Efter år av mammaledighet blev jag till slut uppsagd från Posten. Inte för att jag fött fyra barn på raken och knappt jobbat på tio år, utan för att mitt yrke - postkassörska - skulle utplånas. Jag skulle fylla 38 och trodde fortfarande att man som kvinna kunde välja mellan att bli lärare eller sjuksköterska. Eftersom jag inte passar i landstingets ljusblå tunikor så blev valet enkelt och jag började läsa på Komvux hösten -97. 

 

Ganska snart upptäckte jag att jag klarade mig bra utan glasögon och slutade helt enkelt använda dem. Det var jätteskönt. En riktig befrielse. Men optikern tog ner mig på jorden och hävdade att glädjen skulle bli kortvarig. Om ett halvår skulle det vända och mina armar skulle plötsligt kännas för korta.

 

Det där halvåret blev långt och jag klarade mig alldeles utmärkt fram till för några år sedan, då jag fick börja använda läsglasögon när jag satt vid symaskinen. På sista tiden har jag dock varit tvungen att ständigt ha med mig ett par i jackfickan eller handväskan då jag haft uppenbara svårigheter att läsa prislappar och sms.

 

Så jag gav upp.