Nu är det fullt upp, minst sagt... Det är mycket som skall hinnas med och knappt hinner man avverka det ena så tar det andra vid. Eftersom jag sov bort i stort sett halva helgen så låg jag lite efter i planeringen, så det viktiga Älvsby-besöket blev inte av förrän på måndag kväll. Björn följde med som hjälpreda och här kan ni se vad vi pysslade med. Klicka på rubriken Streaplers till Kanislogen eller scrolla ner.

Som jag berättat tidigare så har det varit vansinnigt mycket att göra på jobbet och det börjar onekligen kännas i både kropp och själ att man är på tå precis hela dagen. Därför valde jag att gå med en kompis på Färjan och ta en öl på tisdag kväll. Det blåste visserligen lite, men luften var varm och det var så mysigt att kunna sitta där i aftonsolen och riktigt koppla av.





Nu somnade jag ju inte precis klockan tio utan den hann nog bli onsdag litegrann innan jag gick och lade mig, och det var med nöd och näppe jag klarade av att lämna sängen på onsdag morgon, Björns 16-årsdag. Men han sov hos Janne så jag behövde inte väcka honom med frukost på sängen. Misstänker att det ändå inte hade varit alltför uppskattat.

Jag satt, som sagt, på Färjan och drack öl istället för att vara hemma och baka, så Katarina fick i uppdrag att fixa den biten under onsdagen och det lyckades hon alldeles utmärkt med. Icas egna cookies med vit choklad och tranbär är nog de godaste cookies man kan köpa... Köpesmunkar och marängsviss med jordgubbar och kolasås (OBS! Hemgjord!) blev inte heller fel. Vem har sagt att man måste ha tårta på kalas?



Det gick bra såhär också...



Självklart fick han en present, och inte vilken som helst...



Han misstänkte förmodligen att jag hade stickat en tröja eller något liknande och trodde faktiskt nästan inte sina ögon när han insåg att han fått en egen laptop.



Morbror Bo och moster Ulla kom också och grattade.



och självklart var alla fina syrrorna med.



Det här med att börja prata om förlossningar så snart en unge fyller år är kanske något fler gör. Igår nuddade vi bara ämnet helt snabbt och gick egentligen bara helt kort igenom deras respektive vikt och konstaterade att Frida var lättast vid födseln med sina 3720 g och att Björn, med sina 4910 g var tyngst. Men då blev han också sist i skaran...

Datorn blev ju som en liten present till mig också, för nu får jag ju ha min egen för mig själv. Men eftersom det skulle göras en backup på den nya datorn och Björn sov nere hos Janne, fick jag vackert vara uppe tills alla sex dvd-skivorna var klara och det tog väääääldigt lång tid...

Precis när påsken var förbi, på natten mellan annandag påsk och den första arbetsdagen efter, ringde min telefon. Det var Katarina som förtvivlat berättade att hon trodde att Kungen var död. Snabbt drog jag på mig mysbyxor och jacka och sprang ner till Janne, och visst var det så. Kungen hade hastigt gått vidare, helt oväntat. Katarina hade en tid innan upptäckt något slags tumör under magen på Hjärtrud, så vi hade nog räknat med att hon inte skulle leva så länge till och funderat på hur Kungen skulle klara sig utan henne. Men så blev det alltså tvärtom.

Katarina städade ur buren, hängde upp en ny hängmatta och dagen efter begravde vi Kungen. Hjärtrud saknade sin kompis, det var uppenbart. Hon bäddade som aldrig förr i sitt lilla hus och ville inte längre ligga i hängmattan. Tumören växte och en dag för ett par veckor sedan, orkade hon inte längre göra något utan låg bara stilla och flämtade. Blicken var grumlig och jag ringde till veterinären som sa att Katarina kunde komma med Hjärtrud när hon ville. Så var buren tom.









