I ändlös tomhet svävar jag bland bitterhet och gråt
Nja, så illa är det inte, men jag tycker det är en fin strof. Finns många fina strofer i dansbandsland och den här kommer från Jag ville ta ner stjärnorna med Drifters. En helt fantastisk låt.
Det regnade på morgonen när det för allra sista gången bar iväg till Boden och G4S. Jag gjorde ett sista ryck och hanterade några mejl innan jag raderade det som skulle raderas från datorn. Sparade några fina lappar från fina kollegor
innan jag plockade ner dator och skärmar.
Passerkort och legitimation skulle också lämnas in
och till slut fanns det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och tänka att "Ja, nu finns det ingen återvändo". Vi som var kvar fick varsin blombukett. En jättefin gest, tycker jag.
Klockan 12 lämnade vi Soldatgatan 16 för allra sista gången.
Receptionen har nog, under de här två månaderna, varit det mest deprimerande stället på hela KC. Här satt förut Karin och Anette, alltid glada och hjälpsamma. Nu ekar tystnaden
Nå, vi åkte till Ming Palace, alla nio, där vi intog The Last Supper. På väg till bilen efter lunchen gick vi in på Systemet en sväng och jag slog till på en liten flaska champagne. Bara för att, liksom.
Jag släppte av Peter i Sävast, programmerade Spotify och resten av resan frossade vi i dansband, Anita och jag. Det finns en dansbandstext för varje tillfälle och vi lyssnade förstås på Mats Bergmans Vänd dig inte om, Max Fenders Ingen saknar mig imorgon (tamigtusan den mest tragiska texten ever), Mats Bergmans igen Jag ångrar mig inte en sekund och så lättade vi upp det hela med Bert Idoffs Små små ord av kärlek, Drifters Ännu en dag och till sist Schytts Ramona. Jag är oerhört stolt över att ha lyckats hjärntvätta Anita så till den milda grad att hon helt ärligt verkligen tycks uppskatta mina dansbandslåtar.
Väl hemma tankade jag Toyotan innan jag återställde den till Janne. Nu ska jag ju hålla mig i Luleå och behöver ingen bil. (Hur farao ska jag kunna veckohandla???) Sen gick jag hem och kokade palt och till efterrätt öppnade jag champagnen.
Malin och Katarina fick också var sitt glas. Det smakade sådär, men det är en skojig känsla med riktig champagne i munnen.
Men nu har jag lämnat G4S bakom mig. Det var fint att få vara kvar till slutet, även om det var märkligt och lite tungt att se allt och alla försvinna. Livet måste gå vidare och man måste till exempel ta hand om en massa grejer från en gammal bil. Grejer som man släpat omkring med runt i halva landet.
Förutom cd-spelare fanns det också kassettbandspelare i min 9-5. Det är antagligen därför jag hade ett gäng kassettband i handskfacket. Lite kul att bandet med Pererix och Jubilée låg där, forntidens (80-talets) modernband.
Nu har jag ingen, verkligen ingen, kassettbandspelare. Ingen bil heller, men det har kanske framgått.
Jag kan ju inte göra mig av med isskrapor och sånt. Tänk om jag någon gång köper en ny bil!
Så jag sparar en liten hög med braatthaibilen-saker omutifallatt...
Nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort
Idag plockade de ner skylten.
Inte ens i min vildaste fantasi, har jag sett sagan sluta så.
Vänd dig inte om
Det var meningen att denna veckan skulle bli min sista på G4S, men ödet (eller chefen?) ville annorlunda så jag blir kvar även hela april. Jag får se det som en månads respit. I fredags trodde jag att det var sista dagen jag jobbade med Anita, eftersom hon skulle vara i Stockholm hela den här veckan och ledig imorgon, så vi förberedde oss för det oundvikliga slutet. Vi bestämde oss för att bara liksom gå och säga hej. Låtsas att det var en vanlig fredag. Önska varandra trevlig helg. Jag spelade ändå lite Mats Bergmans till hennes stora förtjusning.
Nåmen allt detta var ju då helt i onödan eftersom jag blir kvar och vi kommer att ses på tisdag igen. Hur det kan bli. Vilken tur att vi inte grät och tjafsade och höll på. Inte för att någon av oss skulle göra nåt sånt, men ändå.
Nu känner man äntligen att det går åt rätt håll. Solen skiner på dagarna och snön smälter mer än vad man kan tro. Vi har varmare häruppe än vad de har i Skåne, åtminstone på morgnarna och jag försöker att inte vara skadeglad men lyckas dåligt.
Facebook fylls av vackra vårbilder och jag är inte sämre, men jag publicerar dem här istället. Det här är bilder från i lördags då jag och Malin gick isvägen från norra till södra hamnen i Luleå (som ju är en halvö). 4,7 kilometer. Underbart.
Det är Bergnäsbron som syns därborta. Alla som kommit med flyg till Luleå har åkt över den.
Och det är ingen risk att jag någonsin glömmer bort min nuvarande arbetsplats. Inte så länge det finns ett crew som anammat namnet.
