Malungstisdag
Vädret inbjöd inte till något mingel i Grönlandsparken så vi åkte upp till Orrskogen en sväng innan vi landade på hotellet för en kopp kaffe. Klockan 18 var det middag utanför Pelles och Susannas husbil, och det var ju bra, för den stod ju precis bara runt hörnet från min bil.
Först satt vi ute, men då Malung inte var tillnärmelsevis lika uppvärmt som Luleå, så tvingades vi flytta in, något som ingen var ledsen över. Vi lyssnade på dansbandsmusik (!), Ing-Marie och Suss visade hur man gör för att bli uppbjuden på bana 3
Thomas och Suss visade något annat som jag egentligen inte vet vad det var
medan Pelle bara visade profilen
Så gick vi iväg och precis som på måndagen skingrades vi. Skillnaden var att jag nu blev alldeles ensam. På Suss och Pelles inrådan gick jag till bana 3, hängde tröjan över en bänk som knappt syntes under berget av ryggsäckar och naturligtvis blev jag uppbjuden innan jag ens hann vända mig mot dansgolvet. Jag har dansat med killen förut och han dansar helt vanlig foxtrot, alltså inga hoppsansteg, inget brytande och bändande, inget stillastående ja-ni-vet MEN han skulle gnussa! Och inte farao har jag stått och målat mig för att torka av alltihop i ansiktet på någon annan. Så jag kändes förmodligen stel och tillknäppt, men klarade två låtar med make upen i behåll.
Klockan 23 träffades vi i Thomas loge, egentligen bara för att ta farväl, ty både jag och Thomas skulle ju åka till våra hem dagen efter. Efter allt detta känslosamma tog jag mig, av någon outgrundlig anledning in till bana 3 igen bara för att, med livet som insats, ta några bilder på Jannez som spelade dragspel.
Det var något luftigare på bana 1, där Micke Ahlgrens och Chiquita kämpade på.
Men sen var jag less på trängseln och vandrade hem till Saaben. Ett glädjeämne kom dock i min väg och satte en bred guldkant på denna min sista dag i Malung.
Jag sov som vanligt länge och kom mig inte iväg förrän klockan var nästan 15. Tankade och tog en kabanoss med starksenap och räksallad på Statoil i Mora och körde därefter de återstående 84,8 milen i ett svep. Utan att stanna alltså. Jo, vid rödljusen förstås, men inte annars. Och det gick jättebra fast jag är tjej och bara använder Mer-flaskor till att dricka ur...
Av hävd och tradition tar jag alltid ett kort på Höga Kusten-bron som jag messar till Thomas och Anna, bara så att de skall veta att jag nästan är hemma.
Pärlan gick som en klocka och drack nästan ingenting. Bränslemätaren började inte lysa förrän jag var nästan hemma. Nu är det inte utan att jag ser fram emot nästa sväng, då Saaben återigen skall få återse sitt Blekinge.
Malungsmåndag
Därefter satt jag i foajén en stund och lade in bilderna i datorn innan jag drog vidare till mitt nästa härbärge, som låg på en industritomt nära Orrskogen. Där blev jag anvisad en plats i avskildhet. Perfekt.
Sedan hängde jag upp mörkläggningen, drog ner ett par rutor en bit och provsov därefter tre timmar. Det gick alldeles utmärkt. Nå, så småningom pallarade jag mig upp, pigg och glad, fixade till mig och gick till hotellet där årets traditionella måndagsmiddag ägde rum. Med på den var bl a...
Li Skarin och Pelle... (Suss skymtar på Pelles andra sida)
Ing-Marie och Rolle
Jag själv, faktiskt, och Anna förstås
Lina Haskel, en godhjärtad människa som lyckades få mig att begripa mig på min egen kamera lite bättre...
Efter middagen vandrade vi så i samlad trupp till Orrskogen, som redan var proppfull med folk. Inledde med en liten paus i Thomas loge (alltså låsch, inte loge). Han hade i år avancerat från proppskåpet under bana 1 till ett rum nere i Skinnarstugan i vilket vi alla rymdes.
Svannte kikade förbi och sedan skingrades vi alla. Lina och jag vandrade runt lite på banorna men det var så fruktansvärt mycket folk överallt att man helt enkelt inte orkade brotta sig in. Men eftersom Thomas skulle sjunga (eller nåt) med Streaplers kl 23 så kavlade jag upp ärmarna och svor mig fram mot scenen där jag tillsammans med Blekingevännerna kunde se och lyssna (jag kan inte skriva avnjuta för det vore att ljuga och det är jag inte särskilt bra på).
Alla var i alla fall glada...
På andra halvan av scenen spelade Flamingokvintetten, och Flamingo är ju alltid Flamingo, om ni förstår vad jag menar. Åtminstone för min generation.