Jag minns vilken ångest jag hade när Katarina skulle köpa Kungen och Hjärtrud. Jag har nämligen, i hela mitt liv, tyckt att råttor är bland det mest obehagliga man kan tänka sig. Särskilt de nakna svansarna. Ormar och spindlar har jag stått ut med. En kompis hade en tigerpyton som gärna kröp upp i soffan och ville bli klappad men råttor och andra gnagare har jag alltid tyckt varit ganska äckliga. Tills jag träffade Kungen och Hjärtrud första gången. Då var de inte större än möss och när de tittade upp över kanten på hängmattan, så söta och pigga med små runda öron, föll jag pladask. Och allt det jag förut tyckte var lite extra läskigt, de nakna svansarna och fötterna, blev plötsligt det finaste. Kolla bara på bilden överst, så förstår ni kanske vad jag menar.

Så har ännu en vecka bara rusat iväg. Det har varit sjukt mycket på jobbet och jag kan inte ens tänka på hur många hundra samtal jag haft. Nu är det bara en och halv vecka kvar tills Streaplers kommer, en halv vecka tills Björn fyller 16 år och jag har precis sytt en klänning till en kompis. Det är nu som min Att göra-lista är så bra att ha. Det är lätt hänt att man glömmer någon svinviktigt annars. Det kan vara jobbigt att stå utan växel när kassan skall öppnas, eller att dagen innan komma ihåg att man borde annonserat...

När jag syr åt andra gör jag oftast en provklänning, en toile, först. Oddsen är så mycket större att slutprodukten blir bra på en gång då. Den här gången skulle jag dessutom sy i ett tyg som inte lämpar sig att sprätta i. Jag hittade fodertyg till halva priset på Ohlssons i Boden, vilket till den här klänningen var lämpligare än lakansväv, som jag oftast använder.



Jag syr alltid dolda dragkedjor. För ett par år sedan köpte jag en särskild pressarfot för ändamålet och det har jag inte ångrat en sekund. Den kostade typ 300 kr och var värd varenda krona. Det blir så himla snyggt!



Och ja, klänningen satt som en smäck så det behövdes inga ändringar.

Måndagskvällen ägnade jag uteslutande till sömnad, och när jag äntligen var klar var det nästan tisdag. Jag var så trött att tårarna rann, men Katarina och Kalle hade bakat foccaccia och kokat te, och det kunde jag ju inte motstå.



När jag vaknade på tisdag morgon var jag inte särskilt pigg. Ska jag vara riktigt ärlig så mådde jag nästan illa av trötthet och planerade ett extremt tidigt sänggående på kvällen. Men när jag levererat klänningen svängde jag in till Ann-Marie på hemvägen. Hon var i full färd med att baka, men titta här vad hon hade hemma!



 

 

Man kan ha så roligt under ett pelarbord.







Tofflor är inte heller fel!

Så det blev ingen tidig kväll i tisdags heller. Men varför sova när man kan vara vaken? På den frågan hade jag åtminstone tio svar när jag skulle upp på onsdag morgon och var om möjligt ännu mer grinfärdig och illamående än dagen innan... Men på något märkligt sätt lyckades jag piggna till och efter jobbet prioriterade jag en promenad och lite fika på Roasters med Katarina, en Kvantumsväng med Malin och slutligen, allra sist på dagen, skjutsade jag förkylda Frida till Piteå. Vi hann precis in på Coop, där summan blev exakt samma som på Kvantum en timme tidigare. Ändå rätt lustigt.


Hallonpaj på Roasters


Fin marknadsföring




Följ min blogg med Bloglovin

Men måste verkligen ALLA röka??? Och vi hittade verkligen inget ute därinne...

Lördag morgon (?) vaknade jag av att Malin stod vid fotänden av min säng med en sax, en plastkasse och en rulle eltejp i handen som hon ville att jag skulle täcka gipset med eftersom hon skulle duscha. Jag kollade skräckslaget på klockan och konstaterade att den var prick 11:45 vilket innebar att jag egentligen skulle befinna mig utanför Comfort Hotel. Ringde snabbt till Thomas och redogjorde för min status. Givetvis med hög och gäll röst. De satt förstås utanför hotellet och väntade, men han uppmanade mig att ta det lugnt, så jag klev ur bingen, plastade in Malins arm, drog på mig Katarinas klänning och gav mig iväg. Donnez skulle vänta med bussen i Måttsund och det visade sig att de parkerat den i skuggan av slalombacken. När jag blivit av med Thomasarna körde jag snabbt hem igen, för nu brann det i knutarna. Malin skulle på bröllop i Storforsen och skulle bli hämtad i Boden så det var bara att slänga sig i duschen, rafsa ihop lite kläder och smink, trycka i sig lite havregrynsgröt och så ge sig iväg igen.

