Compact Golden Clef
På hotellbalkongen
Vi tycker vi var finast. Någon som vill säga emot?
Ett glas mjölk till det facila priset av en tia.
Lunkan såg bilden på Annas blogg och undrade om det här är Larz Kristerz föräldrar... Jag vet faktiskt inte! Kanske?
Anna och Thomas
Peter och Linda
Bröderna Brothers...
Under kvällen lopp hade jag en del uppdrag som jag tog på allra största allvar. Det första var att visa SR:s fotografer vilka de skulle fotografera. Sedan var jag typ mingelkoordinator till Babsan och Erika och slutligen fann jag mig själv i rollen som ett slags bodyguard. Så det var nog tur att jag inte bytte ut mjölken mot gin och tonic, som jag vanligtvis brukar dricka till maten. Ja, inte hemma till vardags precis, utan mer på finare middagar. Så får det bli när allergidjävulen har slagit klorna i en...
Själva Guldklavengalan har nog aldrig varit så lyckad och denna succé kan bara tillskrivas Thomas, som med sin erfarenhet och fingertoppskänsla precis vet vad som går hem på ett arrangemang av det här slaget. Det var liksom underhållning all the way!
Nånting annat
När Anna var här sökte jag med ljus och lykta efter en gammal stickbok som jag gömt på något idiotsäkert ställe. Ikväll satte jag mig i lilla hallen och bläddrade igenom typ tusen Burda-tidningar i jakt på ett par mönster som jag kan använda när jag skall sy Erikas 60-talsklänningar. Plötsligt ramlade den gamla boken ut ur hyllan och jag kunde dra en lättnadens suck. För nog har jag funderat en del över var den kunde hålla hus...
Från 1934
Jag tror jag skall sticka mig en jumper att ha när jag åker skidor...
..för vem behöver skaljacka?
Eller också slår jag till på en virkad jumper med rullar både här och där.
Vi får se vad det blir!
Den sista dansen
Näst i tur att lämna kollektivet var Sarah, Douglas och Ulf som blev hämtade av Eva och Anette. Douglas hade stora svårigheter att slå upp ögonen, vilket man ju får förstå. Klockan var ju bara strax efter 11. Men till slut satt han där vid köksbordet i alla fall.
När de hade åkt så aviserade Roger och Martin från Norrskedika sin ankomst. Jättekul att träffa dem igen, men tyvärr har de ingen park att ta hand om numera. Om det var därför som vi frångick traditionen med irländsk kaffe och höll oss till vanligt simpelt brygg skall jag låta vara osagt. Ovanligt var det dock. Men inte mindre trevligt.
De hann knappt åka innan Gunilla och Mats, som skulle sova i lägenheten en natt, anlände. När Janne, Ingrid, Mats och Gunilla gick till Orrskogen så lade jag mig på madrassen och sov ett par timmar istället.
Jag skulle lämna en nyckel i informationen och det var nog tur det, för annars hade jag aldrig pallrat mig dit. Efter slutfört uppdrag ringde jag Martin och vi gick till ölstugan där jag frångick rutinerna och köpte en Breeze. Sedan gick vi in och dansade till Fernandoz innan vi köpte varsin langos och blev sittande i den relativt ljumma kvällen. Till slut gick vi in på bana 1 där Bengt Hennings och Cavalkad spelade. Där satt Susanne och Gisela från Skåne och var helt lugna och sansade. Dansade lite med Martin och blev uppbjuden av en karl som bara stod still och gungade. Vi hann väl typ sju meter på två låtar.
Så när den ena orkesterns dator spelade upp till sista dansen, True love, och trummisen var den ende som gjorde något på sitt instrument, då kände jag ändå att det skulle bli ganska skönt att få komma hem till Bosn... förlåt, Luleå.
Paralyzed
Och självklart gjorde Larz Kristerz ingen besviken. De förvaltar sitt kändisskap på bästa sätt och har förstått att det är nu eller aldrig som gäller. Tålmodigt och till synes glatt skriver de autografer och låter sig fotograferas. Själv tog jag en bild på Peter med min kompis kamera eftersom hennes sexåriga dotter har honom som idol, och jag frågade först om det var ok.
- Får jag ta en bild till min kompis dotter, Peter?
- Men snälla Boel, sa han. Inte behöver du skämmas...
Ha ha, då hörde jag ju själv så dumt det lät... Så jag sa:
- Ok, men då tar jag en till moster också!
