Storforsen, Retrocaféet och Sigge del 2
Vi hade stämt träff med Sigge på Retrocaféet i Boden klockan 16, så efter en snabb visning av "min" Kanisloge i Älvsbyn så drog vi järnet mot garnisonsstaden. Där hade vi sån tur att vi träffade på Annmari som satt med några vänner i solskenet. Retrocaféet är absolut värt ett besök! Det består av två byggnader, båda fyllda av härliga nostalgigrejor från framförallt 50-talet, men även lite från 60-talet. Det finns hur mycket som helst att titta på!
Det fanns alltså en tanke bakom Annas val av outfit. Här flippar hon, dock ej ur...
Det fanns något för alla...
En väldigt rejäl t-shirt på väggen i... 
...garaget.
Många fina bilar...
..och besöket slutade med att Thomas och Anna hamnade i baksätet på en.
Storforsen, Retrocaféet och Sigge del 1
Vilken dag, vilken pörskans äventyrsdag! Efter att ha velat hit och dit bestämde jag mig slutligen för att följa med Thomas och Anna till Storforsen. Båda två hade klätt upp sig för en dag i naturen och när vi efter en och en halv timmes bilresa anlände (det tar minst den tiden vart man än ska i den här delen av landet) så började vi med att fika litegrann. Med lattemuggen i handen, näsduken i bröstfickan och den i pumps och finklänning klädda Anna vid sin sida, äntrade Thomas, tillsammans med undertecknad, de kala klipporna som förbinder spångarna vid Storforsen med varandra.
Här och där satt det halvnakna människor utspridda och alla hade de ätit glosoppa. 
Längst ner skymtar Norrbottens svar på Great Northern Hotel... (Det gäller att kunna sin Twin Peaks.)
En midsommardagsdröm
Vi var ju på bröllop på midsommarafton, men om det skall jag skriva i ett annat inlägg. Idag sov vi länge och sedan åkte vi upp till Överkalix och Allsåklubben där C-G bjöd på kaffe, wienerbröd, kex och tårta i sin husvagn. Solen sken och det var ganska varmt, 17 grader.
Anna fotar Elvis
Det finns så mycket i Norrbotten som vi vill visa Anna. En av sevärdheterna är Brännaberget strax utanför Överkalix. Förr i världen fanns där en utedansbana och en stor utomhusscen. På midsommardagen 1979 stod Boppers, Jerry Williams och M A Numminen på den scenen. Inte samtidigt, förstås. De löste av varandra, kan man säga. Det vet jag, för jag var där. Vilka som spelade upp till dans har jag tyvärr ingen aning om. Nu är utedansbanan borta och ersatt av en mycket fin inglasad dansbana som tyvärr inte längre nyttjas. Även den stora scenen har försvunnit men den har inte ersatts. 
Fantastisk utsikt.
Sedan fick vi skynda oss hem, men eftersom jag sedan den sista januari slaviskt håller hastighetsbegränsningarna, så tog det tid. Vi hade bokat bord på Färjan till klockan åtta så det blev till att snabbt svida om och måla på lite i ansiktet. När Anna och Thomas var här förra sommaren åt vi också på Färjan, men blev grymt besvikna på den dåliga servicen som förtog behållningen av den goda maten. Serveringspersonalen vände bort huvudet när de passerade vårt bord och vi höll knappt på att få betala, märkligt nog.
Nu menade Thomas att de skulle få en chans till, kanske mest för att de flesta andra restauranger hade stängt... Det började inte så bra. Vi fick visserligen ett bord inomhus, men det drog kallt där vi satt och när det dök tre damer (läs kärringar) och klämde sig ner vid bordet bakom vårt, höll det på att gå helt överstyr. (Eller överbord, ha ha...)
Tanten som satte sig bakom mig började trycka och baxa och ville att jag skulle dra in min stol, men eftersom jag redan hade bordskivan mot magen så vägrade jag givetvis. Då började hennes kamrater, som satt på hennes motsatta sida, dra sitt bord mot sig medan de bittert fällde några kommentarer om att "då får vi väl trycka upp oss mot väggen här istället", något som jag tycker var en utmärkt idé. Men tanten bakom min rygg skulle ändå ha mig till att skjuta in stolen och jag log väl inte precis när jag sa att jag inte hade för avsikt att hörsamma hennes önskemål, varför ett hiskeligt muttrande utbröt bakom min rygg. Någon påstod bl a att jag verkade vara på dåligt humör. Vilket snack!
