som hans, bara nästan. Tja, vad kan jag säga mer om detta? Att Olle tror att jag och Thomas är ett par är kanske inte så väldigt konstigt. Anna brukar, av någon outgrundlig anledning, inte följa Thomas på de här tillställningarna. Själv har jag träffat Olle fyra gånger och tre av dessa har jag varit med Thomas. Det bör ändå vara på sin plats med ett förtydligande, anser både jag och Anna. Jag är ju faktiskt ledig!