Thomas, Sarah och Stefan
Därefter var det Drifters tur att ta scenen i besittning och som vanligt var det ombytta roller som gällde. I år hade grabbarna prickiga kjolar med matchande scarfar samt långhåriga peruker. Särskilt fina var Stellan och Kent som så chict knutit upp sina tröjor och blottat sina små(!) magar... Framträdandet nådde sin kulmen när brandkåren så påpassligt ryckte ut och fyllde en liten badbassäng som ett par sekunder senare fylldes ytterligare i form av Tur-Åke. Den fastare massan vann över den mer flytande, som fördelade sig över de närmaste åskådarna.
Vi lämnade parken för en bit mat på den intilliggande pizzerian. Service och tillmötesgående är inga självklara faktorer bland Malungs restauranger, och La Scala utgjorde inget undantag. Men mätta blev vi, och det var väl huvudsaken kanske. När vi kom tillbaka till parken hann vi precis se slutet på Bhonus och det var fortfarande proppat med folk.
Jag, Anette, Sarah, Bengt och Camilla
På kvällen spelade Drifters och Larz Kristerz på tvåan, medan Bhonus och Barbados höll till på trean. När vi kom till parken dansade vi alltså först en stund på tvåan och sedan på trean (till Bhonus). Sedan gick Eva, Anette och jag till ölstugan och efter några ögonblick, som även innehöll en stund i proppskåpet samt trevlig samvaro vid langosvagnen, var kvällen nästan slut. Vi gick till bana tre och hann precis bevittna de allra sista danserna som Bhonus och Barbados spelade tillsammans.
Marcus
Ulf
Magnus och Hans
Utan att förringa Barbados kan jag ändå inte låta bli att fascineras över Bhonus kompetens. Deras instrumentala insatser är hela tiden strået vassare än scenkompisarnas. Det är ju alltid en viss känsla att uppleva musik på nära håll (vi kunde praktiskt taget nudda Queen på O2, så jag svävar fortfarande på moln) och hade BARA Barbados stått på scenen hade jag kanske blivit lite tagen även då. Men Bhonus är så förbaskat bra sådär rent sammantaget!
Det fanns också mer än orkestrarna att titta på för den som ville. Det var t ex väldigt intressant att se hur en medlem ur ett annat band gjorde bort sig inför den publik som troligtvis håller dem tämligen högt. Den här medlemmen gjorde tappra försök att sno åt sig de spelande bandens mikrofoner, gitarrer samt ta dem i ja, mellan benen... Jättemoget.
När man inte kan vara på två ställen samtidigt så kan det hända att man missar något och det gjorde vi, nämligen Drifters och Larz Kristerz avslutning av kvällen som enligt uppgift inte gick av för hackor. Jäkla synd! Men lite spill får man räkna med ibland.
Hemma i Bosnien
Omkring 20 minuter över ett i natt skumpade jag in på gården hemma på Lingonstigen. Jag kunde konstatera att det inte hänt så mycket. Grunden var uppgrävd, det stod en container på taket, men annars var allt sig likt.
Bilresan gick bra även denna gång. Bränsleförbrukningen snittade på rekordlåga 0,72 l/m och jag höll en snitthastighet på 93 km/h. Insåg att sträckan inte är 91 mil, som jag gått omkring och sagt åt alla, utan hela 92! Nog med värdelös information. Nu skall veckan sammanfattas.
Som jag tidigare skrev så har förmiddagarna ägnats åt sömn och eftermiddagarna åt frukostätning, duschning och middagsätning. En och annan alkoholhaltig dryck har också slunkit ner under dessa timmar. Onsdagen är till en viss del veckans höjdpunkt. Vi var bjudna till Pelles och Susannas husvagn på middag, under förutsättning att vi tog med mat och dryck själv, så Thomas fick handla maten och jag drycken. Det är möjligt att han klarade uppgiften bättre än jag eftersom han kom hem med asdyr oxfilé som Pelle grillade efter konstens alla regler. Det är visserligen svårt att misslyckas, men den här blev helt perfekt och bara smälte på tungan. Och mitt dricka fick jag behålla för mig själv...
Jag hann både äta och vara trevlig en stund (ok, jag försökte i alla fall) innan jag vandrade iväg till Grönlandsparken där Bhonus precis hunnit avverka första delen i sin traditionella och bejublade show. För det första genomförde de veckans bästa show och för det andra överträffade de sig själva ännu en gång. Men den här kvällen brukar Drifters vara med i publiken och det var de inte i år, så den var som lite eljest. Jag befann mig dock i gott och trevligt sällskap i form av Eva, Anette, Sarah och Douglas så mig gick det ingen nöd på.