Hönsen lugnade ner sig, men bara för ett par sekunder, för sedan utbröt ett kackel utan dess like. Alla tre hade nämligen begåvats med starka gälla röster som de hänsynslöst dränkte alla övriga ljud med. Plötsligt började de ogenerat sjunga snapsvisor, och då kände vi att ett byte av bord var nödvändigt för att i möjligaste mån kunna rädda det som räddas kunde av restaurangbesöket.
Det var inga problem att byta bord, maten var bra och personalen lämnade oss inte åt vårt öde så det hela slutade ändå tämligen lyckligt. 
Anna 
Jag och Thomas. Detta var före hönsinvasionen.
Färjan är numera utbyggd med ytterligare en pråm. Inte är det snyggt, men förmodligen nödvändigt.
Vi hade ju tänkt oss en riktig krogrunda, men det visade sig att de ställen vi tänkt besöka inte hade öppet och det är klart - varför skulle de ha det? Det var ju bara lördag... Corsica sviker dock inte sina gäster så där slog vid oss ner i den smakfullt inredda restaurangen. En kypare plockade undan efter bordets tidigare gäster och när han var klar kom det en annan kypare som blåste ut ljusen och bar bort ljusstakarna. Därefter lyfte han bort salt- och pepparkaren och de båda löparna innan han slutligen med ett ryck drog bort den stora bordduken. Kändes jättetrevligt. Till sist förstod vi att ingen skulle komma och ta upp någon beställning så vi gick till baren och Thomas köpte kaffe till Anna och en irländsk dito till sig själv. Själv syntes jag inte, för trots att jag stod bredvid Thomas med börsen i handen så fick jag inte beställa utan snubben bakom disken gick direkt på en annan gäst. Men det gjorde ingenting för det blev bara billigare för mig.
Hektiskt värre
I torsdags åkte jag och Gunilla på en liten turné till Skellefteå för att lappa bilar och därmed göra lite reklam för både Boden Alive-danserna och mitt eget Streaplers-event. Det var Micke Ahlgrens som spelade men vi gick aldrig in på dansen utan var helt och hållet nöjda med att springa runt mellan bilarna på parkeringen.
När jag kom hem var det egentligen läggdags, men då hamnade Malin i klädprovartagen och konstaterade att hon inte hade något att ta på sig på bröllopet vi skulle på dagen efter. Ja, då hittade jag ett tyg i min samling och svängde helt enkelt ihop en liten tunika bara sådär på morgonkröken. Den blev faktiskt väldigt fin om jag får säga det själv.
Små undersydda hundtandsmönstrade knappar på axlarna. Allt fanns i Boellas hemmabutik!
Tidigare på dagen hittade jag äntligen ett par romarsandaler som jag ville ha, tack vare Katarina. Passar bra till sidenklänningen jag skall ha på bröllopet.
Igår morse, kvart i tolv, anlände Thomas och Anna. Själv var jag uppe i ottan (typ 10) och sanerade bostaden så att ingen av dem skulle drabbas av något slags allergichock. Eller annan chock. I en vrå i hallen fann jag dessa varelser. Trodde för ett ögonblick att Katarina redan hämtat sina råttor...
Usch... Men nu är alla luddelumpar borta!
Anna hoppade i sin klänning det första hon gjorde, och den passade tackochlov perfekt!
Lite ostruken klänning, men visst är hon vacker?
Eveningwear
Mellan hägg och syren
Ben o Jerry`s i all ära men ikväll har jag smakat något jag aldrig smakat förut och plötsligt förstår jag vad glass är.
Anna Cinderella
Idag har jag i vanlig ordning bara hunnit en bråkdel av vad jag föresatt mig. Det gick visserligen ett par timmar i förmiddags då jag slappade i badkaret, men det känns verkligen som att jag behöver de där stunderna. Åtminstone intalar jag mig det. Som att vara på spa!
Jag har i alla fall sytt färdigt Annas klänning och den blev, om jag får säga det själv, fantastisk! Det blå sidenet var helt underbart att arbeta med och jag upptäckte under arbetets gång att det har en grön lyster som kommer sig av de gröna trådarna i varpen. Denna lyster anar man däremot bara i vissa sken.
Jag ville inte ha några maskinsydda stickningar så jag har sytt fast den här delen för hand, vilket man tyvärr ser på bilden. Jag tröstar mig med att det inte är lika synligt i verkligheten, särskilt inte när jag har strukit den.
