Baglady
Jag fick en alldeles strålande idé. Man borde införa annandag nyår. Om inte annat så för symmetrins skull, men också för att jag tycker det är alldeles otroligt skönt att vara ledig. Fast det har kanske att göra med att tiden på G4S håller på att rinna ut. Jag gör verkligen mitt bästa, men motivationen är det si och så med.
Nu sover jag ju inte riktigt hela dagarna. Igår hann vi gå på stan en stund innan butikerna stängde och idag har jag sytt en väska. För något år sedan hittade vi några flamskvävnader i gömmorna hos Christin. För den som inte vet det kan jag berätta att väva flamskt är väldigt avancerat och tidskrävande. Christins mamma var en hejare på allt sånt handarbete. Hon broderade bl a en flera meter lång gardinkappa i hålsöm till Christin. Nu satt vi där och tittade på de fantastiska vävnaderna och jag fick välja en. Jag har fått en med tomtar på för längesedan och nu fick jag en med blommor i brunt och rosa med lite glitter. Jag tog också med mig en till med blommor på som jag lovade att jag skulle använda på en väska. Det har gått minst ett år sedan dess och idag kom jag mig äntligen för att sy den där väskan...
Jag använde en mockaimitation som jag använt till att klä om en fåtölj och till tjädrarna och knapparna i soffan
Till foder tog jag ett bomullstyg med provdockor på.
Jag fäste två D-ringar i sidan som Christin kan fästa sina nycklar i.
Så sydde jag två fickor, en med dragkedja och en utan.
Jag passade också på att overlocka alla delarna till min kostym/byxdress som jag ska börja sy på endera dagen. Jag hade ju ångan uppe. Nu ska vi se film, Paranormal activity 3.
...är det allt som återstår
Det blev en oerhört tung arbetsvecka. Först var det måndag, fast torsdag, och sen blev det tack och lov fredag. Natten mot torsdag sov jag inte en blund. Inte en enda ynklig sekund lyckades jag glida iväg. När klockan visade 03:21 visste jag att det var kört och jag grät en liten skvätt och tyckte synd om mig själv, för trött var jag ju så ini bomben. Kvart i fem lämnade jag sängen och spolade upp ett badvatten och klockan sju var jag färdig att hämta mina kumpaner. Därefter förlöpte dagen som i en dimma. Jag åt mörk choklad och mandariner och lyckades slumra någon halvtimme på lunchen i soffrummet, men när jag kom hem var jag så trött att det susade i öronen. 18:42 släckte jag sänglampan och 05:45 vaknade jag av väckarklockan. 11 timmar!! Det är väl ändå jäkligt bra? Gör om det, den som kan!
Det har varit en underbar jul. Jag är så tacksam över avsaknaden av traditioner. Vi tar varje år som det kommer. Julaftonen föregicks av flera dagar med, ursäkta uttrycket, myyyys med telningarna.
I år var ungarna hos mig fram till sen eftermiddag på julaftonen så vi hann öppna julklappar, käka knäck och umgås.
Jag fick bl a ett OPI nagellack av Björn,
och en bok/ett album av Frida med text och bilder från vår fjällvandring i augusti.
Så fick jag parfym, sminkborste, ansiktsmask, trisslotter och en Tangleteezer. När ungarna gått ner till Janne åkte jag till brorsan. Där var också mamma, brorsans kompisar Kenneth och Anita och Christoffer, min äldste brorson, och hans tjej och lilla dotter Annie. Jäkla gullig unge och kolossalt lik sin pappa.
Sen åkte jag hem och i samma veva kom ungarna. Jag hade inte gjort någon gröt så det fick bli skinkmackor och lax. Och plötsligt stod jag och gjorde gravlaxsås tjugo i två på natten...
Ja, det var den julaftonen! Julafton borde ALLTID vara på en måndag...