Är de bäst eller bäst?
Till Orrskogen kom vi ganska sent och det var kanske lika bra för en folkskygg stackare som jag. Det var kö till öltältet, men väntetiden var överkomlig. Där tog jag en av veckans många rom och cola innan vi gick vidare till bana två, lagom för att uppleva Lasse Stefanz, som spelade upp till sista dansen. Lunkan från Perikles hade fått rycka in eftersom Christer hastigt insjuknat, men det klarade han bra förstås. Jag kan inte låta bli att imponeras av Lasse Stefanz, även om jag inte dyrkar dem på samma sätt som t ex en kille jag känner. Men jag fattar varför de är störst, säljer mest skivor och följaktligen går hem också hos dem som inte dansar. Respekt.
Olle, åh, Olle....
De extra väldiskade tallrikarna som torsdagens matgäster hade förmånen att äta på var alltså inget annat än en ren Bhonus... (Var får jag allt ifrån?)
Är man i Norrbotten skall det kännas, så därför åker jag till Max och Christin och äter surströmming nu. Mums.
Sleeping beauty
Igår bjöds det på ömsom vin, ömsom vatten på de olika banorna, men alla orkestrar har ju sin publik, tack och lov, så trångt och mycket folk var det överallt. Vi tillbringade en del av kvällen i Thomas loge, proppskåpet, samt i ölstugan. Jag tillhör alltså de här hemska människorna som är i Malung för att festa. Jag och Thomas dansade visserligen på flera banor, och det gick ju bra eftersom han är så otroligt smidig och duktig så trots trängseln kunde man ändå njuta av dansen. Det är fascinerande att se hur många, särskilt på bana 3, som inte har förstått att det primära med dans är att fötterna skall flyttas. De håller om varandra med överarmarna medan underarmarna pekar rakt upp, de gnuggar sina svettiga ansikten mot varandra och överkropparna pendlar hit och dit. Det blir tydligen så många moment att hålla reda på att fotrörelserna blir lidande och begränsas till något enstaka planslöst hoppsansteg. Oftast i otakt.
Nu skall jag gå på apoteket och köpa hårbalsam samt tandtråd. Ikväll blir det stressigt då vi är bjudna till Pelle och Susanna på middag medan Bhonus är i Grönlandsparken och jag vill vara på båda ställena. Thomas ställer jag in på bana 2 där Olle Jönsson ÄGER och sedan hämtar jag väl honom efter ett. Jag har således en hel del egentid ikväll.
Malung
Söndagens stora händelse var Guldklavengalan. Förutom att vara där skulle jag också utföra vissa sysslor som den produktionsassistent jag är. Allt gick jättebra och Anna och jag var otroligt snygga. Om vi får säga det själv. Varje gång jag tittade i en spegel så hajade jag till och kunde inte riktigt fatta att det var mig själv jag såg. Jag brukar vanligtvis inte gilla att klä upp mig, men i den här kreationen kände jag mig förvånansvärt komfortabel. Funderar på att ha den på jobbet någon dag... Bilder kommer sedan i ett eget inlägg.
Igår åt vi tillsammans med Susanna och Pelle samt Åsa P och hennes systrar i restaurangen på hotell Sankt Olof. Otroligt god buffé och samma rara servitris som i fjol. Sedan gick vi till parken där vi genast uppsökte Thomas loge (proppskåpsrummet). Dessvärre fann vi denna invarderad av Flamingokvintetten. Men vi känner ju varandra sedan länge och kunde således samsas på det minimala utrymmet. De spelade ju dessutom på scenen ovanför så de var ju inte därinne så länge.
Annars tillbringades kvällen till största delen i ölstugan, där folk och fä hade samlats. När kvällen var slut gick vi av någon anledning vilse och hamnade mitt i ett industriområde, så hemligt att t o m taxin hade svårigheter att hitta dit. Den kvinnliga taxichauffören hämtade en levande gps i form av ett gammalt x, som ledde henne fram till oss. När hon släppt av oss ville även exet lämna bilen, men hon ville prata och ta en rök så vi lämnade dem ensamma. Udda.