Anna vill att kjolen skall stå ut, men inte för mycket, så jag har använt den mjuka finmaskiga tyllen som jag sytt fast enligt julgransprincipen d v s två lager där det undre är mer rynkat än det övre som går över alltihop. Tyllen är fastsydd på fodret så den hamnar mellan detta och klänningen. Särskilt bekvämt när man använder den hårda tyllen. Det här momentet tål dock ingen närmare granskning...
Att fålla en rundskuren kjol är ingenting man gör på en kafferast om man vill att det skall bli snyggt. Det kan lätt bli en kantig fåll, så för att undvika det drog jag in en rynktråd för att på så sätt böja in kanten mot avigan. Därefter strök jag fållens bredd, fyra centimeter, innan jag tråcklade fast den för hand. Fållade gjorde jag dock med maskinens fållsöm, som är nästan osynlig. Fållfix är inte att rekommendera på sådana här tyger då risken finns att fållen blir hård. Fodrets fåll var jag inte lika noga med fast den var mycket kortare eftersom jag inte gjorde det helt rundskuret utan endast halvskuret. Fålla hit och fålla dit.... Det blev många upprepningar!
Istället för att sy en fjälldragkedja, som ju inte kan gå ända upp till ärmhålets kant, så sydde jag givetvis en dold. Sådana lås fanns ju inte när mönstret tillverkades, så det är en liten modernisering kan man säga. Det blir ju dessutom lättare att komma i klänningen när den går att öppna helt.
Som vanligt kom jag in i andra andningen och passade på satt lägga upp de vita öljettlängder i linne som Frida haft i sin lägenhet och därefter svängde jag ihop tre kuddar, alla tre med dolda dragkedjor (jag ÄLSKAR dolda dragkedjor!) och sedan åkte jag och Katarina ner till Janne där vi hängde upp gardinerna i Katarinas "nya" rum samt kollade hur kuddarna matchade fondväggen.
Och nu MÅSTE jag gå och lägga mig! Det är ju måndag imorgon!
Leende blågula ögon
Glömde...
Fullsatt matsal. Blyg flicka sjunger knappt hörbart. Mobiltelefon ringer.
Alla normalt funtade individer borde väl i det läget tänka:
- Oj, bäst man slår av mobilen!
Men icke. Några minuter senare ljuder en ny signal, efter ännu en stund ytterligare en.
Observera att det var från föräldraklungan längst bak som dessa oljud kom. Det plingeliplongade även i en handväska, tillhörande en mormor eller farmor, framför oss och det tog ganska länge innan damen fick upp väskan och därmed telefonen SOM HON SEDAN SVARADE I!
Jag undrar givetvis hur man bäst lär sina barn hyfs, vett och etikett om man inte själv klarar av att respektera en sådan självklarhet som att slå av mobiltelefonen på bio, konsert, i kyrkan eller vid andra arrangemang där fokus bör vara riktat mot någon/något annan/annat än en själv.
Måste det vara så DÅLIGT?
I alla år har jag, liksom alla andra föräldrar, stått med huvudet på sned och lett åt alla små telningar som försökt framföra något slags sommarsång. Det har skrikits, viskats och oftast inte hörts något alls medan musikläraren klinkat och klinkat på sin keyboard. Det mesta har helt enkelt låtit förjävligt och jag har undrat varför i hela friden man inte har kunnat ÖVA lite på det man skall framföra. Lite glädje, uppmuntran, engagemang, ja, vad som helst som skulle kunna väcka de blyga barnen! Vartefter åldern stigit på barnen har det låtit värre - det som låtit.
Att det inte behöver vara så upptäckte jag när Frida började på Christinaskolan i Piteå, över vilken en helt annan anda råder. Som Frida sade efter de första dagarna:
- Till och med mattanterna verkar tycka det är kul att se oss!
För att återgå till jämmerdalen i Luleå så fick vi stackars föräldrar även i år genomlida ett antal pinsamma sångnummer, både av klasser där de flesta helt enkelt höll tyst fast de skulle sjunga, men också av enskilda elever som skulle framföra solosång. En inspirerad musiklärare, alltså en som inte sjunger barnvisor med eleverna fast de går i årskurs 7, hade kanske kunnat tala om för flickorna som sjöng att de
1. skulle sjunga i mikrofonen för att höras.