Domedagar
Jorden gick förstås inte under igår, och det var ju bra. Men för mig och mina två samåkningskumpaner höll det på att ta slut redan i tisdags på väg till jobbet. Vid busshållplatsen på väg 97 i Gammelstad stod det ett utryckningsfordon med blåljusen påslagna. När vi kom närmare visade det sig att det var en civil polisbil och framför den, i vårt körfält, stod bodenbussen. Vår chaufför saktade in rejält, tittade i backspegeln och började byta fil, men svängde snabbt tillbaka då det plötsligt dök upp en taxi i ändalykten på "vår" bil. Han blåste alltså på i uppskattningsvis 150-160 km/h och det var med nöd och näppe han passerade på vår vänstra sida, med bromljusen blinkande och med lätt bredsida. Vår chaufför ställde sig på bromsen för att inte köra in i den stillastående bussen, men sen satte han av efter den gula taxin, som fortsatte i samma galna hastighet, med ena hjulparet i vägkanten för att riva upp så mycket snörök som möjligt. Färden gick mot Sunderbyn och inne i gamla byn körde han 90 där det är 30, men till slut svängde han in på en gård och därefter utspelade det sig en ordväxling i en ljudnivå och med ett vokabulär som inte lämpar sig i skrift. Medan detta pågick fällde taxichauffören upp en skolskjutsskylt på taket och ut ur huset kom en kvinna med ett barn som klev in i baksätet. Fy, så hemskt att skicka sitt barn med en sån galning.
Nå, taxibolagets chef är informerad och det var tydligen inte det första klagomålet på den chauffören så jag hoppas ju att han oskadliggörs på något sätt. Jag fattar inte att han inte saktade ner vid busshållplatsen där den civila polisbilen stod med blåljus! Det hade ju kunnat vara en olycksplats med människor på vägen! Eller en vanlig poliskontroll, eller vad tusan som helst! Jävla galning.
Trots att det gått flera dagar är det inte utan att det känns i hjärtat när jag tänker på hur nära det var. I den farten spelar det inte så himla stor roll att man sitter i en trafiksäker bil. Hade det smällt hade vi i bästa fall legat i en sjukhussäng nu, men det troliga är kanske att vi suttit på ett moln och tittat ner på er andra.
Nu gick det ju bra, och jag kunde ägna mina få lediga timmar den här veckan åt att bygga hus. I flera år har jag byggt samma tvåvåningshus efter en mall jag hittat i en bok, men nu blev jag lite less och ville göra något nytt. Jag vet ett vackert hus i Blekinge, Annas och Thomas gamla skola, så jag kollade lite på bilder och gjorde en förlaga i papp innan jag skred till handling. Det blev sådär. Propotionerna är rätt ok, men under tillverkningen dök det upp saker som jag borde gjort annorlunda, så jag bygger nog ett likadant nästa år, ett mindre skevt hus.
Belysningen består av små batteridrivna ljusslingor från Claes Ohlsson.
Igår kväll åkte jag till min bror en sväng och bäst jag satt där fick jag ett mms från Frida, som hade stora problem med ljussättningen av julgranen. Själv har jag ingen gran så hon har fått låna mina grejer, julgransmatta, pumlor och annat pynt, men nu stötte hon och hennes vänner alltså på patrull när de skulle placera belysningen.
Trots den sena timmen, 23:00, fick jag göra en utryckning till Stengatan.
Tack vare mitt lugn och min livserfarenhet, kombinerad med en ENORM erfarenhet av att klä julgranar, såg den ut så här när jag åkte hem. Nog är det något speciellt med en äkta julgran.
Throw my hands back
Det är fint att bo i Norrbotten just nu. Lagom mycket snö och lagom kallt. En av mina vänner i Skåne skrev just på fejjan att de har -20 grader och det tyckte hon förstås var jättekallt. Det förstår jag, för det tycker jag också, det skrev jag ju i förra inlägget. Bara för att jag skrev så här nu så kommer jag i nästa inlägg att förbanna kylan (det kommer att vara -35) och snön (då har det ohämmat vräkt ner i två dagar och man får skotta sig till garaget). Det blir väl liksom straffet, kan jag tänka. Men var snäll och observera att jag inte lägger några värderingar eller någon skadeglädje i mitt konstaterande...
Jobbet tar annars väldigt mycket energi just nu och jag är tacksam för att jag inte är den som stressar upp mig inför julen. Tvärtom ser jag fram emot nästa fredag. Då kommer jag att vara så vansinnigt lycklig över de fem lediga dagarna som väntar att jag förmodligen kommer att springa med hoppsansteg från jobbet.
