I Bought The Mississippi River
Gårdagen kändes sprudlande på något sätt, kanske inte för att jag ser fram emot att vila på semestern, för det kommer jag inte att göra, utan mer för att jag har så mycket roligt att se fram emot.
Direkt efter jobbet åkte jag till Ingrid där jag blev bjuden på middag, trerätters faktiskt. Gott! Kent har tagit med sig Björn på fisketur, så jag behövde inte fundera på middag hemma fast det var mammavecka. När vi hade ätit satte Ingrid igång med restaurering, vi tänkte faktiskt åka på Björknäsparken och dansa till Martinez, medan jag lade mig på soffan och vilade mitt värkande huvud. Förvånat frågade hon om jag inte skulle bättra på make upen, men jag tyckte nog att jag såg helt ok ut och prioriterade soffan.
Det var mycket folk på Parken och Martinez nya sångerska Angelica Jonsson är verkligen kanonbra. Jättebra! Hon sjunger snyggt, har en naturlig närhet till publiken och ett stort smittande garv på läpparna mest hela tiden. Sen ska man inte glömma att Martinez har en bra repertoar med massor av egna skitbra låtar.
Ja, fan, det var faktiskt riktigt roligt. Nye keyboardisten Linus befann sig, av någon anledning, på Magaluf och på hans plats stod Jeff Höglund, bekant för dem som kan sin dansbandshistoria. Jeff spelade nämligen med Expanders mellan 98-02. Nu kände jag bara igen honom och kollade på hemsidan för att få bekräftelse. Det finns nog värre dansbandssavanter...
Nä, men det var en kul kväll. Eftersom jag envisades med att ha sandaler så var fötterna kolsvarta av aluminumgolvet så det blev en snabbdusch när jag kom hem, men annars gick det bra. Finns ju alltid damer som inte riktigt vet var de sätter sina klackar så en och annan skråma hade jag runt vristerna, men det var nog värre för en av mina danskavaljerer, som fick en klack nedstucken i sina skor. Men damen som ägde klacken verkade tycka att han fick skylla sig själv som råkade befinna sig inom hennes klacksparksradie. Hå hå ja ja. Nu dröjer det till nästa gång. Ganska skönt i alla fall. Det finns så mycket annat att göra.
Idag måste jag dela upp mina 14 meter silverlänk i 35 cm långa bitar, handla lite smått och gott, sy färdigt klänningen, två skärp och modifiera mörkläggningen till bilen. Jag vet att jag har massor med kardborreband någonstans, men jag kan inte hitta dem så jag får köpa någon meter. Då dyker de väl upp.
The last thing on my mind
Å ena sidan ser den lite menlös ut, å andra sidan väldigt vågad (men den skall fodras...). Detta är chiffong, ett djävulens påhitt. Sedan finns det ju olika grader av helvetet, men just denna chiffong är så tunn och slirig att den antagligen kvalar in i den nionde kretsen. Att overlocka sömmarna är uteslutet, likaså vanlig zigzag. Jag har alltså vändsytt sömmarna och avslutade gårdagens session med att sy dit den dolda dragkedjan i ryggen. Det gick tack och lov bra. Hade jag failat där så hade jag antagligen fyllt papperskorgen med den gröna chiffongen och haft den bruna köpesklänningen som jag hade på Hannahs bröllop... Och på Guldklavengalan. Det är bra med en plan B. Jag har köpt en hudfärgad stretchduchesse som jag skall ha som foder (blir snygg lyster genom yttertyget), det skall dit en liten ärmmanschett och slutligen skall det hänga silverkedjor från halsen. Vi får se hur det går. Jag har i alla fall köpt silverskor att ha till.
Jäkligt svårt, det här med skor. Helst vill jag ju ha hög klack, men vill ju ändå kunna prata med de andra gästerna utan att behöva stå böjd som en Marabou-stork. Men de här var så söta och matchar silverkedjorna fint.
Självklart måste jag ha en silverväska också. Jag får se vilken det blir. Kameran ryms inte i någon av dem.