2. inte skulle hålla armarna i kors över bröstet.
3. inte skulle stå och dra i sina axelbandslösa klänningar och fixa till håret under framträdandet.
Även de stackars lärarna gick fram och sjöng en sång om avgångseleverna. De såg mycket besvärade ut. Hela tillställningen avslutades av rektorn, som resolut klämde fast två A4or i ett notställ och började försöka tala. Stammande och rodnande läste hon innantill att eleverna skulle passa på att vila så att de skulle orka med hösten, och så önskade hon alla ett trevligt sommarlov. Plus att hon vräkte ur sig några floskler om hur bra just den här skolan är bla bla bla.
Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Det dåliga arbetsklimatet för både personal och elever ligger som en sur, våt filt över hela skolan och det tråkiga är att den som är orsaken till det helt och hållet saknar självinsikt och därmed självkritik.
Jag har inte skrivit varken skolans eller rektorns namn, och jag överdriver heller ingenting. Snarare tvärtom. Och snart skall jag skriva ännu ett elakt inlägg. För jag har så ont och är så gnällig...
Lika blå som dina ögon
Eftersom jag inte bör varken snyta mig eller nysa, så har jag aldrig någonsin som under dessa dagar känt mig så förkyld. Jag har ju en liten slangbit som ligger och killar i näsan och i morse kunde jag inte låta bli, utan var tvungen att först nysa ordentligt (reflexstyrt!) och sedan snyta mig. Trots att jag var försiktig ramlade den lilla slangstumpen ut ur näsan och det känns som om den liksom har sträckt till själva slangen eftersom det svider i ögonvrån, där den går genom både övre och nedre tårkanalen, vilket således innebär att ögonvrån är sluten.
Nu oroar jag mig givetvis för att jag skall råka nysa på t ex Guldklavengalan, och därmed stå med en bit slang dinglande ur ena näsborren. Därför vill jag gärna be er som läser detta och som kommer att närvara, att vänligen påpeka detta om det skulle råka inträffa. Jag tycker att det skulle vara pinsamt att glida omkring där med långklänning och ev uppsatt hår (vet ännu inte hur jag skall göra detta. Allt jag provar dissas av Katarina som skakar på huvudet och säger "tantfrisyr".) samt detta otäcka ur näsan. Det gäller ju också att placera den på rätt sätt så att den inte stimulerar nysreflexerna!
Nu har jag i alla fall testat lakrits-Singoalla och av mig får de IG. Det var ju inte saltlakrits! Huga!
Observera smygreklamen av Lasse Stefanz nya... Truck Stop, heter den.
Igår kände jag mig väldigt isolerad så jag tog med mig Björn och så åkte vi ut till Café Bygård i Rutvik för att fika. Där kunde jag sitta med ryggen mot dörren och ta av mig solglasögonen. Ja, jag fick helt enkelt vara mig själv för en stund!
Sedan svängde vi in på Dollarstore eftersom jag läst i Vifslas blogg att de hade snygga muffinsformar. Naturligtvis fanns inte dessa här i Luleå. Men de hade i alla fall två dubbelsaltlakritsplopp för en tia...
Headhoods, hoodheads
Att det är jag som har filmat med mobilkameran torde vara ganska uppenbart. Men som Katarina säger:
- Bättre en mamma som inte kan filma än ingen mamma alls.
No more tears
Har precis kommit hem efter att ha gjort detta fruktansvärda, nämligen att operera in en silikonslang i tårkanalen för att på så sätt öppna upp den, vilket, om det lyckas, innebär att jag i framtiden kommer att kunna gå in i frukt- och gröntavdelningen på Kvantum utan att behöva gråta. Men jag kan säga att det var inte roligt.
Eftersom jag skulle åka buss till Sunderby sjukhus var jag ute i kolossalt god tid, vilket innebar att jag var på plats ca en timme innan ingreppet skulle äga rum. Det gjorde ju ingenting eftersom jag av erfarenhet vet att varje väntrum på ett sjukhus är fyllt av läsvärd litteratur, så att den där timmen skulle gå snabbt rådde det inget tvivel om. 
Jag visste inte riktigt vilken jag skulle börja med. Jakt & jägare från augusti 2002 eller den något nyare Sveriges natur.