Men jodå, jag tog faktiskt en svängom så småningom också. Thomas och jag svävade ut till tonerna av Thorleifs på bana 2 och det var trevligt! Sedan gav jag mig iväg till min husbil. Fick två bullens inne hos Ing-Marie och Rolle som nattamat innan jag kröp in i Saabens lastutrymme. Sov faktiskt som en stock till säkert 10 dagen efter och njöt av känslan att inte behöva slösa pengar på ett dyrt hotellrum. Tror faktiskt att det var det som gjorde att jag överhuvudtaget kunde sova...
...och vinnaren är...
Ingen kan sy ihop en Guldklavengala som Thomas. Detta var fjärde året som han skötte om all planering, allt från bokning av artister till delar av bordsplaceringen. Allt var så förbaskat proffsigt gjort, utom möjligen ljudet ut i radion, men det kan inte han lastas för. Thomas hävdar själv att hans största styrka ligger i att kunna räkna 7200 sekunder baklänges, en bedrift som få klarar med samma goda resultat som han.
I år satt jag omgiven av bl a Anna Olsson (som jag förmodligen inte skulle klara mig utan), Leif Kronlund (en riktig gentleman, 80 år gammal men med ett ungdomligt glitter i ögonen), Li Skarin (VD för produktionsbolaget Massa Media AB) Jan-Olov Andersson (trubadur och textförfattare) och Torgny Söderberg (mannen bakom bl a Hallå och Invitation... say no more).
Anna och Thomas från Wizex lade ribban för kvällen med sin version av Timbuktus Alla vill till himlen.
Leif Kronlund delade ut pris
Donald Laitila, Donnez, sjöng...
...och det gjorde också Elisa, som tog hem storslam med hela tre guldklavar!
Sjöng gjorde också Anna, som i sin vackra paljettklänning körade bakom Kikki...
...Anne Nørdsti...
...och Christer Sjögren. Det är f ö Lasse Holms baksida som syns längst ner till höger på bilden.
Roland Järverup var på plats
Sven-Ingvars fyller 55 år i år och kunde inte närvara i Malung, men Arvingarna framförde ett Sven-Ingvarsmedley som var sjukt bra! Tycker jag inte bara för att de använt Status Quo-intron i arrangemanget...
Casper vann i kategorin Årets manliga sångare
Kim rundade av hela framträdandet med Du gamla, du fria på bästa dansbandsvis. Not...
Lasse Stefanz blev Årets dansband och de var jätteglada för det!
Ja, detta är ändå bara en liten del av hela galan. När radiosändningarna var slut så försvann, i vanlig ordning, många av gästerna ut på de intilliggande dansgolven. Vi stannade förstås kvar och hade kul. Det regnade ju faktiskt...
Cattis och Cecilia
Gunnar och Jonas, glada Guldklavenvinnare
Äpplet faller inte långt... Christoffer är son till Dennis Jarnebrink i Flamingokvintetten och Hampus är Cattis (Tonart) och Gunnars (Lasse Stefanz) gosse. 
Fru och herr Deutgen. Snaaaart....
Se, det var en riktig fest, som faktiskt inte var slut där. Det blev en pytteliten stilla efterfest på hotellet, men det faktum att jag
1. Kört drygt 40 mil samma dag (Ja, jag vet. Det är ingenting. Som att åka till grannbyn...)
2. Inte är någon vidare rutinerad festprisse
3. Faktiskt uppnått en tämligen aktningsvärd ålder, för vilken jag ändå är ganska pigg
gjorde att jag inte blev sist att lämna skutan utan överlät åt de kvarvarande ungdomarna att släcka och låsa...
Den här bilden har jag snott av Anna Neah Olsson (snart Deutgen) som är duktig på att fota. Också.
För det här är bara början
Streaplers på Kanislogen, en given succé. Mycket slit, men givetvis klart värt eftersom ALLA människor är så glada och tacksamma. En kväll som gav energi som bör räcka en bit in i vinter. Här finns det bilder.
Så var jag ju på bröllop i Gunnarsbyn för en och en halv vecka sedan! Det var min arbetskamrat Hannah och hennes Per som bestämt sig för att dansa livets dans tillsammans (snodde lite från prästen här....). Solen strålade från en klarblå himmel och givetvis ökade tårproduktionen när söta Hannah skred in i kyrkan med sin Per.
Vår pappalediga kollega Christoffer var där med hustrun Anna och lillklimpen Isak
Björn, jag och Christoffer - snygga och glada!
Brudparets lika vackra baksida. Hannahs enkla klänning hade snörning i ryggen och bandet kom igen i flätan i hennes hår.
Sedan blev det äntligen bulldags, till Isaks stora förtjusning
Paketöppning... Christoffer och Anna gav dem lite småpyssel som man behöver om man skall klättra på väggar. Bergväggar alltså. Karbinhakar och något som heter firningsåttor, ett helt nytt ord i mitt vokabulär. Anki, Niclas och jag tog det säkra före det osäkra och gav dem ett presentkort till en butik där de säljer en del sånt. Rep, fler karbinhakar och såna..... firningsåttor.