Det mindre roliga är väl att jag bör tvätta bilen. Suck. Så snyggt det är med en ren, svart, blank bil. Jag övervägde för ett ögonblick ta bussen till jobbet och be Björn tvätta den imorgon, men jag kör kanske in den på Statoil istället. Tyvärr måste jag ändå dammsuga den själv.
Kvällen är över
Det var skönt att komma hem och torsdagen gick mest åt till att ta igen sig, packa upp och fixa sig. De två äldsta telningarna hade bestämt sig för att åka på Trästocksfestivalen i Skellefteå, och eftersom Malin fortfarande har stora begränsningar med sin brutna arm, erbjöd jag mig att skjutsa dem de 14 milen. Jag insåg nämligen att det här var min enda chans att dansa i Skellefteå på hela sommaren, eftersom jag var ledig. Jag orkar nämligen inte jobba om jag bara har sovit fyra timmar, så är det. Att det dessutom var Sannex som spelade såg jag bara som en extra bonus.
Anlände till parken tio minuter före paus, hälsades välkommen av vakten med "Bättre sent än aldrig", högg tag i C-G, som ändå bara stod och hängde, och hann dansa en dans i alla fall. Även min jurykollega Andreas observerade att det inte var jag som låst upp stället och istället för "Hej" sa han "Du är sen...". Nu tycker jag ju att jag hade giltigt skäl till min sena ankomst. Den här gången. När jag åker ensam på dans är jag onekligen ofta sen. Mina vänner i Drifters har med anledning av detta, myntat ett uttryck - "Är Boel här, är alla här!". Jättekul...
Men pauser vara inte för evigt, tack och lov, och strax stod de där igen, Sannex, och bäst jag svävade runt på dansgolvet så kände jag mig med ens så himla tacksam över detta sätt att roa sig på. För en försumbar slant får man lyssna och dansa till levande musik (särskilt denna kväll), man får träffa vänner och andra trevliga människor. I den här världen finns det så mycket glädje, och faktiskt inte speciellt mycket ondska. Det är ett opretentiöst leverne som inte kräver att man alltid är så himla tiptop.
Sannex är så himla roliga att dansa till därför att de är goa och glada och har fin kontakt med publiken, de spelar BRA låtar, både sina gamla Sannexlåtar och ny musik, de har bra tempon och de verkar uppriktigt tycka om det de gör. Till och med den annars så stela och tillknäppta västerbottenspubliken applåderade!
Stefan och Andreas
Andreas 2...
åsså Micke, förstås
Nu börjar de ljusa sommarnätterna vara ett minne blott, även här uppe. Varmt är det så det räcker och blir över. Inatt kom det ett befriande regn, men idag är luften lika tung och kvav som igår. 
Nu jobbar jag en vecka och sedan bär det söderut igen. Innan dess skall jag hinna sy några klänningar samt modifiera mörkläggningen till bilen en smula. Igår var jag och sonen på Harry Potter, och vi enades om att vi i framtiden skall gå mer på bio! Det är förmodligen det enda sättet för mig att se en hel film från början till slut, eftersom jag har så förtvivlat svårt att sitta och slappa i soffan hemma. Jag vill så gärna göra lite nytta så oftast blir det att jag sitter på golvet framför tv:n och klipper tyg eller mönster...
Malungstisdag
Vädret inbjöd inte till något mingel i Grönlandsparken så vi åkte upp till Orrskogen en sväng innan vi landade på hotellet för en kopp kaffe. Klockan 18 var det middag utanför Pelles och Susannas husbil, och det var ju bra, för den stod ju precis bara runt hörnet från min bil.
