Kindbergs i Kalix, lite drygt 45 minuter från Luleå, 220 inbetalande. SKANDAL! Folk klagar på att det inte ordnas några danser, de springer in i butiken och undrar var de skall dansa i vinter när inte jag ordnar något men när det äntligen kommer upp en bra orkester som bör passa de flesta smaker så ids de inte komma! Det gör mig faktiskt jäkligt f-bannad!

Men vi som var där hade en fantastiskt trevlig danskväll. Jag åkte dit med Ingrid och Kent, och trots att vi satt vid ett bord hela kvällen (drack en cider och Ingrid ett glas vin) så blev vi uppbjudna mest hela tiden. Jag vandrade visserligen runt med en del stolpskott, bl a en man som luktade så illa av svett att jag nästan började må illa, men danserna jag fick med Kent, Ove, Mats, Rolf och andra stjärnor bidrog till att kvällen blev lyckad. Sista dansen fick jag med dragspelaren Börje Erixon. Han vet hur man dansar foxtrot! Wow! Dirty foxare - släng er i väggen. Det här är dans när den är som bäst!

Kindbergs bidrog onekligen till den trevliga stämningen som uppkom vartefter dansgolvet fylldes. De har ett bra och annorlunda sound, mycket beroende på dragspelet, de ser glada ut och verkar uppenbarligen trivas med sitt jobb. De klär sig alltid snyggt (Ja, jag gillade de svindyra trasiga märkesjeansen de hade för några år sedan) och det låter verkligen Kindbergs om dem. Jag gillar när de går fram till scenkanten allihop (utom Magnus) och friar till publiken på bästa Flamingokvintettenvis. Joakim är ingen stor sångare och ibland är hans stämma tämligen nasal, men det märks mindre live än på skiva. Å andra sidan är inte heller Olle Jönsson någon Christer Sjögren och honom har det ju gått rätt bra för. Tja, vad finns det mer att säga? De är ju inte fula precis, men därom råder nog delade meningar beroende på vem man frågar...
 
Coola killar, värsta västernlooken. Jiihaaa...! Magnus och Jocke

Jockes vinnarboots. Det är snart deras tur i Dansbandskampen.
Köp förresten deras nya skiva - Boots och änglar. Bara duetten med Fröjdis Skinnarland och Jocke är värd priset.

Mot slutet av kvällen dansade jag med Ove, en kille från Piteå. Mellan låtarna suckade han och sa:
- Herregud, vad du dansar bra!
- Men äsch! sa jag. Det är ju du som för.
- Näe, sa han. Det är som att hålla i ett tygstycke. Du följer ju med vilka steg man än tar.
Det tycker jag var en jättefin komplimang och jag blev väldigt smickrad och glad. Han sa i alla fall inte att jag var lätt på foten...Ha ha...

Detta är den första lördagen sedan mannaminne som jag är både ledig från jobbet och hemma i mitt hem! Jag har firat med att sova till tio, läsa ut Åke Edwardssons En nästan död man och äta frukost klockan 13. Samt missa melodikrysset. Det är dock alldeles för få timmar på en dag som denna eftersom jag bör hinna klä om Fridas stolar, hämta en säng hos Janne, lämna en annan säng hos Janne, adventspynta samt åka till Kalix och dansa till Kindbergs. Något måste bort och jag tror att det får bli adventspyntandet. Då hinner ungarna sanera lägenheten lite medan jag jobbar imorgon, så känns det lite roligare att hänga upp stjärnor och sånt.

En jättefin ljus läderimitation. Blir kanoners!
Frida har det för övrigt väldigt hektiskt nu. Förutom att hon efter dagens träning har dansat 22 timmar den här veckan (nästan ett dygn, alltså) så skall hon även i år vara med i Piterevyn. Jättekul och meriterande, men jag skulle nog vilja ha henne hemma lite mer. Hon är ju bara 15 år. Men sånt är livet för en dansare! En riktig dansare, alltså...