Väl i Boden kunde jag ta det lite lugnare. Åkte hem till Ulrika och fixade hår och ansikte och sedan bar det iväg söderut, nämligen till Täfteå. Middagsstopp på Max i Piteå och byte av kläder på toalett på Preem i Sävar innan vi äntligen anlände till DANSBANAN I TÄFTEÅ! Precis när vi parkerat svängde taxi-Kjell in framför logen och ut klev våra vänner. Därefter blev det en stunds mingel där den ena tv-kändisen efter den andra dök upp...


Taxi-Kjell


Har han lagat rosten med asfalt?


Men det spelar ingen roll, för detta inger ju förtroende...


Så dök Mats-Ove upp...


...och visade vad som fanns i portföljen.


Och så kom äntligen mister Dansbanan himself, Signar, tillsammans med vakten Christer


Av Christer fick både jag och Ulrika en rejäl omfamning


Kristoffer hade fullt upp med att hålla ordning på parkeringen

Efter denna första händelserika halvtimme räknade vi även in Ragnhild, damen med kattkadavret, försäljaren som kör med snarlika skjortor för att damerna skall känna igen honom efter bytet, paret som föder upp pyttesmå vovvar, systrarna Bus "1,2 -Du är FULL", moster och syster, dock utan dotter och INTE i likadana kläder o s v. Vi saknade dock den skallige singelklubbsmannen, som i programmet demonsterade how to do a cha cha i slip on som klapprade mot parketten i hans ungkarlslya.

Så småningom gick vi in och inledde kvällen i fiket, men förpassade oss så småningom in i själva danslokalen där jag, trots att jag kramade min jättestora handväska, blev uppbjuden. Jag övertygade Ulrika om att det var riskfritt att befinna sig därinne på damernas, men jag hade fel. Nå, det var ändå roligt och kvällen bara flög iväg. Signar var upp på scenen och var glad åt alla människor som var där och lottade även ut fribiljetter, men vi vann förstås ingen.


Signar kör sina danser som företagare och inte genom någon förening, vilket innebär 25 % moms på entréerna, något som är beundransvärt och aldrig kan påpekas för ofta. Föreningar momsar ingenting. Hade inte folk dansat hade arrangemanget betraktats som kultur och då hade Signar bara behövt momsa 6 %.... Oj, nu blev det lite politik här...


Donald Laitila


Andreas Olsson


Calle Stifors


Christoffer Olofsson

Och så blev klockan ett och danskvällen var slut. Vi tog farväl av alla trevliga människor och packade in oss och Thomasarna i bilen. Tog omvägen förbi Umeå där vi släppte av killarna vid hotellet innan vi styrde norrut igen. Det blev en förvånansvärt lättsam resa, trots längden. Vi hade så mycket att prata om så innan vi hann blinka var vi i Skellefteå där det blev en ost- och baconkorv med starksenap och räksallad innan vi tog itu med de sista 14 milen. Väl hemma i Luleå hämtade jag Frida på Skurholmen (sista natten med gänget) och landade således på kudden cirkus kvart över sex. Men då sov jag också till två på söndagen! Det var väl duktigt gjort?

Det är klart att värmen gjorde sitt och hade jag lyssnat på kroppen hade jag åkt hem och sovit, men efter allt firande styrde jag mot Boden där Thomas, Thomas och Sigge väntade på Panelen. Jag satt ner en stund innan vi åkte till Björknäsparken. Men först fick Thomas Lundin en guidad tur runt Deutgens barndomskvarter - Sveafältet - där f ö undertecknad har sin arbetsplats. Väl på Parken jobbade Thomasarna litegrann (intervjuade folk till P4dans) innan vi gick in och satte oss i öltältet. Jodå, jag dansade med TD först, förstås.