Först satt vi ute, men då Malung inte var tillnärmelsevis lika uppvärmt som Luleå, så tvingades vi flytta in, något som ingen var ledsen över. Vi lyssnade på dansbandsmusik (!), Ing-Marie och Suss visade hur man gör för att bli uppbjuden på bana 3
Thomas och Suss visade något annat som jag egentligen inte vet vad det var
medan Pelle bara visade profilen
Så gick vi iväg och precis som på måndagen skingrades vi. Skillnaden var att jag nu blev alldeles ensam. På Suss och Pelles inrådan gick jag till bana 3, hängde tröjan över en bänk som knappt syntes under berget av ryggsäckar och naturligtvis blev jag uppbjuden innan jag ens hann vända mig mot dansgolvet. Jag har dansat med killen förut och han dansar helt vanlig foxtrot, alltså inga hoppsansteg, inget brytande och bändande, inget stillastående ja-ni-vet MEN han skulle gnussa! Och inte farao har jag stått och målat mig för att torka av alltihop i ansiktet på någon annan. Så jag kändes förmodligen stel och tillknäppt, men klarade två låtar med make upen i behåll.
Klockan 23 träffades vi i Thomas loge, egentligen bara för att ta farväl, ty både jag och Thomas skulle ju åka till våra hem dagen efter. Efter allt detta känslosamma tog jag mig, av någon outgrundlig anledning in till bana 3 igen bara för att, med livet som insats, ta några bilder på Jannez som spelade dragspel.
Det var något luftigare på bana 1, där Micke Ahlgrens och Chiquita kämpade på.
Men sen var jag less på trängseln och vandrade hem till Saaben. Ett glädjeämne kom dock i min väg och satte en bred guldkant på denna min sista dag i Malung.
Jag sov som vanligt länge och kom mig inte iväg förrän klockan var nästan 15. Tankade och tog en kabanoss med starksenap och räksallad på Statoil i Mora och körde därefter de återstående 84,8 milen i ett svep. Utan att stanna alltså. Jo, vid rödljusen förstås, men inte annars. Och det gick jättebra fast jag är tjej och bara använder Mer-flaskor till att dricka ur...
Av hävd och tradition tar jag alltid ett kort på Höga Kusten-bron som jag messar till Thomas och Anna, bara så att de skall veta att jag nästan är hemma.
Pärlan gick som en klocka och drack nästan ingenting. Bränslemätaren började inte lysa förrän jag var nästan hemma. Nu är det inte utan att jag ser fram emot nästa sväng, då Saaben återigen skall få återse sitt Blekinge.
Malungsmåndag
Därefter satt jag i foajén en stund och lade in bilderna i datorn innan jag drog vidare till mitt nästa härbärge, som låg på en industritomt nära Orrskogen. Där blev jag anvisad en plats i avskildhet. Perfekt.
Sedan hängde jag upp mörkläggningen, drog ner ett par rutor en bit och provsov därefter tre timmar. Det gick alldeles utmärkt. Nå, så småningom pallarade jag mig upp, pigg och glad, fixade till mig och gick till hotellet där årets traditionella måndagsmiddag ägde rum. Med på den var bl a...
Li Skarin och Pelle... (Suss skymtar på Pelles andra sida)
Ing-Marie och Rolle
Jag själv, faktiskt, och Anna förstås
Lina Haskel, en godhjärtad människa som lyckades få mig att begripa mig på min egen kamera lite bättre...
Efter middagen vandrade vi så i samlad trupp till Orrskogen, som redan var proppfull med folk. Inledde med en liten paus i Thomas loge (alltså låsch, inte loge). Han hade i år avancerat från proppskåpet under bana 1 till ett rum nere i Skinnarstugan i vilket vi alla rymdes.
Svannte kikade förbi och sedan skingrades vi alla. Lina och jag vandrade runt lite på banorna men det var så fruktansvärt mycket folk överallt att man helt enkelt inte orkade brotta sig in. Men eftersom Thomas skulle sjunga (eller nåt) med Streaplers kl 23 så kavlade jag upp ärmarna och svor mig fram mot scenen där jag tillsammans med Blekingevännerna kunde se och lyssna (jag kan inte skriva avnjuta för det vore att ljuga och det är jag inte särskilt bra på).
Alla var i alla fall glada...
På andra halvan av scenen spelade Flamingokvintetten, och Flamingo är ju alltid Flamingo, om ni förstår vad jag menar. Åtminstone för min generation.