Råttatouille
Katarina hämtade sina råttor i måndags och vips, var min råttfobi som bortblåst! De var så ruskigt söta där de satt i en hängmatta som hon har sytt åt dem, och stack upp sina små huvuden över kanten. Deras öron är alldeles runda och de ser ut som små sagoråttor. Nu väger de 84 gram men när de är fullvuxna är de omkring fyra gånger så stora. Undrar om jag kommer att tycka lika mycket om dem då....
Raljans
Nu förstår jag hur det hänger ihop.
När godset ankomit...
...skall det bränas.
Close the door, I´m dressing
Bubblorna runt kanten beror på en liten resår som jag sydde fast i sömnsmånen och är inte lika påtagliga på riktigt. Alternativet var en kant som stod rakt upp, då jag uppenbarligen saknar något som skulle fyllt upp den där.
En pytteliten bolero gör att jag känner mig mer klädd och känns mer modern än en sjal. Men jag kan ju ha fel.
Boleron har samma rundning bak som det avskurna livet har i ryggen. Fast det syns bara i verkliga livet... (ha ha)
Jag bör kanske lägga en liten makeup...?
Det är ganska stökigt på mitt arbetsbord=vardagsrumsgolvet.
Och igår sydde jag den här av ett bomullstyg som jag köpte på Stoff & Stil i Malmö.
Intervallkörning
Det som hade kunnat bli en trevlig biltur till en trevlig danstillställning med en trevlig orkester (Streaplers förstås) blev iställen en helvetesfärd med en ständigt plingande gps som varnade för nästa fartkontroll. Men eftersom jag nu på lördag måste köra samma sträcka igen, så får jag väl se lördagens prövning som ett slags kognitiv beteendeterapi.
Jag är ju i alla fall antagligen helt galen som frivilligt sitter och kör typ 54 mil för att dansa. Till mitt försvar kan nämnas att
1. Streaplers spelar inte i norra Sverige varje vecka precis
2. Jag hade sovit till tio i två på dagen, så jag var kolossalt utvilad.
3. Jag hade med mig Frida till Piteå och hämtade också upp henne på natten...öh, morgonen.
4. Streaplers är så förbaskat bra att endorfinkicken räcker ända hem och lite längre.
Nu är jag mitt i en arbetsvecka med endast ett mycket begränsat antal timmar fritid, då jag egentligen borde vila men som troligen kommer att ägnas åt att sy litegrann. På torsdag spelar Bhonus i Skellefteå och det har jag inte tänkt att missa. Faktiskt.
A tribute to Streaplers 2
Hälften så kär på begäran, dock under soundcheck. Alla blev glada...
Efter att ha gått omkring som ett neurotiskt vrak i flera veckor vände nu min sinnesstämning och jag kände mig plötsligt hög. Allt var perfekt - vädret, golvet, publiken och framförallt Streaplers.
En glad arrangörska! Sterling Nilsson tog bilden!
När alltihop var över så rafsade jag bara ihop det viktigaste och så åkte vi mot Luleå eftersom Thomas först skulle sända på morgonen, sedan packa i en rasande fart innan han slutligen (äntligen?) skulle åka hem till Blekinge. När vi kom hem tänkte jag att jag skulle ta mig en jäkel och slappna av litegrann, så jag försökte med snapsen men det gick inte så bra.
Ganska äckligt att dra i sig sådär, men det blev onekligen en unik bild.
Sedan jag på torsdagseftermiddagen skjutsat honom till Kallax och på tillbakavägen blivit prejad av en skäggig gubbjävel i en gammal Citroên (jag både tutade och visade finger åt honom och det kändes väldigt bra) så hämtade jag upp Katarina som följde mig till Älvsbyn.
Den fullsatta parkeringen var ett minne blott...
En Opel Omega är större än en Saab 95, men med lite god vilja kan man svära in en hel del.
Om dansband skulle vara hamburgare skulle Streaplers (och några band till) vara från Max. Där grillar man inte hamburgaren förrän den är beställd, därav dess goda karakteristiska smak. På Mc Donalds steker man upp ett gäng i förväg som man sedan slabbar in i brödet när beställningen kommer. Det duger att äta, men blir ändå aldrig samma upplevelse som en nygrillad Maxburgare. Begrep ni det där?