Så blev jag inropad och jag fick en mössa att sätta på huvudet medan läkaren ställde sig på knä och tog på mig skoskydd. Sedan fick jag gå in och sätta mig i operationsstolen medan fyra människor i rummet plockade fram vad som behövdes. Jag skall inte gå in på mer detaljer men såhär i efterhand kan jag säga att ett par, tre Stesolid inte varit fel. Min tuffa inställning till trots lyckades jag nästan svimma i det ryggläge jag befann mig. Det var då en sköterska upptäckte att läkaren hade tejpat fast den självhäftande operationsduken både över näsan och munnen, så när hon hade släppt på den och jag åter kunde andas kändes det genast lite bättre. 
Eftersom min hud tydligen antagit samma färg som personalens gröna rockar, möjligen något ljusare, så fick jag ligga på en brits i ett intilliggande rum tills jag kände mig någorlunda pigg. Då gick jag ner till Apoteket och hämtade en ögonsalva och sedan köpte jag en Tip Top som jag njöt av på en bänk i solen medan jag väntade på min bror Håkan, som hämtade mig. Nu är jag hemma och tänker sova en stund. Såhär ser jag ut. Känsliga läsare varnas. Usch.
Utmaning
1. Svara på frågorna på din blogg.
2. Du får byta ut en fråga mot en egen om du vill.
3. Utmana 8 andra och länka till dem.
1. Vilken parfym använder du?
Inspiration, Lacoste.
2. Dagens låt?
Heard i thru the grapewine, Creedence Clearwater Revival. Elva minuters njutning.
3. Vad ska du äta till middag ikväll?
Har redan ätit. Cottage Enchiladas. Mums.
4. Dagens höjdpunkt?
Måste vara skumbadet i morse/förmiddags/ ev. lunchtid... Vaknade inte förrän tio i tolv.
5 . Vad skulle verkligen vilja lära dig?
Spela ett instrument ordentligt. Gitarr, piano, bas - spelar ingen roll. Jag är flexibel.
6. Vad är det senaste du köpte?
Två liter mjölk, en Roast´n Toast och en stor påse fiberhavregryn.
7. Vilket är ditt favoritdjur?
Tveklöst häst. Fast jag har på äldre dagar upptäckt att jag är ganska förtjust i katter också. Dessvärre är jag allergisk mot dem...
8. Vilket är ditt viktigaste mål just nu?
Att vara lycklig. Och om mina barn har det bra så är jag lycklig.
9. Vad tycker du om personen som utmanade dig?
En hemsk människa... Ha ha... Anna är vacker, snäll, intelligent, rolig m m i all oändlighet. En väldigt behaglig och okomplicerad person som är lätt att umgås med. Nu slutar jag, för det kan bli ett väldigt långt svar. Men ni förstår säkert.
10. Vilken färg har du på ögonen?
Röda... Fast det står melerade i passet.
11. Om du kunde ändra något med dig själv, vad skulle det vara?
Jag skulle kunna svara att jag vill vara lite kortare för att kunna ha höga klackar, men å andra sidan är min längd en del av mig (surprise!) så därför svarar jag: Fysiskt - ingenting. Mentalt - skulle nog behöva lära mig att lyssna mer på andra och inte vara så självcentrerad.
12. Om du fick vara var som helst i hela världen några timmar framåt, var skulle det vara?
På en ponnyrygg på Island!
13. Vad tycker du är viktigt med dina vänner?
Att de är just vänner, oavsett hur lång tid det är mellan gångerna vi hörs av eller träffas.
14. Vem skulle du vilja träffa?
Vet int.
15. Vilket är ditt drömjobb?
Fritidsforskare.
16. Vilket är ditt favoritplagg i garderoben?
Svårt att säga. Det finns nog några par jeans och några t-shirts...
17. Vad är det första du gör när du vaknar på morgonen?
En annan bloggare som jag vet, hade med all säkerhet, ärligt och uppriktigt svarat det där onämnbara som jag faktiskt tror att de flesta börjar dagen med, men eftersom jag inte är så privat så svarar jag att jag kokar kaffe och gröt, brer en smörgås, häller upp ett glas juice och njuter sedan av allt detta tillsammans med Norrbottens Kuriren. Hur låter det?
18. Tre saker som får dig att le?
Komplimanger, komplimanger och komplimanger.
19. Vilken är din favoritlåt just nu?
Invitation, Schytts.
Fast den finns inte på den här skivan, som däremot innehåller bl a Ramona...
20. Vilken är din favoritserie?
Twin Peaks, David Lynch.