Men jodå, jag tog faktiskt en svängom så småningom också. Thomas och jag svävade ut till tonerna av Thorleifs på bana 2 och det var trevligt! Sedan gav jag mig iväg till min husbil. Fick två bullens inne hos Ing-Marie och Rolle som nattamat innan jag kröp in i Saabens lastutrymme. Sov faktiskt som en stock till säkert 10 dagen efter och njöt av känslan att inte behöva slösa pengar på ett dyrt hotellrum. Tror faktiskt att det var det som gjorde att jag överhuvudtaget kunde sova...
...och vinnaren är...
Ingen kan sy ihop en Guldklavengala som Thomas. Detta var fjärde året som han skötte om all planering, allt från bokning av artister till delar av bordsplaceringen. Allt var så förbaskat proffsigt gjort, utom möjligen ljudet ut i radion, men det kan inte han lastas för. Thomas hävdar själv att hans största styrka ligger i att kunna räkna 7200 sekunder baklänges, en bedrift som få klarar med samma goda resultat som han.
I år satt jag omgiven av bl a Anna Olsson (som jag förmodligen inte skulle klara mig utan), Leif Kronlund (en riktig gentleman, 80 år gammal men med ett ungdomligt glitter i ögonen), Li Skarin (VD för produktionsbolaget Massa Media AB) Jan-Olov Andersson (trubadur och textförfattare) och Torgny Söderberg (mannen bakom bl a Hallå och Invitation... say no more).
Anna och Thomas från Wizex lade ribban för kvällen med sin version av Timbuktus Alla vill till himlen.
Leif Kronlund delade ut pris
Donald Laitila, Donnez, sjöng...
...och det gjorde också Elisa, som tog hem storslam med hela tre guldklavar!
Sjöng gjorde också Anna, som i sin vackra paljettklänning körade bakom Kikki...
...Anne Nørdsti...
...och Christer Sjögren. Det är f ö Lasse Holms baksida som syns längst ner till höger på bilden.
Roland Järverup var på plats
Sven-Ingvars fyller 55 år i år och kunde inte närvara i Malung, men Arvingarna framförde ett Sven-Ingvarsmedley som var sjukt bra! Tycker jag inte bara för att de använt Status Quo-intron i arrangemanget...
Casper vann i kategorin Årets manliga sångare
Kim rundade av hela framträdandet med Du gamla, du fria på bästa dansbandsvis. Not...
Lasse Stefanz blev Årets dansband och de var jätteglada för det!
Ja, detta är ändå bara en liten del av hela galan. När radiosändningarna var slut så försvann, i vanlig ordning, många av gästerna ut på de intilliggande dansgolven. Vi stannade förstås kvar och hade kul. Det regnade ju faktiskt...
Cattis och Cecilia
Gunnar och Jonas, glada Guldklavenvinnare
Äpplet faller inte långt... Christoffer är son till Dennis Jarnebrink i Flamingokvintetten och Hampus är Cattis (Tonart) och Gunnars (Lasse Stefanz) gosse. 
Fru och herr Deutgen. Snaaaart....
Se, det var en riktig fest, som faktiskt inte var slut där. Det blev en pytteliten stilla efterfest på hotellet, men det faktum att jag
1. Kört drygt 40 mil samma dag (Ja, jag vet. Det är ingenting. Som att åka till grannbyn...)
2. Inte är någon vidare rutinerad festprisse
3. Faktiskt uppnått en tämligen aktningsvärd ålder, för vilken jag ändå är ganska pigg
gjorde att jag inte blev sist att lämna skutan utan överlät åt de kvarvarande ungdomarna att släcka och låsa...
Den här bilden har jag snott av Anna Neah Olsson (snart Deutgen) som är duktig på att fota. Också.
För det här är bara början
Streaplers på Kanislogen, en given succé. Mycket slit, men givetvis klart värt eftersom ALLA människor är så glada och tacksamma. En kväll som gav energi som bör räcka en bit in i vinter. Här finns det bilder.