A tribute to Streaplers 1
Vi kom fram omkring 20.00 och då frågade arrangören om vi också tagit fel på tiden. Det visade sig att det stod fel i annonserna. Dansen ägde rum mellan 19 och 23 men i tidningarna stod det 21-01. Man kan alltså aldrig vara för noggrann när man kontrollerar annonskorrekturet. Trist för arrangören när han nu hade förmånen att ha Sveriges bästa dansorkester på besök. Det var inte särskilt mycket folk och jag dansade mest med Thomas, som den här kvällen fick vara sig själv för en stund.
På onsdagen var det alltså min tur och då jag lider av trygghetsnarkomani så ringde jag min annonssäljare på tisdagen bara för att kolla att mina annonser skulle finnas i onsdagens tidningar, och det bedyrade hon att de skulle. På eftermiddagen åkte jag till logen och kunde där konstatera att vattnet inte fungerade. Medan jag åkte och hämtade en dunk så sopade två husvagnsgäster hela logen åt mig! Sedan kom Hasse och Carina förbi och då sopade hon utebanan medan Hasse fixade kaffemaskinen! Därefter dök Sterling upp och kollade elen som inte var ok. Men när han var klar så var den det! Tusen miljarders tack till alla goda människor som hjälpte mig!
Allt drog ut på tiden och egentligen skulle jag åkt till Boden och ätit pizza hos Max och Christin med Thomas, men istället blev han hämtad av Max och själv lämnade jag inte Älvsbyn förrän klockan var nära midnatt. Jag hann bara äta och försöka vara lite trevlig en stund, men sedan åkte vi hem. Thomas fick en bok om vett och etikett, något som han behövt länge...
Abnorma vallmor hos Max och Christin
I survived Boden Alive
Det enorma uppehållet i mitt bloggande har i alla fall inte påverkat läsarsiffrorna! Tack, alla kära tålmodiga läsare! Jag har genomlevt en vecka i ett osannolikt tempo. Den har innefattat två danser (Boden Alive) som jag skött som konsult (jag älskar att kalla mig konsult!) och sonens 14-årsdag som jag tyvärr inte skötte på det sätt som anstår en god mor. Dessbättre har han en fantastisk pappa, som dessutom är en hejare på tårtor, så det gick ju bra ändå. Veckans höjdpunkt var dock mitt eget årliga arrangemang på Kanislogen där Streaplers som vanligt levererade det allra allra bästa.
Men jag börjar med helgens vedermödor. Det är endast två månader sedan projektledaren fick klartecken från Boden Alives styrelse att det även i år skulle bli en festival. Mats Bergmans var som vanligt redan preliminärbokade, men lördagen stod tom. Tack och lov hade vi förmånen att få hit Widerbergs, en mycket kompetent orkester som är välkända häruppe. På torsdag kväll skickade jag ett sms till Magnus i Mats Bergmans i vilket jag önskade dem välkomna samt upplyste dem om att de skulle bli bjudna på middag och lite sånt. Detta sms, som för mig var något alldeles självklart, visade sig vara nära unikt för orkestern.
I min värld är orkestern huvudattraktionen när man arrangerar dans. Inte alltför sällan har den rest lång väg och tämligen ofta hamnar den mitt ute i ingenstans. Hur vill man själv bli mottagen när man kommer till jobbet? Har man långt till sin arbetsplats skulle man kanske uppskatta en kopp kaffe när man kommer fram. 
Vi gick i alla fall iväg till ett av festivalens s k mattält (läs: öltält) där vi serverades souvlaki.
Tja, sen finns det väl inte så mycket mer att berätta. Kvällen blev ju förhållandevis lyckad. Trots undermålig annonsering kom det ändå rätt mycket folk, med norrbottensmått mätt, och de flesta verkade nöjda. Det var första gången jag hörde Mats Bergmans live sedan Linus började och på något sätt var det lite mera glöd över hela orkestern. Stilen kändes lite tuffare utan att de hemfallit åt något topplistehelvete och det bådar ju gott.
Precis när det var som mest att göra i kassan dök Thomas upp. Ingrid och Kent hade hämtat upp honom på järnvägsstationen när han anlänt med tåget från Kiruna, där han varit och jobbat under deras festival, som så påpassligt äger rum samma helg som Bodens. Thomas var i det närmaste euforisk, vilket är full förståeligt, eftersom han haft den bästa utsikten av alla passagerare...
Hängivna Deutgen-fans bakom kravallstaket.
