Två av mina vänner är också vänner med varandra så till den milda grad att de har varit gifta i en herrans massa år. Någon gång under äktenskapets gång fick de för sig att de skulle köpa en Renault och de enades om en Megane. En DIESEL! Den har gått bra i alla år fram till en dag i början av december då den plötsligt inte startade. Kent, som inte är helt tappad när det gäller dieselmotorer, laddade batteriet och kontrollerade både det ena och det andra innan han gav upp och med viss hjälp bogserade den till märkesverkstaden med - vad han trodde - kunnig personal.

Det började med att man bytte glödstiften. Kent var på plats och tog hand om de gamla som han sedan tog till jobbet och mätte på något sätt, och bytet av dem var helt i sin ordning eftersom de gamla hade gjort sitt. Men bilen startade fortfarande inte. Då bytte man bränslefilter och bilen startade. Det gjorde den däremot inte när Kent skulle hämta den.

Då bytte man bränslepump. Trodde man. Resultatet var hur som helst oförändrat. Det hade nu gått tre veckor sedan Kent körde in den genom portarna på verkstaden och han började känna en viss frustration. Det gjorde troligen också verkstadspersonalen eftersom de desperat föreslog ett regulatorbyte.
- Det är inte särskilt troligt att det behövs, sa Kent, men byt ni. Och startar fortfarande inte bilen efter det så sätter ni tillbaka den gamla och jag betalar ingenting.

Han hade under tiden varit i kontakt med en annan verkstad, Wibergs, som skulle förbarma sig vid behov, och detta behov dök mycket riktigt upp när regulatorn var bytt och bilen fortfarande inte ville starta. Det blev återigen bogsering, denna gång till kvarteret intill, och efter en timme ringde de från den nya verkstaden:
- Nu har vi bytt bränslepump, bilen går, och du kan hämta den när du vill.
- Men, sa Kent, den har de ju redan bytt på Volvo!
- Nix, sa snubben på Wibergs, de har bytt bränslemätare, eller som vi kallar den, tankarmaturen.

Kent blev arg, och Ingrid blev ännu argare. Tillsammans stegade de in på Volvo för ett samtal med verkmästaren som genast klickade upp deras ärende på dataskärmen. Johodå, de hade bytt glödstift. Japp, så var det. Sedan hade de bytt bränslefilter. Jajamen. Och sedan var det bränslepumpen.
- Har ni bytt bränslepumpen? frågade Ingrid.
- Jodå, sa verkmästaren.
- Nej, det har ni inte, sa Ingrid. Ni har bytt bränslemätaren. En hel bränslemätare, dessutom.
Verkmästaren försökte ett ögonblick att övertyga henne om att så inte var fallet men fann för gott att erkänna sitt misstag när han upptäckte att hon hade rätt. De båda delarna sitter tydligen tämligen nära varandra på den modellen varför detta enorma misstag begåtts. Som en sista försvarsåtgärd ville verkmästaren gå och prata med mekanikern, men inte heller det gavs han möjlighet till eftersom Ingrid helt sonika talade om för honom att snubben som kopplat datorn till deras bil och på det sättet försökt hitta felet, knappast kan kallas för mekaniker utan snarare skall tituleras bildelsbytare och att han istället skulle koncentrera sig på att räkna de pengar han skulle betala tillbaka till dem.

Och vad kan man dra för slutsats av denna historia? Jag tänker först och främst att det är konstigt att en som arbetar med att skruva i bilar inte ser skillnad mellan en bränslepump och en bränslemätare. Sen tänker jag att det är en himla tur att jag har min ex-man Janne som förbarmar sig över min bil så fort det är något. Förstå vilken förmögenhet han har sparat åt mig! Och sen går mina tankar osökt till de arma stackars kvinnor och män som inte har det som jag utan som är helt utlämnade åt verkstädernas godtycke. Slutligen undrar jag om det fortfarande finns bilmekaniker som lyssnar, tittar och drar logiska slutsatser i sina felsökningar? 
  
För övrigt var jag inte och dansade till Blender i Piteå igår. Jag såg heller inte Melodifestivalen, men jag och Ingrid delade på en smörgåstårta och en flaska vitt innan vi rundade av lördagskvällen med te och kakor. Så kan man också fira helg.