Så var jag ju på bröllop i Gunnarsbyn för en och en halv vecka sedan! Det var min arbetskamrat Hannah och hennes Per som bestämt sig för att dansa livets dans tillsammans (snodde lite från prästen här....). Solen strålade från en klarblå himmel och givetvis ökade tårproduktionen när söta Hannah skred in i kyrkan med sin Per.
Vår pappalediga kollega Christoffer var där med hustrun Anna och lillklimpen Isak
Björn, jag och Christoffer - snygga och glada!
Brudparets lika vackra baksida. Hannahs enkla klänning hade snörning i ryggen och bandet kom igen i flätan i hennes hår.
Sedan blev det äntligen bulldags, till Isaks stora förtjusning
Paketöppning... Christoffer och Anna gav dem lite småpyssel som man behöver om man skall klättra på väggar. Bergväggar alltså. Karbinhakar och något som heter firningsåttor, ett helt nytt ord i mitt vokabulär. Anki, Niclas och jag tog det säkra före det osäkra och gav dem ett presentkort till en butik där de säljer en del sånt. Rep, fler karbinhakar och såna..... firningsåttor.
Dagen började lida mot sitt slut. Isak skulle vidare mot Harads, för att dagen därpå åka bil rakt in i fjällvärlden (mot Tjåmotis) och utföra sitt livs första fjällvandring. Målet var Aktse, och det är ju en bit att gå, så han klämde en flaska välling innan han tackade för sig.
Ja, se det var ett bröllop det!!
Men inte var det slut på roligheter med detta! Under veckan kom Frida ner från Kvikkjokk och skulle passa på att köra lite. Eftersom jag har manuell låda på Saaben så bytte jag och Janne bil på onsdag och jag körde fetmerca till jobbet. Det gick bra. Så ringde Frida och berättade glatt att hon klarat teorin och då fattade jag varför hon kom hem. Nå, skönt att hon fixade teorin, för det är ju så förbaskat benigt att veta var man skall komplettera om man falerar på denna.
Dagen efter ringde hon igen och snyftade något om att hon kört upp och att det gick som hon trodde. Jag skulle precis säga några väl valda ord om att det går fler tåg och att hon säkert skulle klara det nästa gång, när hon vrålade i örat på mig att hon klarade det!!! Ja, och så blev jag ju förstås jätterörd...
Hon har förstås tränat länge...
På kvällen var hon och Jonas förbi. Ja, vad säger man? Jag är rörd och minst lika glad som hon. Minns när jag själv körde upp den 19 juni 1978 och den otroliga lyckokänslan när uppkörningsmannen sa att "Det där gick ju bra!" och sträckte över det färdiga körkortet (så var det på den tiden..). Då var det min snälle bror Håkan som, utan att knota, lämnade över nycklarna till sin Opel Ascona, så att jag skulle kunna nöta Storgatan några timmar.
Big in Japan
Här är det ganska fullt upp och jag kommer inte att skriva något om Guldklaven förrän jag kommer hem och har tillgång till ett vanligt stabilt internet. Det är nämligen så sjukt dålig täckning så det mobila bredbandet går ner stup i kvarten, vilket ju givetvis är ett ruskigt irritationsmoment. Jag ger mig härmed med bloggandet för idag och målar naglarna istället.
By the way... När Thomas och jag satt på hotellet och drack kaffe nu i eftermiddag, dök plötsligt Staffan Heimersson upp i receptionen. Det var stort, större än Ola Rapace faktiskt.
River deep, mountain high
Man måste tänka på morgondagen. Det går inte att ta allt med en klackspark och tro att man skall kunna ägna sig åt tjo och tjim halva natten när man skall köra drygt 40 mil imorgon. Därför har jag redan nu sagt adjö åt Dansbandsfestivalen och mina vänner här i Härnösand. Fast vännerna träffar jag ju i Malung igen.
Jag promenerade en sväng (Det gick bra, Annika. Fick inte ont i ryggen, men en makalöst fast rumpa. Ha ha, skoja...) och sov en stund innan jag återvände till Mellanholmen där jag åt middag (Langos!!!) tillsammans med Ingela, Carola och Danne.