Annars då? Ja, jag har besiktigat bilen och det gick väldigt bra. Nyare vinterdäck än i fjol, ny ljuddämpare, fastsatt dimljus och som grädde på moset, blank som en hundsåndärnivet i månsken...
"Det är väl bäst man håller sig undan" sa jag och gick och satte mig i väntrummet. Han skrattade bara men jag tror att hans vänliga framtoning berodde på att bilen var ren. Ni ser väl hur den blänker? Vem kan motstå en sådan pärla?
Annars händer det inte så mycket just nu. Förra helgen jobbade Frida en hel vecka på tre dagar, typ, och kom hit och sov mellan fredag och lördag. Det var jättemysigt att kliva upp och ge henne frukost kvart i sex på morgonen och ännu mysigare att gå och lägga sig igen när hon hade åkt.
Jag ville ju vara utvilad inför DET STORA PEPPARKAKSBAKET för det tog tamigtusan hela dagen!
Den som har bakat flest pepparkakor när hon dör vinner. Jag tror jag ligger bra till. Jag köpte ett par öl på systemet på väg hem från jobbet på fredagen, men det blev som inte av att jag ens smakade och ändå var de specialtillverkade för mig.
Jag berättade väl om min samåkningskumpan som varje morgon har med sig en kasse med kulturskatter? Idag visade han denna:
De där skapelserna får Larz Kristerz kostymer att framstå som något man skulle kunna ha på sig när man åker på Kvantum och handlar... Alltså, jag vet som inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt mållös. Kolla urringningarna. Puffärmarna. Kragarna. TYGET!!!
Idag blev klockan också 12 över 12 men eftersom det var den 12/12-12 så var det ju lite extra speciellt.
Och ikväll har jag varit på Kulturens Hus och sett Midvintervaka som jag sedan har recenserat på mindre än en timme och det är därför jag petar ihop det här blogginlägget nu. Rena euforin. Pust.
Kick my heels up
Jag vet att man vänjer sig, men jag hävdar att 20 minusgrader är åtminstone 15 för kallt. I södra Sverige vräker snön ner och det är väl kanske inte så mycket roligare. Kylan är i alla fall jobbig såtillvida att den liksom suger all energi och must ur en. Åtminstone ur mig. Därför gick jag och la mig jättetidigt igår och somnade som en klubbad oxe.
Isrosor på mitt köksfönster
Ja, jag var mycket gladare idag. Förmodligen för att jag sovit ordentligt. Direkt efter jobbet hämtade jag bilen ur garaget och åkte ut på stan. Där träffade jag Malin och så sprang jag in på Ohlssons och handlade lite livsnödvändigheter såsom knappar, fix och foder till den kostym jag har börjat sy. (Tänkte att det kan vara snyggt att vara lite dressad på de oräkneliga anställningsintervjuer man kommer att kalla mig till. Snart.)
Sen åkte vi på Statoil och tvättade bilen. Besiktning imorgon. Ovanligt tidigt, men eftersom jag åkte på en flygande är jag tvungen att visa upp den senast den 11 december och jag tänkte göra bort själva den årliga besiktningen samtidigt. Det känns lite trevligare att komma med en ren bil, men för att vara säker på att överhuvudtaget komma in i den imorgon bitti parkerade jag den i Kulturens Hus varma garage.
Därefter åt vi sushi på den nyöppnade sushirestaurangen på Kungsgatan. Otroligt bra sushi! Tyvärr stängde de 20 så vi gick vidare till Friends och tog kaffet där och jag blev bara gladare och gladare. Vi satt vi fönstret och tittade ut över den vackert pyntade gågatan. Caféet var fullt med människor och jag insåg att Luleå onekligen är en väldigt trevlig stad att bo i.
Efter två timmar ansåg jag att bilen borde vara tillräckligt torr så vi åkte hem och där, i brevlådan, låg det jag väntat på och längtat efter, nämligen det fina diplomet! Wow! Jag saknar ord! (Och här är det fritt för egna tolkningar.)
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte finna någon anledning till att INTE visa en bild på diplomet. Det är ju inte hemligstämplat, precis. Nå, vad tror ni? Röd eller svart ram? Guld? Förslag emottages tacksamt...