I pausen blev vi bjudna på gravad lax, löjrom och kaffe utanför C-G:s husvagn. Det är en återkommande tradition och ingenting som bara sker när Thomas är uppe utan närhelst vi träffas på dans. Men för Lundin var det premiär.




Inte heller Sigge tyckte att det var så himla hemskt.


Kjell och Ulla bjöd på Ullas födelsedagsvin.


Anna, kvinnan som lyckades göra TD till den bäste danskavaljeren ever, dök upp och kommer också att medverka i radio.


Barbro och värden C-G

Vi hade faktiskt inte särskilt bråttom in efter pausen. Det är väldigt trevligt att sitta och mysa tillsammans med goda vänner och temperaturen var dessutom betydligt behagligare utomhus än inne på dansgolvet. Vi hörde ju musiken där vi satt så det gick ingen nöd på oss.


Lundin med C-G:s nyfriserade Elvis

Vi började känna oss klara med Parken, och nu återstod endast fotografering. Tur att jag denna kväll fick min nya kamera, d v s Anna Neahs gamla. Den är så fin och jag är så glad!!!


Fler bilder kommer ni att hitta på P4Dans hemsida så småningom.


Vi tänkte oss en liten sväng till Brännastrand, men där var det en sådan kö att vi valde att vända hemåt, mot Luleå. Jag var så förbaskat trött, men åkte ändå förbi till Janne och hämtade Frida eftersom hon var hungrig och ville åka på Max. Tyvärr hade hälften av stadens befolkning kommit på samma strålande idé, så jag förnekade henne helt enkelt den glädjen och uppmanade henne att bre en smörgås när hon kom hem istället. Så jag släppte av Thomasarna med löfte om att hämta upp dem utanför hotellet kvart i tolv på lördag morgon, eh... förmiddag.


Frida var inte ledsen, trots en kurrande mage, och roade sig kungligt med min nya kamera.

 

 

 

Sedan fick jag äntligen åka hem och sova, fast klockan var så mycket att det nästan var dags att stiga upp. Jo, förresten... Det var Donnez som spelade på Parken och det gjorde de förbaskat bra!

Så var det dags för den tredje fröken Skarin att ta studenten. Frida tjuvstartade sin skolgång och är således ett år yngre än sina klasskamrater. Måhända var det därför som min bror och hans fru konstaterade att inga syskonbarn skulle ta studenten i år, men att de nästa år kommer att ha två att fira, Frida och hennes kusin Julia. Nu var det ju inte riktigt så, något som han snopet blev varse om då vi stötte ihop vid mjölken på Kvantum. Fast det gjorde ingenting. Firandet ägde rum med endast de närmast drabbade, d v s syskonen, Janne, Anki, Jonas och jag, runt kaffebordet.

Men först bevistade vi det traditionella utsläppet på skolgården. Hettan var olidlig, en bra bit över 30 grader, och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte tog med mamma, för hon hade nog inte mått så särskilt bra. Bra mådde däremot Frida, som strålade ikapp med solen. Som vanligt. Hmm, nästan...


Katt hade tillverkat en mini-Frida som hon hängde runt halsen på originalet.


Hennes inte alltför foträta skor fick henne att se ner på de flesta, inklusive sin långa mor...



Frida med parhästen Amanda


Åter hemma i köket med Jonas


Systrarna Skarin


Lillhjärtat för inte så väldigt längesedan...


Och det här var också ganska nyligen... En rutinerad storasyster följde den förväntansfulla lillasystern till skolan  den allra första skoldagen

Ja, det blev en bra dag. Efter middagen bytte Janne vevaxelgivare på min bil och nu är den som ny igen. Tack snälla! Därefter körde jag mot Boden där Thomas och Thomas väntade. Mer om det imorgon. Nu en promenad med Jenny och Marcus. Man hinner mycket, de här ljusa sommarkvällarna!