Och som sagt, Kindberg i Kalix ikväll. Skall bli kul att dansa till dem även om Kalix kanske inte fostrat de största dansörerna... Och när jag nu ändå visar min elaka sida, som kikar fram allt som oftast, avslutar jag med en skylt från Hertsön här i Luleå. Finn ett fel. Men det som retar mig mest är att någon fått betalt för detta. Illa.

Det finns många dofter som är mindre angenäma, och det finns en mängd som på rätt person är helt underbara. Men för mycket av det goda kan, när det gäller parfymer, vara rent plågsamt. Efter att ha pinats av en mördande huvudvärk i tre dagar mådde jag idag alldeles helt fantastiskt bra. Ända tills jag satte mig i biofåtöljen och fann att någon i min närhet haft svårt att begränsa sin parfymkonsumtion. Varför gör man så? Skiter man i att folk kan bli sjuka eller är man bara dum i huvudet? Både och?

Dessutom visade sig Quantum of Solace vara en riktigt värdelös film. Det är jakter med bilar, motorcyklar, båtar och flygplan varvat med slagsmål med akrobatiska inslag. Någon gång emellanåt också någon scen där aktörerna tilldelats att par repliker som de med varierande resultat framför. Men filmen har också ett oerhört djup, som när Bond-bruden ges möjlighet att mörda mannen som dödade hennes far och våldtog hennes mor och syster innan han ströp dem framför ögonen på henne. Nu skjuter hon karln och när rummet de befinner sig i fattar eld så är hon tillbaka i sin barndom. Tack och lov kommer James till hennes räddning och tillsammans flyr de genom öknen i en cityjeep som så lägligt står och väntar utanför byggnaden. Helt fantastiskt. Hm.
 
Han är ju inte så himla ful, Daniel Craig, med sina putande läppar och isblå sibirien husky-ögon. Men någon Roger Moore blir han aldrig...

På morgonen när vi vaknade var hela världen vit, och vi förstod att vintern har kommit hit. Så här såg det ut från min mammas köksfönster vid lunchtid idag.

Inte alls så tokigt, tycker jag.

Det finns ett moment som man uppenbarligen har svårt att undvika när man bor på hotell, och Vemdalen är inget undantag. Jag pratar om städningen av rummet. Något år har jag legat och sovit när hotellstäderskan har knackat på och velat komma in, men eftersom jag bara vistas där i tre nätter åt gången tycker jag inte att det är så vansinnigt nödvändigt med saneringen eftersom jag för det första knappt tillbringar någon tid på rummet och för det andra inte grisar ner så mycket de stunder jag är där. I våras hängde jag ut STÖR EJ-skylten och klarade mig. Och eftersom jag nu blev tilldelad ett så litet utrymme att det endast med en stor portion fantasi och mycket god vilja kunde kallas rum så var jag säker på att ingen städpersonal överhuvudtaget skulle hitta igen det. Men där hade jag fel, för när jag återkom till mitt rum efter tipsrundan och efterföljande kaffetår, så hade någon hängt in skylten, bäddat sängen, radat upp mina skor och prydligt ställt i ordning allt som låg på skrivbordet. Ja, denna någon hade till och med bemödat sig om att stoppa tillbaka det ena Resorb-röret i sin förpackning! Vid sängens huvudända låg min bok upp och ner med läsglasögonen på.

Och då undrar jag vilka reflektioner denna människa har gjort när hon (för jag tror att det är en hon) har hållit på med mina saker. Tycker hon att jag har fula skor? Undrar hon varför jag har med mig egen kudde och egen badhandduk? (Hotellets badhanddukar är nämligen inte större än en A3:a och även om min kropp inte är så volymiös så är den väldigt lång, och det känns ju bra om en handduk åtminstone täcker delarna mitt på.) Hon kan kanske identifiera sig med mig? Ja, det här är funderingar som jag har tid att ägna mig åt en dag som denna när jag är ledig och eventuellt borde göra något viktigare. 

Ikväll blir det tapas med kollegorna i Shopping och därefter James Bond. Gratis är gott.  