Dagen började lida mot sitt slut. Isak skulle vidare mot Harads, för att dagen därpå åka bil rakt in i fjällvärlden (mot Tjåmotis) och utföra sitt livs första fjällvandring. Målet var Aktse, och det är ju en bit att gå, så han klämde en flaska välling innan han tackade för sig.
Ja, se det var ett bröllop det!!
Men inte var det slut på roligheter med detta! Under veckan kom Frida ner från Kvikkjokk och skulle passa på att köra lite. Eftersom jag har manuell låda på Saaben så bytte jag och Janne bil på onsdag och jag körde fetmerca till jobbet. Det gick bra. Så ringde Frida och berättade glatt att hon klarat teorin och då fattade jag varför hon kom hem. Nå, skönt att hon fixade teorin, för det är ju så förbaskat benigt att veta var man skall komplettera om man falerar på denna.
Dagen efter ringde hon igen och snyftade något om att hon kört upp och att det gick som hon trodde. Jag skulle precis säga några väl valda ord om att det går fler tåg och att hon säkert skulle klara det nästa gång, när hon vrålade i örat på mig att hon klarade det!!! Ja, och så blev jag ju förstås jätterörd...
Hon har förstås tränat länge...
På kvällen var hon och Jonas förbi. Ja, vad säger man? Jag är rörd och minst lika glad som hon. Minns när jag själv körde upp den 19 juni 1978 och den otroliga lyckokänslan när uppkörningsmannen sa att "Det där gick ju bra!" och sträckte över det färdiga körkortet (så var det på den tiden..). Då var det min snälle bror Håkan som, utan att knota, lämnade över nycklarna till sin Opel Ascona, så att jag skulle kunna nöta Storgatan några timmar.
Big in Japan
Här är det ganska fullt upp och jag kommer inte att skriva något om Guldklaven förrän jag kommer hem och har tillgång till ett vanligt stabilt internet. Det är nämligen så sjukt dålig täckning så det mobila bredbandet går ner stup i kvarten, vilket ju givetvis är ett ruskigt irritationsmoment. Jag ger mig härmed med bloggandet för idag och målar naglarna istället.
By the way... När Thomas och jag satt på hotellet och drack kaffe nu i eftermiddag, dök plötsligt Staffan Heimersson upp i receptionen. Det var stort, större än Ola Rapace faktiskt.
River deep, mountain high
Man måste tänka på morgondagen. Det går inte att ta allt med en klackspark och tro att man skall kunna ägna sig åt tjo och tjim halva natten när man skall köra drygt 40 mil imorgon. Därför har jag redan nu sagt adjö åt Dansbandsfestivalen och mina vänner här i Härnösand. Fast vännerna träffar jag ju i Malung igen.
Jag promenerade en sväng (Det gick bra, Annika. Fick inte ont i ryggen, men en makalöst fast rumpa. Ha ha, skoja...) och sov en stund innan jag återvände till Mellanholmen där jag åt middag (Langos!!!) tillsammans med Ingela, Carola och Danne.
Klockan 20 började orkestrarna spela, men redan en timme tidigare dråsade det in folk. Den här kvällen var det Jannez och Sannex som delade scen under stora taket och i tältet spelade Voyage och Grand Prix-segrande bandet Excess.
Utebanan fylldes snabbt på...
...medan det var lite glesare i tältet.
Sannex in action
Micke framför den snygga backdropen
Andreas ute och rör på sig
Allenhanda var snabba på att lägga in resultatet från dansbandstävlingen, likaså Får jag lov. Även fejjan är full av bilder, både från tävlingen och festivalen.
Härnösand är en himla mysig stad. Närheten till havet är nästan lika påtaglig som i Luleå, men staden känns på något sätt mer genuin. Det beror förstås på att man inte har rivit all bebyggelse som är äldre än 50 år.
Nej, tusan också. Nu är klockan tolv och snart hör man kanske ljudet av en trehjuling i korridoren..... Javisst, ja. Det hotellet låg ju i Klippiga bergen...
Bättre än delfinerna simmar
Sedan tog jag och min ena jurykollega Andreas en svängom innan vi gick och åt lunch. Bäst vi satt där skymtade vi ett välbekant ansikte.
Man kutar inte fram och fotar kändisar, det gör man inte. Så jag tog en bild på Andreas istället. Han är också känd.
Men så plötsligt vred kändisen på huvudet...
... och det är klart att man undrar...
...hur Ola Rapace hamnade på dansbandsfestival i Härnösand. Fast den kunskapen klarar jag mig onekligen utan.
Micke och nyblivne pappan Stefan är i alla fall där för att de skall spela ikväll. Och Tommys huvudsakliga uppgift är att synas på så många bilder som möjligt.
Egentligen har jag så mycket mer att skriva om! Det har varit Streaplers i Älvsbyn, jag har varit på bröllop i Gunnarsbyn när min fina vän och kollega Hannah gifte sig och Fridolina har tagit körkort. Men jag hinner nog skriva om det också i sinom tid.
Nu skall jag snöra på mig mina nya Easy Tones och gå en liten promenad!