Brospann under Bergnäsbron
Skutvikens industriområde
Viadukt över Svartöleden
Det var ju inte bara i fredags jag var ut. Som den festprisse jag är kunde jag inte låta bli att köra ner till Skelleftehamn där Drifters spelade. Det var dessvärre inte sådär fruktansvärt mycket folk, men det var kul, Drifters var kanonbra och som vanligt i Skelleftetrakten, var det en väldigt dansant publik. Jag stannade kvar lite efteråt och surrade med Erica innan jag körde hem. Jag föredrar det mot att komma tidigt, då jag får för mig att dansbandartister, liksom alla artister, vill ladda lite upp lite inför sina fyra speltimmar och då kan de ju få vara ifred.
Imorgon är det torsdag och då skall jag dansa till Mats Bergmans i Piteå. Ska bli jättekul för de är kanonbra! Sen är det påsklov ända till på tisdag. Ska försöka hitta en snödriva att ligga och lata mig i.
I´m standing at a crossroads and I don´t know what to do
Så kom den då, den sista veckan. Torsdagen var sista dagen med en fulltalig kundtjänst i Boden, undantaget de som redan fått nytt jobb och skjutit ut sig i förtid. Fredagen var hyfsat stressig ändå och skillnaden var inte så stor för oss i vårt hörn. Anita flyttade till mig och Ulle och det var kul. Det var egentligen först när stockholmarna åkt iväg kring halv tre som det märktes att vi inte var så många kvar.
Vi, de bittraste, hade sedan länge planerat en utgång i Luleå och nu blev den äntligen av. Det blev Amphion, i Quality Hotel, som fick äran att ha oss som gäster. Restaurangen var f ö nyrenoverad i bästa Sunderby sjukhus-anda. Här fick begreppet avskalat en helt ny innebörd. Men vad gjorde det att lokalen inte fick så många myspoäng. Maten var helt klart värd pengarna och vi hade ju varandra.
Jag behöver förstås inte vara så dryg att jag måste påpeka att den som skrivit skyltarna vid maten förmodligen skulle ligga bra till i ett särskrivningsmästerskap, men jag kan inte låta bli. Det är ju i alla fall min blogg.
Så småningom tändes alla lampor i taket och vi upptäckte att vi var ensamma kvar. Vi fann då för gott att förpassa oss och det gjorde vi till Bishops, där det faktiskt var kö, den tidiga timman till trots. Väl inne övertog vi ett bord av ett par vänner till mig och så småningom sällade sig Maria, som slutade på G4S för ett par år sedan, till vårt lilla sällskap. Med sig hade hon sina nya och väldigt roliga arbetskamrater.
Men hå hå ja ja, så trött man kan vara en fredag kväll. Redan vid 23-snåret var vi nöjda och åkte hem. Det kändes helt rätt, inte minst morgonen efter.
Nu har jag varit på galej två fredagar i rad. Att åka på tjosan hejsan direkt efter jobbet innebär att man snabbt skall göra sig iordning, vilket kan ta tid... Mitt hår är numera så långt att det går att göra nästan vad som helst med det.
Förra fredagen hade jag min rutiga 70-talsklänning i jersey och till den passade den här frisyren.
Snabbt fixat. Tupering, hårspray och ett spänne. Svart stora öronclips. I fredags drog jag till med en svinrygg. Förvånansvärt enkelt!
Frida har varit hemma från Halmstad och vi hann med en sväng på stan, hon, Malin och jag. Roligt! Jag älskar verkligen att vara med de här människorna som onekligen är en del av mig!
I onsdags flyttade Katarina hem från Göteborg och jag kunde ge henne den fina mössan. Jag visade beskrivningen tidigare.
När jag visade beskrivningen på de fantastiska huvudbonaderna skrev någon av mina bröder (vet inte vilken) "Jag vill inte ha!" i kommentarsfältet, och därför stickade jag hakvärmaren till Kalle istället.
Oj, så glad han blev. Tror jag....
It's a new day, it's a new life
Jag vaknade i morse av att regnet slog mot rutan. Vi skulle ha frukostmöte på jobbet så jag fick åka hemifrån lite tidigare än vanligt. Jag åt förstås min frukost hemma eftersom jag inte klarar mig annars. Blir svimfärdig...
Det där frukostmötet var inte så roligt. Chefchefen var uppe från Stockholm och efter en genomgång av företagets mål och lite blablabla kom han fram till själva pointen, som var att G4S kundcenter skall flyttas till Stockholm. Det skall även övervakningscentralen i Malmö göra. Centralisering på hög nivå, således.
Fast det är ju egentligen helt rätt tänkt. Samarbetet mellan de olika avdelningarna underlättas förmodligen avsevärt i och med att de rent fysiskt befinner sig under samma tak. Och vad händer med oss då? Ja, det vete fåglarna. Jag väljer att se det som en möjlighet. En dörr stängs och en annan öppnas och jag är övertygad om att det ordnar sig, vilket innebär att jag kommer att hitta ett annat jobb som jag trivs med och som känns meningsfullt.