Tro det eller ej, men jag har hunnit glädja en närstående den här veckan också. Tidigare i höstas lämnade min bror en skinnjacka hos mig i hopp om att jag skulle kunna "göra något åt den." Den tillhör min brorson och är av mjukaste nappa. Han hade nyss köpt den när han fastnade i en dörröppning på jobbet och slet sönder ena ärmen.
Jag funderade ett slag på hur jag skulle kunna fixa den någorlunda osynligt. Först sprättade jag upp fodret för att komma åt skadan från insidan.
Därefter sprättade jag upp sömmen för att få bort skinnslamsan som satt fast i sömmen.
Sedan lade jag ärmen lite omlott, bara precis så att jag skulle ha lite att sy i, och så limmade jag fast alltihop med en remsa vindpoplin och Gütermanns textillim - det bästa. Jag lät det torka över natten för att till sist sy igenom alltihop från rätsidan med en stickning och sy tillbaka fodret (för hand).
Tadaa! Sen tog jag en bild som jag mms:ade till Christoffer som genast ringde upp, glad och mäkta förvånad, för han hade inte en aning om att jag hade jackan i min omsorg. Han berättade att han hade visat den för för flera skräddare och sömmerskor, men ingen ville ta på sig att laga den. "Men min faster, hon kunde hon!" utbrast han glatt.
Så jag är nog världens bästa faster! Vilken tur de har, mina brorsbarn!
Första advent
Nu är vi riktigt inne i slutmånaden och snart har ännu ett år gått. Även detta i hisnande fart. Jag har ännu inte tänt det första ljuset, men väl plockat fram en bunt julskivor. Nu skall här spelas till det blöder ur öronen.
I helgen har Thomas varit upp. Förutom att hälsa på sina norrbottensvänner var huvudsyftet med resan en överraskningsfest för vännen Tore som fyllt jämt. Vi som skulle fira Tore träffades först på relaxen på Bodensia där vi inväntade ett intet ont anande födelsedagsbarn som sedan några veckor tillbaka levt i villfarelsen att det skulle göras ett 15 minuter långt inslag i tv-programmet Gokväll om honom och hans skådespelardrömmar. Tore är en flitigt förekommande statist i många filmer som producerats i Norrbotten, bl a Hypnotisören och tv-deckaren Höök (tror jag den hette...).
Hursomhelst så blev han ju fetblåst. Inte väntade något filmteam på honom, det var ju bara vi som stod där när han till slut dök upp.
Utsikt från relaxen, 11 våningar upp
Ja, sen pratade vi, åt lite tilltugg, drack, lyssnade på ett radioprogram och badade bastu. Fred och Eva hade hyrt ett rum så jag följde med dem ner och gjorde mig iordning för kvällen. Strax för 19 åkte vi ut till Western Farm. Där bjöds det på julbord och en julshow av riktigt hög klass!
Här kommer lite blandade bilder från den. Vi satt riktigt bra till!
Varje gång jag är på Farmen, och det har blivit några gånger vid det här laget, slås jag av vilket fantastiskt ställe det är. Och att det faktiskt ligger i Boden! Precis som i fjol så gick mr Wester Farm himself, Jonas Lundström, upp på scenen och sjöng Adams julsång inför en stående publik som sjöng med.
Tore, längst ner till vänster, gav som vanligt ALLT!
Chrystal Palace, där showen ägde rum, är väldigt stort och för att alla ska se det som sker på scenen finns det två storbildsskärmar på var sida av denna. På dessa syntes denna fina bild hela kvällen, utom under showen.
Det blev en riktigt, riktigt rolig kväll som också innehöll lite dans när maten och showen var slut. Sen blev jag hämtad av Frida, som tyckte det var paying back-time. Det har förstås hänt att jag hämtat henne också, både i Piteå och Luleå...