Queen of the road
Nu är det natt mot lördag och för ett par timmar sedan anlände jag till mitt hotellrum i Härnösand. Här skall jag vara till på söndag och den främsta anledningen till det är att jag skall sitta i juryn i Härnösand Grand Prix, som är en dansbandstävling. Redan i tidig otta, kl 11:30, skall jag infinna mig på festivalområdet och klockan 12 sätter tävlingen igång. Det skall bli riktigt roligt! De två andra jurymedlemmarna är legendaren Erik Lihm, som en gång spelade i Vikingarna, samt Andreas Olsson från Sannex. Jag hoppas på värme och strålande sol, för jag har för avsikt att klä mig i klänning och vill inte sitta och huttra...
Men jag jobbade i alla fall hela dagen igår (fredag) och när jag skjutsat hem mina kumpaner hämtade jag upp min kompis Gunilla, som åkte med till Piteå. Därefter körde jag hit ner, med en liten liten paus i Ö-vik. Jag hann precis checka in på hotellet och springa bort till festivalområdet Mellanholmen för att hälsa på bl a Ingela. Ja, och så lyssnade jag lite på orkestrarna innan jag gick till logerna med Martinez och tog en välbehövlig leverpastejsmörgås. Inte ens en Statoilkorv hade jag ju ätit efter vägen.
Och för första gången hörde jag Martinez nya sångerska, Angelica Jonsson. En tjej med en väldigt bra och skolad röst. Oj, så roligt!
Även Linus är att betrakta som nykomling...
till skillnad från de gamla rävarna Tommy...
...och Danne
Det är himla mysigt att bo på hotell ibland. Lätt att tycka när man slipper göra det stup i kvarten. Jag har bott här på First några gånger tidigare och får alltid lite The Shining-känsla när jag ser korridorerna.
Men nu är klockan mitt i natten, och om jag skall hinna sova tillräckligt för att orka upp och äta frukost, så MÅSTE jag sova nu. Godnatt!
When he grows up, he´ll remember us
Som jag berättat tidigare så har det varit vansinnigt mycket att göra på jobbet och det börjar onekligen kännas i både kropp och själ att man är på tå precis hela dagen. Därför valde jag att gå med en kompis på Färjan och ta en öl på tisdag kväll. Det blåste visserligen lite, men luften var varm och det var så mysigt att kunna sitta där i aftonsolen och riktigt koppla av.
Nu somnade jag ju inte precis klockan tio utan den hann nog bli onsdag litegrann innan jag gick och lade mig, och det var med nöd och näppe jag klarade av att lämna sängen på onsdag morgon, Björns 16-årsdag. Men han sov hos Janne så jag behövde inte väcka honom med frukost på sängen. Misstänker att det ändå inte hade varit alltför uppskattat.
Jag satt, som sagt, på Färjan och drack öl istället för att vara hemma och baka, så Katarina fick i uppdrag att fixa den biten under onsdagen och det lyckades hon alldeles utmärkt med. Icas egna cookies med vit choklad och tranbär är nog de godaste cookies man kan köpa... Köpesmunkar och marängsviss med jordgubbar och kolasås (OBS! Hemgjord!) blev inte heller fel. Vem har sagt att man måste ha tårta på kalas?
Det gick bra såhär också...
Självklart fick han en present, och inte vilken som helst...
Han misstänkte förmodligen att jag hade stickat en tröja eller något liknande och trodde faktiskt nästan inte sina ögon när han insåg att han fått en egen laptop.
Morbror Bo och moster Ulla kom också och grattade.
och självklart var alla fina syrrorna med.
Det här med att börja prata om förlossningar så snart en unge fyller år är kanske något fler gör. Igår nuddade vi bara ämnet helt snabbt och gick egentligen bara helt kort igenom deras respektive vikt och konstaterade att Frida var lättast vid födseln med sina 3720 g och att Björn, med sina 4910 g var tyngst. Men då blev han också sist i skaran...
Datorn blev ju som en liten present till mig också, för nu får jag ju ha min egen för mig själv. Men eftersom det skulle göras en backup på den nya datorn och Björn sov nere hos Janne, fick jag vackert vara uppe tills alla sex dvd-skivorna var klara och det tog väääääldigt lång tid...
Nu finns de inte mer
Katarina städade ur buren, hängde upp en ny hängmatta och dagen efter begravde vi Kungen. Hjärtrud saknade sin kompis, det var uppenbart. Hon bäddade som aldrig förr i sitt lilla hus och ville inte längre ligga i hängmattan. Tumören växte och en dag för ett par veckor sedan, orkade hon inte längre göra något utan låg bara stilla och flämtade. Blicken var grumlig och jag ringde till veterinären som sa att Katarina kunde komma med Hjärtrud när hon ville. Så var buren tom.
