Det började som en skakning på nedre däck
eller kanske snarare som ett våldsamt motstånd i gaspedalen. När jag passerat korsningen i Rätan var det knappt att den orkade uppför de första kilometernas stigning. Jag tänkte att det berodde på den knöliga vägen och fram nästa korsning gick det ändå hyfsat. Sen blev det ännu tyngre. Thomas vände på huvudet och observerade ett gigantiskt rökmoln bakom bilen, något som jag själv blev varse om när jag tittade i backspegeln. Ingen körde om utan bilarna bakom saktade istället ner.
Själv ringde jag förstås min förste fordonssupport som tveklöst gav diagnosen RASAD TURBO med den skoningslösa åtgärdsplanen LÄMNA BILEN.
- Töm den, lägg ut den på Blocket, ge bort den eller vad som helst, men inbilla dig inte för en sekund att du ska få hem den.
Därpå presenterade han en kalkyl som argument för detta handlande. Min sekreterare Thomas agerade snabbt. Fick tag i hjältarna Leif Wibron, Gävleparken och Martin Jonsson, saligen insomnade (nedbrunna) Norrskedikaparken, som snabbt var på plats med flera liter olja. Denna olja fick oljelampan att slockna och hålla sig släckt någon kilometer innan den återigen började lysa.
Den här bilden är tagen från Leifs bil. Någonstans där inne finns min bil.
Nu fann jag för gott låta mig bogseras fram till hotellet. Leif o Martin åkte och fixade en lina (en bogserlina är inget självklart tillbehör i vare sig en Saab eller en Volvo) och så bar det iväg de tre sista kilometerna.
Det här har dessvärre varit en tämligen frekvent förekommande vy från Saaben under det senast året... Det är bara fordonet framför som stått för variationen.
När vi kommit fram till parkeringen och knutit lös bilen så hade vi förstås kunnat putta in den på platsen, men eftersom det bara rörde sig om typ två meter så körde jag in den.
Host host...
Ja, hela eftermiddagen blev som förryckt av detta. Det blev inget irländskt kaffe hos pojkarna, utan istället ett snabbt ombyte och ett glas vin innan vi först gick och kollade när Cattis band Statuz soundcheckade och därefter gick till Hildings för den traditionella torsdagsmiddagen. Min ambition var att försöka dränka sorgerna, men det gick som vanligt dåligt då jag har lite svårt att få i mig några mängder alkohol.
Thomas och Cattis hade kanske inga sorger just för stunden, utan försökte av ren sympati hjälpa mig i dränkandet.Det är svårt att vara riktigt deppig när man har så mycket gulliga människor omkring sig. Inom loppet av en timme hade jag hur många sätt som helst att ta mig hem på!
Kvällen fortsatte förstås inne på dansen där Statuz, Dreams och Jannez stod för musiken. Mer om det en annan dag.
Kommentarer
Trackback