Jag är i alla fall glad att jag fick komma till Farmen även i år. Förra året var jag två gånger. Ena gången med Thomas och Anna och en vecka senare med jobbet. Roligt båda gångerna. I år får vi dock ingen julfest med någon luddig motivering att det inte är läge med tanke på personalen i Malmö och Boden, som nu måste gå vidare i livet. Istället har man satsat pengarna på intern marknadsföring i form av ett automatiserat telefonsamtal från vår VD, i vilket han berättar hur vansinnigt bra det går för företaget och att vi, som ett bevis på ledningens uppskattning, kommer att få ett diplom i nästa nummer av personaltidningen. Vi har också fått en fantastisk gåva i form av små gubbar på rad. Utsänd i ett gigantiskt vitt kuvert.
Ja, det är helt underbart hur det kan bli när konsulter/marknadsförare får tänka till och dessutom lyckas övertyga en företagsledning att detta är två riktigt bra idéer. Jag ser verkligen fram emot diplomet, för jag har nog inte fått något sådant sedan jag gick i simskola vid åtta års ålder. Funderar på om jag ska köpa en röd eller svart ram till det. De fina gubbarna skall jag nog hitta någon hedersplats till.
Nu får vi hoppas att årets julklapp blir en uppföljning på fjolårets navelskådningskokbok, gärna med ett recept på hur man brer en smörgås med skinka. Förra årets recept på ostsmörgås känns lite uttjatat nu och lite förnyelse vore inte fel.
Nä, jag är varken bitter eller sarkastisk...
Senaste sytt
Plötsligt har det blivit december och tiden bara rusar iväg. Nu har jag fyra månader kvar av min anställning på G4S, de flesta av mina kollegor har bara tre. Jag försöker vara positiv och tänka att det ordnar sig men den existentiella livsångesten smyger sig ändå på... Känslan att inte vet hur det ska bli med någonting är både spännande och obehaglig. Jag kan å ena sidan, göra precis vad jag vill, det vill säga söka jobb i hela landet och flytta. Å andra sidan vill jag vara nära mina barn. Det är inte lätt, men det ordnar sig väl till slut. Och om det inte gör det så är det inte slut än, som Sigge brukar säga...
Ute är det -11 grader och marken täcks knappt av den lilla mängden snö som fallit. Lite uppochnervända världen, om jag får tro mina kollegor söderut som igår vittnade om ymniga snöfall både i Stockholmstrakten och på andra platser. Det är klart att det är bättre med några minusgrader eftersom det blir ett annat ljus ute, det slaskar mindre och bilen är lättare att hålla ren, men jag gillar inte michelingubbekänslan när jag klätt på mig för att gå ut. Därför är jag inne så mycket som möjligt.
Det är ju ändå en mysig tid nu, med ljusstakar och stjärnor och lite sånt. Jag har städat och pyntat (väldigt sparsamt) i alla rum utom syrummet för där krävs det en ordentlig insats för att få någon ordning. Det är så himla dammigt att det liksom växer päls på allting. Ja, inte på maskinerna, förstås, för de använder jag ju nästan dagligen. Senaste sytt är en dräkt till en kompis. Den lilla Jackie Onassis-klänningen, som jag visade tidigare, har fått sällskap av av en liten jacka. Tyget köpte jag på Stoff & Stil i Malmö för flera år sedan.
Det känns skönt att färdigställa sånt man gått och tänkt på länge och jag hoppas den kommer att passa.
Igår kväll sydde jag klart en klänning till mig själv. Jag inser att det börjar bli en del klänningar i garderoben och många används faktiskt inte. Det är lite svårt att skiljas från det man själv har sytt, särskilt sånt man är jättenöjd med, men använder man det inte av en eller annan anledning så är det förstås lika bra att göra sig av med det. Och fylla på med nytt..
Som den här. Sydd i två petrolfärgade tyger, båda från Stoff & Stil. Ett lite tjockare jerseytyg och i mitten fram ett tunt babycord (smalspårig manchester). Mönstret kommer från en Burdatidning och är egentligen för korta kvinnor. Jag är inte så himla kort, därför har jag förlängt mönstret i midjan med fyra (eller om det var fem) centimeter. Bara för att formens skull, så att insnitten hamnar där de ska.
Till mönstret hörde en pytteliten jacka som jag sydde i babycorden och fodrade. Även klänningen är fodrad med trikåfoder, bara för att slippa dragkedja.
Ja, jag är då jättenöjd i alla fall och det är ju huvudsaken.