Klockan 20 började orkestrarna spela, men redan en timme tidigare dråsade det in folk. Den här kvällen var det Jannez och Sannex som delade scen under stora taket och i tältet spelade Voyage och Grand Prix-segrande bandet Excess.
Utebanan fylldes snabbt på...
...medan det var lite glesare i tältet.
Sannex in action
Micke framför den snygga backdropen
Andreas ute och rör på sig
Allenhanda var snabba på att lägga in resultatet från dansbandstävlingen, likaså Får jag lov. Även fejjan är full av bilder, både från tävlingen och festivalen.
Härnösand är en himla mysig stad. Närheten till havet är nästan lika påtaglig som i Luleå, men staden känns på något sätt mer genuin. Det beror förstås på att man inte har rivit all bebyggelse som är äldre än 50 år.
Nej, tusan också. Nu är klockan tolv och snart hör man kanske ljudet av en trehjuling i korridoren..... Javisst, ja. Det hotellet låg ju i Klippiga bergen...
Bättre än delfinerna simmar
Sedan tog jag och min ena jurykollega Andreas en svängom innan vi gick och åt lunch. Bäst vi satt där skymtade vi ett välbekant ansikte.
Man kutar inte fram och fotar kändisar, det gör man inte. Så jag tog en bild på Andreas istället. Han är också känd.
Men så plötsligt vred kändisen på huvudet...
... och det är klart att man undrar...
...hur Ola Rapace hamnade på dansbandsfestival i Härnösand. Fast den kunskapen klarar jag mig onekligen utan.
Micke och nyblivne pappan Stefan är i alla fall där för att de skall spela ikväll. Och Tommys huvudsakliga uppgift är att synas på så många bilder som möjligt.
Egentligen har jag så mycket mer att skriva om! Det har varit Streaplers i Älvsbyn, jag har varit på bröllop i Gunnarsbyn när min fina vän och kollega Hannah gifte sig och Fridolina har tagit körkort. Men jag hinner nog skriva om det också i sinom tid.
Nu skall jag snöra på mig mina nya Easy Tones och gå en liten promenad!
Queen of the road
Nu är det natt mot lördag och för ett par timmar sedan anlände jag till mitt hotellrum i Härnösand. Här skall jag vara till på söndag och den främsta anledningen till det är att jag skall sitta i juryn i Härnösand Grand Prix, som är en dansbandstävling. Redan i tidig otta, kl 11:30, skall jag infinna mig på festivalområdet och klockan 12 sätter tävlingen igång. Det skall bli riktigt roligt! De två andra jurymedlemmarna är legendaren Erik Lihm, som en gång spelade i Vikingarna, samt Andreas Olsson från Sannex. Jag hoppas på värme och strålande sol, för jag har för avsikt att klä mig i klänning och vill inte sitta och huttra...
Men jag jobbade i alla fall hela dagen igår (fredag) och när jag skjutsat hem mina kumpaner hämtade jag upp min kompis Gunilla, som åkte med till Piteå. Därefter körde jag hit ner, med en liten liten paus i Ö-vik. Jag hann precis checka in på hotellet och springa bort till festivalområdet Mellanholmen för att hälsa på bl a Ingela. Ja, och så lyssnade jag lite på orkestrarna innan jag gick till logerna med Martinez och tog en välbehövlig leverpastejsmörgås. Inte ens en Statoilkorv hade jag ju ätit efter vägen.
Och för första gången hörde jag Martinez nya sångerska, Angelica Jonsson. En tjej med en väldigt bra och skolad röst. Oj, så roligt!
Även Linus är att betrakta som nykomling...
till skillnad från de gamla rävarna Tommy...
...och Danne
Det är himla mysigt att bo på hotell ibland. Lätt att tycka när man slipper göra det stup i kvarten. Jag har bott här på First några gånger tidigare och får alltid lite The Shining-känsla när jag ser korridorerna.
Men nu är klockan mitt i natten, och om jag skall hinna sova tillräckligt för att orka upp och äta frukost, så MÅSTE jag sova nu. Godnatt!
