En snabb sammanfattning då från livet före Malung...

Streaplers på Kanislogen, en given succé. Mycket slit, men givetvis klart värt eftersom ALLA människor är så glada och tacksamma. En kväll som gav energi som bör räcka en bit in i vinter. Här finns det bilder.

Så var jag ju på bröllop i Gunnarsbyn för en och en halv vecka sedan! Det var min arbetskamrat Hannah och hennes Per som bestämt sig för att dansa livets dans tillsammans (snodde lite från prästen här....). Solen strålade från en klarblå himmel och givetvis ökade tårproduktionen när söta Hannah skred in i kyrkan med sin Per.



Vår pappalediga kollega Christoffer var där med hustrun Anna och lillklimpen Isak



Björn, jag och Christoffer - snygga och glada!



Brudparets lika vackra baksida. Hannahs enkla klänning hade snörning i ryggen och bandet kom igen i flätan i hennes hår.






Sedan blev det äntligen bulldags, till Isaks stora förtjusning



Paketöppning... Christoffer och Anna gav dem lite småpyssel som man behöver om man skall klättra på väggar. Bergväggar alltså. Karbinhakar och något som heter firningsåttor, ett helt nytt ord i mitt vokabulär. Anki, Niclas och jag tog det säkra före det osäkra och gav dem ett presentkort till en butik där de säljer en del sånt. Rep, fler karbinhakar och såna..... firningsåttor.



Dagen började lida mot sitt slut. Isak skulle vidare mot Harads, för att dagen därpå åka bil rakt in i fjällvärlden (mot Tjåmotis) och utföra sitt livs första fjällvandring. Målet var Aktse, och det är ju en bit att gå, så han klämde en flaska välling innan han tackade för sig.



Ja, se det var ett bröllop det!!

Men inte var det slut på roligheter med detta! Under veckan kom Frida ner från Kvikkjokk och skulle passa på att köra lite. Eftersom jag har manuell låda på Saaben så bytte jag och Janne bil på onsdag och jag körde fetmerca till jobbet. Det gick bra. Så ringde Frida och berättade glatt att hon klarat teorin och då fattade jag varför hon kom hem. Nå, skönt att hon fixade teorin, för det är ju så förbaskat benigt att veta var man skall komplettera om man falerar på denna.

Dagen efter ringde hon igen och snyftade något om att hon kört upp och att det gick som hon trodde. Jag skulle precis säga några väl valda ord om att det går fler tåg och att hon säkert skulle klara det nästa gång, när hon vrålade i örat på mig att hon klarade det!!! Ja, och så blev jag ju förstås jätterörd...



Hon har förstås tränat länge...




På kvällen var hon och Jonas förbi. Ja, vad säger man? Jag är rörd och minst lika glad som hon. Minns när jag själv körde upp den 19 juni 1978 och den otroliga lyckokänslan när uppkörningsmannen sa att "Det där gick ju bra!" och sträckte över det färdiga körkortet (så var det på den tiden..). Då var det min snälle bror Håkan som, utan att knota, lämnade över nycklarna till sin Opel Ascona, så att jag skulle kunna nöta Storgatan några timmar.