Jag minns vilken ångest jag hade när Katarina skulle köpa Kungen och Hjärtrud. Jag har nämligen, i hela mitt liv, tyckt att råttor är bland det mest obehagliga man kan tänka sig. Särskilt de nakna svansarna. Ormar och spindlar har jag stått ut med. En kompis hade en tigerpyton som gärna kröp upp i soffan och ville bli klappad men råttor och andra gnagare har jag alltid tyckt varit ganska äckliga. Tills jag träffade Kungen och Hjärtrud första gången. Då var de inte större än möss och när de tittade upp över kanten på hängmattan, så söta och pigga med små runda öron, föll jag pladask. Och allt det jag förut tyckte var lite extra läskigt, de nakna svansarna och fötterna, blev plötsligt det finaste. Kolla bara på bilden överst, så förstår ni kanske vad jag menar.
För idag var imorgon igår
När jag syr åt andra gör jag oftast en provklänning, en toile, först. Oddsen är så mycket större att slutprodukten blir bra på en gång då. Den här gången skulle jag dessutom sy i ett tyg som inte lämpar sig att sprätta i. Jag hittade fodertyg till halva priset på Ohlssons i Boden, vilket till den här klänningen var lämpligare än lakansväv, som jag oftast använder.
Jag syr alltid dolda dragkedjor. För ett par år sedan köpte jag en särskild pressarfot för ändamålet och det har jag inte ångrat en sekund. Den kostade typ 300 kr och var värd varenda krona. Det blir så himla snyggt!
Och ja, klänningen satt som en smäck så det behövdes inga ändringar.
Måndagskvällen ägnade jag uteslutande till sömnad, och när jag äntligen var klar var det nästan tisdag. Jag var så trött att tårarna rann, men Katarina och Kalle hade bakat foccaccia och kokat te, och det kunde jag ju inte motstå.
När jag vaknade på tisdag morgon var jag inte särskilt pigg. Ska jag vara riktigt ärlig så mådde jag nästan illa av trötthet och planerade ett extremt tidigt sänggående på kvällen. Men när jag levererat klänningen svängde jag in till Ann-Marie på hemvägen. Hon var i full färd med att baka, men titta här vad hon hade hemma!
Man kan ha så roligt under ett pelarbord.
Tofflor är inte heller fel!
Så det blev ingen tidig kväll i tisdags heller. Men varför sova när man kan vara vaken? På den frågan hade jag åtminstone tio svar när jag skulle upp på onsdag morgon och var om möjligt ännu mer grinfärdig och illamående än dagen innan... Men på något märkligt sätt lyckades jag piggna till och efter jobbet prioriterade jag en promenad och lite fika på Roasters med Katarina, en Kvantumsväng med Malin och slutligen, allra sist på dagen, skjutsade jag förkylda Frida till Piteå. Vi hann precis in på Coop, där summan blev exakt samma som på Kvantum en timme tidigare. Ändå rätt lustigt.
Hallonpaj på Roasters
Fin marknadsföring
Följ min blogg med Bloglovin
En vanlig dag på Kvantum
Never underestimate the clarity
Men måste verkligen ALLA röka??? Och vi hittade verkligen inget ute därinne...
Time really flies when it ain´t that much time
Väl i Boden kunde jag ta det lite lugnare. Åkte hem till Ulrika och fixade hår och ansikte och sedan bar det iväg söderut, nämligen till Täfteå. Middagsstopp på Max i Piteå och byte av kläder på toalett på Preem i Sävar innan vi äntligen anlände till DANSBANAN I TÄFTEÅ! Precis när vi parkerat svängde taxi-Kjell in framför logen och ut klev våra vänner. Därefter blev det en stunds mingel där den ena tv-kändisen efter den andra dök upp...
Taxi-Kjell
Har han lagat rosten med asfalt?
Men det spelar ingen roll, för detta inger ju förtroende...
Så dök Mats-Ove upp...
...och visade vad som fanns i portföljen.
Och så kom äntligen mister Dansbanan himself, Signar, tillsammans med vakten Christer
Av Christer fick både jag och Ulrika en rejäl omfamning
Kristoffer hade fullt upp med att hålla ordning på parkeringen
Efter denna första händelserika halvtimme räknade vi även in Ragnhild, damen med kattkadavret, försäljaren som kör med snarlika skjortor för att damerna skall känna igen honom efter bytet, paret som föder upp pyttesmå vovvar, systrarna Bus "1,2 -Du är FULL", moster och syster, dock utan dotter och INTE i likadana kläder o s v. Vi saknade dock den skallige singelklubbsmannen, som i programmet demonsterade how to do a cha cha i slip on som klapprade mot parketten i hans ungkarlslya.
Så småningom gick vi in och inledde kvällen i fiket, men förpassade oss så småningom in i själva danslokalen där jag, trots att jag kramade min jättestora handväska, blev uppbjuden. Jag övertygade Ulrika om att det var riskfritt att befinna sig därinne på damernas, men jag hade fel. Nå, det var ändå roligt och kvällen bara flög iväg. Signar var upp på scenen och var glad åt alla människor som var där och lottade även ut fribiljetter, men vi vann förstås ingen.