Torsdag och fredag i Vemdalen är egentligen bara en uppladdning inför lördagen då ALLT händer! Frukost, minimässa, paneldebatt och så till sist dagens höjdpunkt - tipsrundan. Jag brukar vinna och jag MÅSTE vinna! Vad finns det för anledning att ställa upp i en tävling om man inte tror att man har en chans att vinna?

Leif och Lars bjöd vid målgång i vanlig ordning på härliga 5,2:or med tillhörande Jägermeister. Efter den oerhört långa och, för både kropp och själ, utmattande promenaden blev det samkväm i stuga J 6 där det badades bastu så det stod härliga till. Själv passade jag på att blogga lite, eftersom jag har svårt för bastubad. Föredrar bubbel i kar istället.

Vid middagen avslöjades namnen på de som stod längst fram när vår Herre delade ut hjärnorna, alltså vilka som vunnit den prestigefyllda tipsrundan. Jag hade dessvärre ett fel, men fick ändå en resa med Cinderella (hytt på A-däck, frukost ingår) tack vare min förmåga att skriva litterära mästerverk.

Vi hade knappt svalt den sista tuggan oxfilé när gruppen Twist and Shout (namnet tyder på en väldig uppfinningsrikedom. Få se, spelar de gamla Beatleshits, eller gamla Beatleshits?) äntrade scenen för att spela sig igenom Beatles hela 60-talsrepertoar. De hade uppenbarligen inte gjort någon soundcheck innan, för hade det gjort det så hade nog kanske någon av dem upptäckt att de tappat vissa delar av utrustningen någonstans. Trumhinnorna bågnade och efter en dryg halvtimme, när jag kände huvudvärken smyga sig på, reste jag mig diskret och förpassade mig snabbt till vår sambandscentral, stuga J 6. Där satt redan Roger i soffan och sov, så jag svepte in mig i en filt och hann se halva Dansbandskampen innan Martin och Marko dök upp.

Är det åldern som tar ut sin rätt när man överväger att sitta kvar i soffan istället för att gå ner och lyssna på Flamingokvintetten? Vi tog oss tack och lov i kragen och hann se ett tämliget slätstruket Nova en stund innan det var dags för Flamingokvintetten. Effekten blev densamma som med Ragges kvällen innan. Gammal är äldst. Unga band -se och lär! De har inte varit på topp i 48 år för att de har gjort fel.




Sedan var det dags för Rhodos från Falköping, och de är säkert jättebra, men jag orkade bara stanna och lyssna på en låt. Ett Vemdalsforum varar tyvärr inte för evigt, och vare sig man vill eller inte så måste man fejsa realiteten, vilket för mig innebär en lika lång hemresa som ditresa. Sju timmars sömn är således ett minimum den sista natten.

  

Trots min föresats att aldrig bli för privat i den här bloggen måste jag trots allt få avreagera mig eftersom jag gjort något så fruktansvärt idiotiskt dumt att det saknar motstycke. Nej, jag har inte följt med en okänd man från krogen (omöjlig handling, eftersom jag inte går på krogen), inte heller backat på någon ny farbror eller tappat bort min nyckelknippa. Jag har slarvat med mina pengar! Alltså på något sätt räknat fel så att jag i flera dagar levt i förvissning om att jag hade mycket mer pengar på mitt konto än vad jag i själva verket haft. Hade det varit åt andra hållet hade det ju bara vara roligt, men det är ju sällan man lyckas med det. Så nu känns det onekligen lite surt.

Inte så lite heller, men imorgon åker jag till Vemdalen och det kan ju hända att man kan bli lite uppmuntrad där. Och igår sydde jag fast klänningens bakstycke där det skulle vara, nämligen bak. Framstyckets plats blev således ledig och nu är den klar och väldigt snygg. Även denna kreation sitter som smäck.

Nu har jag bestämt mig för att lägga klädsömnaden på hyllan ett tag. Det finns så mycket annat som måste göras. Garderober som skall rensas, källarförråd som skall städas, bokhyllor som skall dammas av, böcker som skall läsas, sockar som skall stickas, jobb som skall sökas, bloggar som skall skrivas och just nu skall det lagas mat. Färsk kyckling med ris och gelé. Nästa rapport kommer från härliga Vemdalen.