På lördagen spelade, som sagt, Widerbergs. Till min stora glädje hade de en sångare med sig och var alltså fem stycken. Eftersom orkestern går ner på deltid till hösten var det troligtvis sista gången vi såg dem häruppe, tyvärr. Det är jättetrevliga killar som har spelat hos mig flera gånger. Deras repertoar är lite annorlunda, men kolossalt dansant och publiken denna kväll var både yngre och något mer fåhövdad. Det gick alltså inte särskilt bra, om jag skall tala klarspråk. De som var där var jätteglada och nöjda, men inte betalade någon dubbel entré för det... Det var däremot ett antal kvinnor som tyckte att de skulle få ett rabatterat pris eftersom det var så lite folk... Och om detta skriver jag inget mer eftersom jag inte vill chikanera någon även om det finns skäl till det...
Så här glada var flickorna och deras pappa när de äntligen fick åka till Luleå efter en kväll av hårt arbete.
Det är troligt att det var konkurrensen från dansen i Avan, där Ragges spelade och Thomas Deutgen var dansvärd, som knäckte oss. Men ja ä int bitter så jag åkte förbi byn i den arla morgonstunden och plockade upp min inneboende som blivit väl omhändertagen av Annmari och Kajsa.
Jalla jalla
Endera dagen kommer jag nog att uppdatera och berätta om Boden Alive-helgen bl a, men först måste jag duscha och dansa till Streaplers, ta ut kakorna ur ugnen och köpa en present till gossen som fyller 14 imorgon. Men sen!
Top of the world
Orsaken till min sömnlöshet är att de har placerat något slags vansinnig maskin (kanske en pump?) på taket direkt ovanför min lägenhet. Denna sak har gått igång ca var femte minut varpå det har dånat så att fönsterrutorna skallrat i kanske en halv minut åt gången. Öronproppar hjälpte föga utan jag fick plocka fram de rejäla Peltor-kåporna och först då blev det någorlunda tyst. De är dessvärre inte särskilt bekväma att sova i så nattsömnen har, som sagt, inte varit den bästa.
Nytt jättestort hål i taket alldeles utanför min ytterdörr.
Ja, så har vi det här på Lingonstigen i Luleå. Och jag är inte glad.
Polk Salad Annie
Eftersom jag, liksom de flesta andra, måste arbeta för brödfödan så har mina gäster fått klara sig utan mig ett par dagar och det har gått jättebra. I tisdags var det med Sigge till hans stuga och till världens ände och igår var de i Boden hela dagen. På kvällen anslöt jag mig för att få uppleva Thomas som allsångsledare. Han är så fruktansvärt rolig och proffsig och jag satt bara där och tänkte:
- Var får han allt ifrån?
Tackochlov sjöng han också själv en stump (Gunnar Wiklunds gamla hit Hälften så kär) och därmed var kvällen fulländad.
Fler bilder hittar ni på Annas blogg här!
Allsångskonserten med Thomas och Ragges kan man säga var startskottet till Boden Alive-festivalen som för tionde året i rad äger rum helgen efter midsommar. Till skillnad från alla andra gatufester, som varje stad med självaktning arrangerar, så är Boden Alive en gratisfestival. Något som nog inte många tänker på är att en gratisfestival kräver så oändligt mycket mer arbete än en festival där man vet att man åtminstone får in biljettintäkter. En av projektledarens viktigaste uppgifter är ju att få in sponsorpengar och inte förrän sent i höst, när alla fakturor är betalda, vet hon om hon själv får något för sitt slit som också innefattar miljarders andra göromål. Allt från att räkna ut längden på elkablar till att köpa toalettpapper till bajjamajorna. Det skall vara en kvinnlig eldsjäl till sånt!
Nu är ju inte allt gratis, faktiskt. Danserna på Björknäsparken, som sköts av undertecknad och kumpanen Tomas N, kostar 160 i entré. En rimlig slant, tycker jag. Imorgon har vi Mats Bergmans och på lördag blir det Widerbergs. Det skall bli jättekul!
Hursomhelst så gick vi till det ombyggda och därmed trevliga Bodensia för att få oss något till livs. Anna och jag åt var sin mumsig smörgås med ruccola, soltorkade tomater, brieost och typ parmesanskinka (kan varit serrano också. Är inte så bra på skinkor...) medan Thomas beställde paj.
Det var lite märkliga proportioner på hans måltid. Den lilla lilla pajbiten (som dessutom var vegetarisk. Ha!) låg på en gigantisk tallrik. Salladen serverades för sig och dressingen för sig. Nu hade man inte hällt upp den senare i en för dressing avsedd flaska eller kanna, utan serverade den i den stora blå skålen som syns i bakgrunden. Mycket besynnerligt.