Signar kör sina danser som företagare och inte genom någon förening, vilket innebär 25 % moms på entréerna, något som är beundransvärt och aldrig kan påpekas för ofta. Föreningar momsar ingenting. Hade inte folk dansat hade arrangemanget betraktats som kultur och då hade Signar bara behövt momsa 6 %.... Oj, nu blev det lite politik här...
Donald Laitila
Andreas Olsson
Calle Stifors
Christoffer Olofsson
Och så blev klockan ett och danskvällen var slut. Vi tog farväl av alla trevliga människor och packade in oss och Thomasarna i bilen. Tog omvägen förbi Umeå där vi släppte av killarna vid hotellet innan vi styrde norrut igen. Det blev en förvånansvärt lättsam resa, trots längden. Vi hade så mycket att prata om så innan vi hann blinka var vi i Skellefteå där det blev en ost- och baconkorv med starksenap och räksallad innan vi tog itu med de sista 14 milen. Väl hemma i Luleå hämtade jag Frida på Skurholmen (sista natten med gänget) och landade således på kudden cirkus kvart över sex. Men då sov jag också till två på söndagen! Det var väl duktigt gjort?
It´s a lot like playing the violin
I pausen blev vi bjudna på gravad lax, löjrom och kaffe utanför C-G:s husvagn. Det är en återkommande tradition och ingenting som bara sker när Thomas är uppe utan närhelst vi träffas på dans. Men för Lundin var det premiär.
Inte heller Sigge tyckte att det var så himla hemskt.
Kjell och Ulla bjöd på Ullas födelsedagsvin.
Anna, kvinnan som lyckades göra TD till den bäste danskavaljeren ever, dök upp och kommer också att medverka i radio.
Barbro och värden C-G
Vi hade faktiskt inte särskilt bråttom in efter pausen. Det är väldigt trevligt att sitta och mysa tillsammans med goda vänner och temperaturen var dessutom betydligt behagligare utomhus än inne på dansgolvet. Vi hörde ju musiken där vi satt så det gick ingen nöd på oss.
Lundin med C-G:s nyfriserade Elvis
Vi började känna oss klara med Parken, och nu återstod endast fotografering. Tur att jag denna kväll fick min nya kamera, d v s Anna Neahs gamla. Den är så fin och jag är så glad!!!
Fler bilder kommer ni att hitta på P4Dans hemsida så småningom.
Vi tänkte oss en liten sväng till Brännastrand, men där var det en sådan kö att vi valde att vända hemåt, mot Luleå. Jag var så förbaskat trött, men åkte ändå förbi till Janne och hämtade Frida eftersom hon var hungrig och ville åka på Max. Tyvärr hade hälften av stadens befolkning kommit på samma strålande idé, så jag förnekade henne helt enkelt den glädjen och uppmanade henne att bre en smörgås när hon kom hem istället. Så jag släppte av Thomasarna med löfte om att hämta upp dem utanför hotellet kvart i tolv på lördag morgon, eh... förmiddag.
Frida var inte ledsen, trots en kurrande mage, och roade sig kungligt med min nya kamera.
Sedan fick jag äntligen åka hem och sova, fast klockan var så mycket att det nästan var dags att stiga upp. Jo, förresten... Det var Donnez som spelade på Parken och det gjorde de förbaskat bra!
...och den ljusnande framtid är vår
Men först bevistade vi det traditionella utsläppet på skolgården. Hettan var olidlig, en bra bit över 30 grader, och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte tog med mamma, för hon hade nog inte mått så särskilt bra. Bra mådde däremot Frida, som strålade ikapp med solen. Som vanligt. Hmm, nästan...
Katt hade tillverkat en mini-Frida som hon hängde runt halsen på originalet.
Hennes inte alltför foträta skor fick henne att se ner på de flesta, inklusive sin långa mor...
Frida med parhästen Amanda
Åter hemma i köket med Jonas
Systrarna Skarin
Lillhjärtat för inte så väldigt längesedan...
Och det här var också ganska nyligen... En rutinerad storasyster följde den förväntansfulla lillasystern till skolan den allra första skoldagen
Ja, det blev en bra dag. Efter middagen bytte Janne vevaxelgivare på min bil och nu är den som ny igen. Tack snälla! Därefter körde jag mot Boden där Thomas och Thomas väntade. Mer om det imorgon. Nu en promenad med Jenny och Marcus. Man hinner mycket, de här ljusa sommarkvällarna!
Tusentals stjärnor
Ganska skönt att vara ledig några dagar... Jag har fått en hel del gjort, och denna kreativitet inbegriper också bokläsning, vila, tv-tittande och skumbadande. Jag har alltså inte bara suttit vid symaskinen. På söndag eftermiddag pratade jag med Danne i telefonen och bestämde mig till slut för att, för första gången sedan oktober, åka på dans! Jag hade visserligen pratat med Ingrid en del om just den här kvällen, med Martinez i Sunderbyn, men hade svårt att bestämma mig slutgiltigt... Jag har ju inte träffat Lillan och killarna sedan deras 30-årsfest i början av oktober. Sedan dess har Jouni hunnit sluta och nu är det bara några veckor kvar innan också Lillan byter bana. Ja, det fanns helt enkelt en hel del anledningar till att passa på!