21. Vad har du på dig just nu?
Baggyjeans från Diesel, mörkgrå tischa med pyttesmå rosa prickar från HM.
22. Vilket är ditt favoritgodis?
Åh... Lakritsplopp...
23. Vilken är din stilförebild?
Ha ha...! Vaddå stil? Vet jag inte vad det är...
24. Ditt bästa köp?
Oj, inte vet jag. Bilen kanske? Fast det kan ju lika gärna vara något som jag köpt och gett bort. Jag vet inte! Hav överseende med en medelålders kvinna!
Nu bytte inte jag ut någon fråga, eftersom jag inte vet vad jag skulle byta ut den mot. Och eftersom jag inte har så många vänner i bloggvärlden så kan jag heller inte utmana någon. Dessutom hörde jag hur Katarina föraktfullt fnös ur sig något som lät som
- Lunarstorm...
bakom min rygg alldeles nyss. Men jag hoppas att ni har varit och röstat idag!
Right or wrong
- Åh, har du satt dem bak och fram? undrade Katarina.
Hm... Jag gick in till Björn som tittade upp och undrade varför jag hade bakfickorna fram. Trots detta bakslag (haha) tog jag på mig dem när jag gick till jobbet i morse. Dessvärre hann Malin vakna och stiga upp.
- Snygga, sade hon. Men skall du inte vända på dem?
Ska inte en vanlig människa få ha bakfickor fram på sina byxor? Vem har förresten bestämt hur bakfickor skall se ut? Finns det något reglemente som föreskriver en särskild form på fickor beroende på placering?
Och jag som har gjort detaljer.... Ett B...
...och en röd dragkedja.
Igår var det kallt något så jäävulskt i den här landsänden. I Kiruna låg det snö på marken men här vid kusten var vi förskonade från detta elände. Dock blåste det ishavsvindar och jag blev på ett ruskigt dåligt humör. Här har man bara ben och så visar termometern åtta ynka grader! Eftersom jag var tidigt ute när jag skulle till jobbet, hann jag in på Lagerhaus, en butik som jag bara besökt en gång tidigare. Jag är inte så intresserad av att springa på stan, eftersom jag inte vill shoppa mer grejer. Jag har ju fullt upp med att avvyttra det jag redan har så varför bära hem mer? Jag hittade i alla fall något som troligen är en kökshandduk, men som hos mig får fungera som duk, samt matchande kaffeservetter. Jag ÄLSKAR kaffeservetter! Helst de där gammeldags med vågad kant. De här var dock av det rejälare slaget som man kan använda om man slabbat i sig en riktigt kladdig chokladkaka med glasyr till exempel.
När jag efter denna shoppingorgie skulle skynda mig till jobbet höll jag på att bli tagen av daga vid ett övergångsställe! Herr Gårman var röd osedvanligt länge och när en stadsjeep närmade sig och saktade in såpass att han nästan stod still, så tog jag för givet att han hade fått rött och gick. Då körde karlfan! Idiot! Jag blev ju förstås jätterädd och trippade snabbt över gatan, men egentligen hade jag velat springa ifatt bilen, slita upp dörren och strypa honom med slipsen. Fast jag visste ju inte om han hade slips på sig, så därför lät jag bli.
Jag har världens mest omtänksamma chef. Detta är mitt lördagsfika. Observera lakritsploppen!
Och idag har jag firat nationaldagen på jobbet, precis som så många andra har gjort. På MITT jobb alltså. Jag trodde ju i min enfald att folk skulle hålla sig borta från butikerna en dag som denna, men varför skulle de egentligen göra det? Eftersom jag var ensam så kokade jag kaffe som jag hällde på termos samt bredde två mackor. Detta hade jag tänkt avnjuta inne på kontoret, någon gång under dagen, med dörren på glänt om nu någon händelsevis skulle få för sig att komma in och vilja handla något. Och det var det. Men det smakade gott efter stängningdags också. Vet ni förresten hur stort ett vanligt bord är?
Heja Sverige!
Upp på bilden är ner på byxan.
Tisdagsparet till vänster och onsdagsparet till höger.
Jag brukar ju vara ledig på torsdagar, men denna vecka ville bytte jag och chefen. Det är onekligen ganska skönt att ha en ledig dag mitt i veckan, särskilt när man jobbar lördag. Förutom byxsömnaden hann jag också med att klä om fyra stolsitsar åt min svägerskas föräldrar.