Jag sms:ade nyheten till mina barn, mina syskon och några vänner. Flera svarade snabbt "Flytta!" och vem vet, det kanske är någon mening med detta? Jag har i alla fall sökt ett jobb i Karlskrona...
Någon gång under förmiddagen sprack himlen upp och när jag var ut på lunchen var det så varmt att jag fick ta av mig jackan och gå i t-shirt. Ljuvligt. Och fortfarande när jag körde hem var det varmt och soligt. En märklig dag, men inte ledsam som man skulle kunna tro.
Let's take the whole day off
Efter att ha jobbat i tre veckor har det återigen blivit dags för lite semester. Under vardagarna händer det oftast ingenting värt att blogga om, därav lite torka här. Min kompis och tillika kollega brukar säga att " nu farao får du väl skriva nåt!" men det skall nog till en ledig dag för det.
Dagen började med att jag sov ut ordentligt. Ända till sju. När jag lade mig igår kväll lät jag bli att dra för mörkläggningsgardinerna enbart för att det onekligen brukar vara lättare att stiga upp när solen strålar in mellan persiennerna. Jag och Malin pysslade på litegrann innan vi åkte in på stan för att gå på Waldorf och äta deras lunchbuffé, stans bästa tror jag. Jag äter ju oftast min lunch i Boden.
För att allt skulle bli lite extra spännande parkerade vi i parkeringshuset under Kulturens Hus, i vilket taket rasade ner för några veckor sedan. Det fanns gott om lediga platser där.
Solen sken och det var så himla varmt och mysigt så vi satt givetvis ute på Waldorf.
Medan vi satt där fick jag ett glädjande sms från Jenny som handlade om förändringar på jobbet som inte kan bli annat än positiva, så jag blev ännu gladare än vad jag var innan. Så ringde Katarina och ville ta en kaffe på TA:s och då gick vi förstås dit. Där satt vi också ute, men det blev faktiskt lite väl varmt... Så varmt att jag kände att jag ville gå på Handarbetshörnan och köpa garn till tjocksockar vilket vi genast gjorde. Så nu, Gugge, nu är de på gång!
Vi fortsatte till Kvantum där jag bl a inhandlade en del torkat renkött att ta med mig söderut och sedan skjutsade jag Katt till ett av hennes jobb, detta på Kronan. Efter att ha suttit i gräset där utanför en stund skulle vi köra hem, men plötsligt ville inte Saaben vara med längre.
Det har ju hänt ibland och även denna gång var jag glad att det inte hände på väg till Malung eller Vemdalen. Med förenade krafter rullade vi bilen åt sidan och ringde Janne som anlände på stört. Han försökte starta, öppnade huven, lyssnade, öppnade skuffen, knackade på bränslepumpen (jag hade inte en aning om att den satt där bakom även om placeringen är väldigt logisk) men det fanns inget att göra på plats så det blev bogsering till hans jobb.
Det är jobbigt att bli bogserad. Tungt att styra, tungt att bromsa och jag är alltid livrädd att jag ska rulla på den som bogserar. Som oftast är Janne...
Det var bara att lämna den där, tömma den på det vi hade handlat för att därefter bli hemskjutsade. Jag är så kolossalt glad och tacksam över att mina barns pappa är så himla snäll!
Hur omåttligt förtjust jag än är i min bil måste jag inse att den eventuellt börjar sjunga på sista versen. Alternativet, ett ännu äldre fordon, vill jag knappt tänka på. Frida har dock, med Jannes hjälp, köpt en Mercedes 190, en 91:a, som är jättefin. Inte tillstymmelse till rost på hela kärran. Och en merca kan ju aldrig vara fel, hur gammal den än är.
Jag får alltid lite småångest när jag ska resa bort. Är osäker på vad jag ska ta med mig och denna gång landar jag på Arlanda kring halv 12 och har således flera timmar tillgodo innan jag skall åka vidare till Ronneby så jag åker in till Stockholm för att luncha med Lina. Det innebär att jag än en gång måste åka tunnelbana på egen hand... Åhhhh.... Fast det går väl bra, det också.
Världens stad
Så har jag ännu en gång varit till Stockholm en liten sväng över dagen. Den här gången åkte jag med 6:55-planet vilket innebar att jag fick stiga upp OKRISTLIGT tidigt. Ändå blev det lite snärjigt att få till frisyren eftersom flygtaxin var på plats fem minuter för tidigt.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om den här dagen. Min kollega från växeln har också varit nere men vi har åkt i olika plan. Hon väntade dock på mig imorse så vi åkte in till Stockholm tillsammans men där skildes vi åt. Hon åkte direkt till huvudkontoret medan jag först var på ett morgonmöte/föreläsning innan jag åkte vidare till det kundmöte som var syftet med resan.
Nu sitter jag här på Arlanda och konstaterar att det nästan alltid finns något att glädjas åt, trots att allt inte blir som man hoppas ibland. Just för ögonblicket är jag vansinnigt glad åt att slippa bo i Stockholm. Luleå känns plötsligt så himla.... FANTASTISKT! Påminn mig gärna om det här i januari när jag svär över kylan.