Det var ju ingen trängsel på dansgolvet, precis. Men det var en hel del dansant själar där så jag hann ju inte precis få träsmak, även om C-G dök ner i en stol bredvid mig och hävdade att jag såg ut som om jag inte ville dansa där jag satt med armarna i kors... Klart jag ville, men kanske inte hela tiden. Det var roligt att sitta och prata med Ingrid och Kent också. Kul var det också att träffa Ethel och Roland, som åkt upp från Linköping över helgen. Inte för att vi hann byta mer än några meningar, men det var roligt att se dem!
Och Martinez var ju precis som vanligt, underbart bra! Få band har så himla mycket BRA låtar, som dessutom är deras EGNA! Väldigt DANSANTA!
Linus J Karlsson på klaviatur fyller upp platsen efter Jouni och hans bas på ett alldeles utmärkt sätt.
Lillan gör en del duetter, både med Tommy...
...och med Danne.
Det var en bra kväll och jag är glad att jag åkte dit. Och redan till helgen blir det mer tjosan hejsan när Thomas D och Thomas L kommer hit och Frida tar studenten!
Igår åkte Malin och jag ut till Sigge i Notträsk, och som vanligt fanns det mycket nytt att se på.
Bland traktorer...
...och motorcyklar...
...tronade en raggarbil, en Mustang-74. Visserligen "bara" en sexa, men ändå en jänkare.
Sedan åkte vi till Max och Christin, där vi bjöds på oxfilé (rare), pommes och pepparsås. 
Emile och Rousseau gillar när jag kommer, för då får de råbiff.
Med oss hem efter denna dag hade vi från Sigge två paket Zoega och från Max och Christin en stor bukett med ljuvliga liljekonvaljer.
Efter en sån helg kändes det inte särskilt tungt att åka till jobbet i morse.
Nä, dra mig baklänges...
Bowling for soup
Ett år går ruskigt fort. Det var inte så himla längesedan jag var ner till Thomas och Anna i Blekinge, men det fattas bara en vecka så har det faktiskt gått ett år! Och om ytterligare två månader är jag där igen - denna gång på bröllop! Ja, jädrans. Må bilen hålla tills dess...
I fredags stannade jag kvar i Boden efter jobbet och gick tillsammans med Anki till Strajk Alley, där vi träffade några andra kollegor och en f d dito. Där tillbringade vi några underbart roliga timmar, med god mat, öl och bowlingspel. 
Anki visade sig vara en riktig hejare... Det är ett fascinerande nöje, för precis som att man i pistolskytte kan lyckas skjuta en tia första gången man håller i en pistol, så kan man fälla alla käglor i ett slag flera gånger fast man inte är någon van spelare. Grejen är att det behövs så himla lite, en något vriden handled eller tumme, så har man klotet i rännan. Anki spöade mig ordentligt, men det gjorde inget för vi hade så jäkla kul. Efteråt gick Maria, Anki och jag till Bodensia, där vi drack ett lite starkare slags kaffe medan vi väntade på min buss. Kom hem i vettig tid, nöjd, glad och tacksam över alla mina fina vänner.
Nice shoes
Igår var det fjärde morgonen jag vaknade av att jag inte kunde andas genom näsan och huvudet kändes tungt och svullet. In i köket, där jag drack vatten, tog två alvedon och en allergitablett. Så småningom lättade det lite och jag kunde lägga mig och läsa ut "Lilla stjärna" av Johan Ajvide Lindqvist. 
En becksvart historia om två tonårsflickor i utanförskapet. Förenklat sett, alltså. Oerhört förenklat. Precis som Lindqvists övriga verk finns det obesvarade frågor när sista ordet är läst, men detta utan att skapa någon känsla av ofullkomlighet. Nej, en läsupplevelse var det, även om jag tycker att Människohamn är hans bästa hittills.
Så småningom lyckades jag i alla fall komma i kläderna och pallra mig ner till Katarina och tillsammans gick vi in till stan. 
Hittade ett tunt jeanstyg på Ohlssons stuvavdelning som ska bli baggyjeans, lagom långa... Köpte också ett fint chiffongtyg som skall bli en klänning. Klockan tre hade kören Nova viskonsert i Mjölkuddskyrkan, men det blåste och småregnade, så vi valde att ta bussen. 
Lite nervös?
Malin skulle sjunga den bästa sången, nämligen Torgny Söderbergs Invitation. Kanske mest känd med Schytts men bäst med Anna Neah Olsson. Ja, och förstås med Mallan...
Sen knatade vi hemåt i regnet, slank bara in på Ica och köpte lite köttförs till middagen. Kvällen ägnade jag åt att rita av några mönster ur Burda. Skitjobbigt, faktiskt. Jag önskar att jag hade ett rejält tillklippningsbord så jag slapp krypa omkring på golvet jämt. Men trots att min lägenhet ändå är tämligen gigantisk så är den fylld av annat. Mina barn, till exempel. Och två provdockor.