Även detta tyg är från Ohlssons. Det gjorde sig kolossalt bra mot deras antikvita möbler.
När vi var på Stoff och Stil köpte jag en finurlig rouleauvändare som jag fick användning för när jag skulle sy hällor till brallorna. Mycket praktisk sak som jag kan rekommendera. Annars går det ju bra att sy in en snodd att vända med förstås...
Och av den helgdag nationaldagen blev, på pingstens bekostnad, märker jag intet. Trots röd dag skall Shopping ha öppet mellan 12 och 16 och självklart jobbar jag. Det är ju inte bara negativt eftersom det är 100 % ob-tillägg hela dagen, men ändå... Pratade med en bekant i Göteborg igår och hon gjorde mig uppmärksam på att det bara är sex veckor kvar till Malung, så på lördag kväll tänker jag sätta igång med Annas klänning. Sedan skall jag ju sy min egen, plus att jag tänkte svänga ihop några blusar också. Men om jag siktar mot stjärnorna når jag kanske trädtopparna och det är väl gott nog?
Tisdagsbestyr
Skulle vara hos tandläkaren med Björn klockan 9 i morse, så det blev ingen vidare sovmorgon trots att jag inte skulle börja jobba förrän halv tolv. Men å andra sidan hann vi panta tomflaskor, lämna in den upphittade mobiltelefonen på polisstationen samt tömma bilen på återvinningsstationen där jag också passade på att skära mig i vänster ringfinger. Tog dock ingen bild på det.
Hann precis hem för att äta en liten förlunch, bestående av turkisk yoghurt med flytande honung (tack för den goda vanan, Anna!) innan jag vandrade iväg till jobbet med Supertramp i hörlurarna. Väl framme kladdade jag ner min vita jumper med blod från fingret. Jag tänker köpa en Första hjälpen-kudde att ha i handväskan eftersom jag uppenbarligen har stora svårigheter att hantera vassa saker. På lunchen sprang jag ner på HM och köpte en vit t-shirt med röda rutor för 69:90. Sedan kändes allt en smula bättre.
When the weather is high
- Ja, men nu har det blitt blitt.
- Såna här dagar kan man inte kalla kalla dagar.
- Nej, de borde istället heta heta.
Det har faktiskt varit obehagligt varmt i helgen. Igår visade biltermometern 29 vämjeliga grader, och detta på E 4:an mellan Luleå och Piteå klockan 17.00. Kändes nästan lite spooky.
Frida och jag skulle städa ur hennes lägenhet eftersom den skulle besiktigas idag. Vi började med att äta middag på en pizzeria i Småstaden.
Jag publicerar bilden i ett mindre format. En pizza är ju egentligen inte så vacker. Men den var god. Oxfilé, jalapenos, purjolök, beasås....
Att städa en enrummare på 29 kvadrat tar längre tid än man tror. När Frida flyttade in var den inte så särskilt välstädad och vi fick också en viss kompensation för det. Nu när jag skulle rengöra bakom spisen och under badkaret så insåg jag att det nog inte bara var hyresgästen före henne som slarvat... Det är visserligen ett gammalt badkar med en front som väger bly och är svår att få bort, men Janne hade ställt den åt sidan dagen innan när de var där och tömde.
Jag hittade gamla tandborstar, engångshyvlar, fotfil och inget av det jag hittade har någonsin tillhört Frida. Golvet var dessutom täckt av ett tjockt lager av fasttorkat damm, blandat med ja, det vill jag nog helst inte veta. Hursomhelst tillbringade jag nog en timme liggande på mage på badrumsgolvet i ett tappert försök att skura bort så mycket som möjligt av allt det äckliga, men mycket hade helt enkel sugits in i plastmattan. Sedan skar jag mig i fingret och hade givetvis inget plåster så jag fick vira hushållspapper runt och ta på mig gummihandskar. Känsliga läsare varnas.
Liten bild, mindre äckligt. Eller...?
Idag var Frida med på besiktningen och döm om min förvåning när hon berättade hur gubbjäveln som besiktigade KLAGADE på städningen under badkaret som han påstod var DÅLIG!! Hon hade ändå talat om för honom hur det såg ut innan, men han menade att han inte kunde ta hänsyn till det eftersom de inte ägde huset när hon flyttade in. Han hade frågat henne om hon hade med sig några städgrejer så hon kunde fixa det och när hon sade nej kollade han misstänksamt på henne precis som om hon gömde en viledamopp i handväskan eller nåt. Jag blev så fruktansvärt arg att jag ringde till honom på en gång, men han svarade inte. Tur för honom. Vi slapp i alla fall betala för den "bristfälliga" städningen så jag låter det vara. Men hade vi blivit debiterade så jäklar!!