Hot stuff
Jag kan bara konstatera att det var en hiskelig tur att vi var på Max på Midgårdsvägen i söndags och åt middag för nu finns det int nå mer!
Och det var ju lyckat att Anna var med så att även hon fick uppleva denna anrika restaurang, där den första hamburgaren stektes typ 1971.
I min gröna ungdom, när Plannjas största stjärna hette Joel Copeland, ägde Luleås första hamburgerkrig rum. En liten en kostade på Max 2:75 och bestod av bröd, hamburgare och en revolutionerande god dressing. Frasses små hamburgare kostade hela 3:25 men på dessa fanns det dessutom saltgurka. Och eftersom Frasses hade ett betydligt centralare läge så var det ju dit man gick efter varje basketmatch. Men när man var ute och raggade på kvällarna så var det Max som gällde. För mig, en vanlig arbetarunge uppfödd på husmanskost, var hamburgare rena gourmetmaten och jag minns hur jag NJÖT av varje tugga.
Larmet gick omkring 11.20 i förmiddags och så här såg det ut från min balkong inte fullt en timme senare.
Nu är det inte bara Max som har brunnit upp. Även Expert och en bilfirma var inrymda i samma byggnad och rök så att säga med. ( Ibland förvånas jag själv över min vitsighet!) Men han som hade bilfirman hade i alla fall tur. Med kundernas hjälp hann han faktiskt köra ut vartenda fordon! Och Flügger färg, som låg längs ut i byggnaden, klarade sig helt och hållet. Fast rökskadat blev det ju, så nu lär det väl bli tapetrea...
Idag har jag varit till Sunderby sjukhus och fått slangen i näsan utbytt till en kortare. Så alla som jag har engagerat i projektet Håll-koll-på-Boels-slang-så-att-den-inte-hänger-ut-ur-näsan-under-Guldklavengalan får härmed ledigt och kan roa sig istället. Bra va?
Palt fiction
Frukost på en stol bredvid.
Efter jobbet gjorde jag ett fruktlöst försök att hitta kaffeost åt Anna på Kvantum. Istället köpte jag en lakritsplopp till henne så hon skulle ha något att knapra på medan jag kokade palt, som hon aldrig hade ätit förut. Många äter palt med smör och lingonsylt. Ja, det finns t o m de som hävdar att det är det RÄTTA sättet att avnjuta denna rätt. Själv menar jag att lingonsylten skyndsamt bör bytas ut mot sirap, enär den gastronomiska upplevelsen när den salta palten blandas med det kalla smöret och den söta sirapen är så mycket större. Anna föredrog dock sylt. Men så är hon också från Blekinge.
Annas slutgiltiga val.
Så här ska det se ut!
Storforsen, Retrocaféet och Sigge del 3
Nu vill det till att jag begränsar mig, för antalet bilder hemma hos Sigge blev många... Sigge samlar saker som kan vara bra att ha, alltså det mesta. Särskilt fordon. För vem tänker inte ibland att "Nu skulle man haft en brandbil!" Sigge har ett helt gäng. Och grävmaskiner. Och lastbilar. Och traktorer. Och bussar. Och "vanliga" bilar. Och... Och.... Och...
En bidé! Kan vara bra att ha! Man kan lägga tidningar i den t ex.
Den här bussen tänkte vi att vi skall ställa i ordning till Malungsveckan nästa år.
Allt som behövs är lite färg, nya gardiner och ett nytt batteri. Sen är det bara att tuta och köra!
Slutligen hittade vi en påse knappar som Anna och jag sorterade. Det är det roligaste som finns!
Någon/några av dessa hamnar kanske på en av Annas vackra klänningar. Kanske de i glas, längst nere till vänster?
Sedan dök Micke och Karin upp på motorcykel och det var ju kul, för dem har ingen av oss träffat på jättelänge.
Så led dagen mot sitt slut och trots att magen var full av kakor och kaffe så kände åtminstone Thomas och jag att vi ville ha en rejäl middag. Vi stannade således till på Max när vi återvände till Luleå. Därefter åkte vi hem och jag gjorde en liten utgrävning i ett av mina förråd och hittade ett par skor som jag tänkte att Anna skulle gilla, och det gjorde hon!
Godnatt!