Var inte så himla pigg i morse heller, men åkte iväg och jobbade några timmar. Min envisa förkylning hindrade mig från att åka och uppvakta min mamma på mors dag, men jag blev själv uppvaktad på bästa tänkbara sätt. Fridolina hade nämligen städat hela lägenheten när jag kom hem. Det går inte att beskriva hur glad jag blev! Ja men för tusan - man kliver upp i svinottan varje morgon, jobbar, kommer hem, lagar mat, syr, sover och så vidare. När ska en stackars mamma hinna städa ordentligt?
Förra året bloggade Frida så här:
"Miss Decibel
Hejsan morsan.
Tänkte bara passa på att skriva grattis, men kom på att det är lika bra att tacka också, när jag väl är igång.
Tusen tack för all värdelös musik som du under mina få levnadsår hunnit introducera i mitt liv och på något sätt fått mig att tycka om. Tack för att du fått mig att vilja veta precis allt som hänt de senaste femhundra åren och tack för att du tycker att jag ska läsa Populär Historia. Tack för att du stod och buggade i vardagsrummet när jag knappt kunde gå och tack för att du gav mig en del av din skarpa hjärna. Tack för att du har fyra barn och värsta många jobben och värsta dansintresset och ändå är värsta coola bruden. Miljoners tack för att du födde mig och mina fina syskon och några hundra tack för de tusentals svordomar som du under otaliga bilfärder har lärt mig. Tack för att du har delat med dig av ditt intresse för svensk litteratur och tack för att du skrattar så högt och stort att det smittar av sig och tack, tack mamma för att du födde mig.
Grattis morsan för att du är en mamma och grattis för att du är just min mamma! "
Dagen lider mot sitt slut och imorgon är det återigen måndag. Apropå karibiska pirater så bakade Björn och jag Jack Sparrow-cupcakes ikväll igen. Även förra söndagen gjorde jag ett gäng som jag tog med till jobbet och bjöd de närmast drabbade på, men de här lämnar jag hemma, med undantag av en som Hanna ska få. Godnatt världen. Ses!
Björn vet hur man hanterar en sprits
I främmande farvatten
Min bil fortsätter att slå sig till ro på alla platser där man stannar och slår av motorn. I lördags var Katarina tvungen att följa med på Kvantum så att jag skulle kunna sitta i bilen med motorn igång medan hon var in och handlade. Bäst jag satt där körde det upp en skåpbil bakom Saaben och i backspegeln såg jag hur en kille klev ur, låste upp en av affischtavlorna på väggen och tog bort den gigantiska "Pirates of the Caribbean"-affischen. Innan jag hann tänka på vad jag gjorde, öppnade jag bildörren och frågade om han skulle kasta bort den.
- Jepp, svarade han.
- Men åh, sa jag. Kan jag få den? Jag har en unge som blir överlycklig!
- Jo, men ta den, sa han och skrattade.
- Unge och unge, förresten, sa jag medan jag rullade ihop den. Hon är ju 21...
Då skrattade han ännu mer och precis då kom Katarina, och hon blev faktiskt så himla osannolikt fantastiskt glad över min företagsamhet. Hon har en affisch från en av de äldre filmerna. Den råkade visst hoppsan ramla ut från en busskur efter en utekväll för några år sedan och är tyvärr lite skadad i ena sidan. Men den här var perfekt och vi åkte direkt ner till Janne med den, som rullade ut den på golvet så att den skulle få torka. Det regnade ju...
I söndags skulle Gunilla och jag åka ut till Ingrids och Kents stuga, men jag var tvungen att tanka först, givetvis med motorn igång. Rätt var det var så öppnade Gunilla bildörren bara för att informera mig om att motorn stannat.
- Satan, tänkte jag och tankade färdigt. Sedan försökte jag starta den, eftersom det var KÖ av tanksugna människor bakom mig, men ingenting hände. Startmotorn snurrade glatt på men sedan hände inget mer. Gunilla klev ur och tillsammans försökte vi rulla undan min ENORMT tunga bil. Fick hjälp av en dam från bilen bakom och glad i hågen tog jag fram min stjärnmejsel för här skulle det minsann skruvas upp luckor och knackas på bränslerelän... Men inte farao passade stjärnmejseln. Varför ska det vara enkelt? En torxmejsel är ju ingenting man går omkring med i handväskan så jag såg mig därför nödd och tvungen att ringa Janne som kom ångande i Mercan på fem röda.
Inte nog med att bilen startade, jag fick också behålla en sån där konstig mejsel, något som jag trodde att jag skulla ha användning av idag, när Jenny och jag strandade på Strand-parkeringen. Det löste sig. Även idag hade Janne jouren och när jag skjutsade hem Jenny möttes vi av Saab-experterna, och tillika kollegorna, Marcus (her boyfriend) och Håkan (min bror) på gården. Det finns flera teorier men Marcus tips var att om inte varvräknaren rör sig när man försöker starta så är det vevaxelgivaren! Jävlart säkert. Precis vad jag trodde...