Tuffa grabbarna ner på stan, i basketskor å fett
Hoppas de bakar bättre än de stavar.
Igår efter jobbet lade jag mig på soffan och tänkte mig bara en liten, liten sovstund. Döm om min förvåning när jag hör Malin säga:
- Klockan är tio nu, mamma. Hur länge ska du sova?
Och jag som precis skulle gå till receptionen på hotellet i Vemdalen eftersom jag var fly förbannad. Roger, Martin och jag hade nämligen fått den sunkigaste stugan i hela kommunen! Grabbarna lade beslag på ett av sovrummen medan jag skulle sova i allrummet, i ett slags spjälsäng för vuxna. Fast det var inga spjälor, utan jättehöga kanter, så jag förstod att jag förmodligen skulle få någon typ av klaustrofobiskt sammanbrott om jag lade mig i den. Vi delade dessutom denna slumbostad med ett ungt par som var i Vemdalen för att åka skidor. (Löjligt!) Killen var jättetatuerad och sprang omkring med bar överkropp och tjejen satt på rummet och skrek åt mig att vara tyst. Ja, jag skulle alltså precis gå och klaga när jag istället fick åka till Kvantum och köpa mjölk. Men det var kanske lika bra.
Sedan jag skjutsat hem Malin åkte jag till Kulturens Hus, där jag numera tillbringar en väsentlig del av min vakna tid. För första gången i världshistorien dansades det på riktigt i huset och det var givetvis inga mindre än Ragges, denna kväll med Lennart Grahn, som stod för musiken.
Välkomnad av Thomas och Ann-Mari
Ragges med Lennart Grahn.
Jag blev kvar mycket längre än jag hade tänkt, vilket innebar att nattsömnen blev starkt reducerad. När klockan ringde strax före sju, så hade jag bara sovit knappt fem timmar och det fanns således mycket kvar att ge på sömnfronten.
Någon eftermiddagsvila var heller inte aktuell eftersom Janne och Ingrid varit hos Frida och tömt lägenheten. Vi har ju gemensam vårdnad av barnen vilket också tydligen innebär gemensamt ansvar för deras saker. Det var alltså bara att ta bilen och hämta köksbord, tusen stolar samt några kartonger. Jag fick därefter göra en snabb rockad för att överhuvudtaget få in något att grejerna i förrådet, så nu kör jag omkring med en bil fullastad med saker som skall kastas. Och återvinningen har ju stängt på söndagar.
Därefter kallade plikten återigen, och ikväll var det gruppen Calango som skulle recenseras. De spelar uteslutande brasiliansk populärmusik och detta i ungefär tre timmar, inklusive pauser. Men det var ruskigt bra och folk dansade även ikväll i Kulturens Hus.
Och man får väl utgå från att arrangören momsar 25 %, eller...?
Idag kom sommaren till Luleå och vi har haft 25 grader varmt. Fylking och Aschberg har varit här, och det har varit cruising hela dagen och kvällen.
23.30 var det här utsikten från Kulturens Hus. Mörkrädda Blekingebor har ingenting att rädas över vid eventuella besök i Norrbotten. I alla fall inte sommartid.
Slutligen en bild som jag fick av Anna.
En aningslös kvinna från norr...
Blås alla vindar
Lite kusligt, inte sant?
Det hänger en grön presenning utanför mitt vardagsrumsfönster.
Allting blir ju jättefint när det blir klart och eftersom jag läst lagarna för Hyresgästföreningen och Lulebo har vi nått en förlikning beträffande den öppna planlösningen och det känns ju bra. Fast jag går ju omkring och har ångest inför allt flyttande. Men Janne är snäll och säger att det inte är någon match! "Bara se till att så många som möjligt är med och bär så går det som en dans!" Och det är ju klart att av mina bekanta finns det nog ingen som inte önskar något högre än att bära böcker och lp-skivor från tredje våningen...
Smulpaj med vaniljsås - eller om det var tvärtom - kan vara bra när det känns jobbigt.
Och jag hoppas att de där karlarna bygger bättre än de stavar...
