...fast det skall nog vara into Eden, som igår kväll hette Bredsele Park och som gästades av Jannez och Bhonus, dansorkestrarnas creme de la creme. Årets danskväll, med andra ord. Jannez, med sin härliga utstrålning, sin energi och glädje tillsammans med Bhonus något mer förfinade arrangemang, stämsång och ovanliga men i allra högsta grad dansanta repertoar. Kan det bli bättre? Självklart! Tänk Streaplers och Arvingarna! Nu skojade jag till det lite, eftersom en höjdarkväll inte utesluter en annan och två andra band inte nödvändigtvis är sämre än andra. Vem avgör det?

Jag gillar när Jannez spelar Alan Parsons Project och jag älskar när Bhonus spelar Thomas di Leva. Allting känns bara så bitterljuvt och sorgligt eftersom det faktiskt kan dröja nästan ett år innan jag får dansa till dem igen. Tyvärr så är det ytterst påvert med danser i den här landsänden, en fjärdedel av Sverige och som jag tidigare skrivit kommer Folkan i Piteå nästan uteslutande att köra med de s k modernbanden i vinter. Tyvärr finns det ingen dans här i Luleå och det blir heller ingenting i Älvsbyn i vinter, thanks to me. Jag törs helt enkelt inte arrangera något för den oförutsägbara norrbottenspubliken. Sunderbyn kör någon enstaka gång, men för mig är det inget alternativ eftersom jag hellre stoppar pengarna i dokumentförstöraren än i den arrangörens gap. Nu känner jag hur hornen trycker på innanför pannbenet så jag går raskt vidare...

Bredsele ligger 19,6 mil från Luleå så med minst trehundra mil i ryggen kändes det ungefär som att åka till stormarknaden. Men jag kan ju säga att hemvägen var minst det dubbla. När klockan var 03.54 och det fortfarande var 9,3 mil kvar, var jag inte så kaxig. Jag spelade ELO på hög volym och sjöng med för full hals. Det är faktiskt en av fördelarna med att vara ensam i bilen, att få välja musik själv. Under resan har Björn velat lyssna på radio Rix, där man spelar Sanna Nielsen, Takida och dynga såsom BWO igen och igen och igen... Katarina och jag lville lyssna på Supertramp, Sparks, Kinks, Doors, Bowie, Pink Floyd, Slade o s v men Björn uppskattade inte riktigt det, så det blev till att kompromissa och önska att han skulle somna.

Och det gjorde han ju ibland.

För övrigt tror jag att Bhonus är ett av landets mest välklädda band. Alla har olika kläder, men i färgerna (eller icke-färgerna) svart, vitt och grått. Magnus har rött band på gitarren och jääävulskt snygga röda skor. 

Imorgon är det måndag och då kallar plikten. Stackars mig. Nu ska jag gå ner till bilen och byta glödlampa på den andra sidan, något som blir lätt som en plätt eftersom det bakom den är så grymt gott om plats att t o m Jokkmokks-Jokke, som hade händer som julskinkor, skulle kunnat komma åt. Om han hade levt, vill säga.