Hösten är en underbar årstid. Alltså den soliga hösten, då lövträden brinner, luften är klar och hög och man håller sig varm i en vanlig simpel poplinkappa. September. Men nu, i oktobers sista skälvande dagar, är den inte lika mysig längre. Kupévärmare och dunjacka och ändå hackar man tänder under den korta vägen ner till garaget på morgnarna.

Men det finns ändå små glädjeämnen här i livet. Ett av dem är att det snart är slut på sommartidshelvetet. Natten mellan lördag och söndag får vi äntligen, äntligen ställa tillbaka klockan, livet återgår till det normala och jag blir en hel människa.

Idag fick jag följa mina kamrater ner på stan för att köpa lunch på Köket. Jag var den enda som hade bil och jag misstänker att det var det som gav mig access till sällskapet. Åtminstone sa Ullis det. Fast på skoj, förstås. Köket ligger efter en gata i Boden, där man måste fickparkera. På längden, alltså. Detta har varit ett stort problem för mig alltsedan jag en dag för många år sedan råkade parkera på en sådan ruta med vår Cheva-van. Dessvärre var den rutan redan upptagen av en Volvo och det blev ganska dyrt för den blev väldigt olik sig. 

Ivrigt påhejad av tjejerna lyckades jag övervinna min rädsla med detta fantastiska resultat.



Tyvärr fick jag inte njuta av detta så särskilt länge eftersom det tog typ fem minuter att handla lunch. Och sedan var det dags att köra tillbaka. 


 

Ändå ganska kul, det här med stegräknarna vi fått på jobbet. Först tänkte jag att "Jag skiter i det här. Jag hinner ändå inte gå på kvällarna, och även om jag skulle hinna så är det jäkligt trist att knata omkring helt ensam i omgivningarna". Men var vi några som började jämföra steg och kilometer och plötsligt hade jag både promenadsällskap (Jenny, Johanna och Ulrika) och tid.

I fredags förenade jag dessutom nytta med nöje när jag promenerade till en kollega i en annan stadsdel, roade mig med att dricka kaffe (irländskt) för att därefter promenera hem igen. Alltså efter fem timmar eller nåt sånt... Det blev inte bara kaffe utan också myspys med Milo - katten som gillar mig, otroligt nog.



Idag ägde promenaden rum i ottan, nämligen redan 20 minuter över 11. Därefter tog jag itu med de av stryktvätt fulla Ikea-påsarna som har stått i hallen och väntat på att någon skall förbarma sig över dem sedan förra onsdagen. Det tog hela eftermiddagen. Medan jag strök hann jag se två avsnitt av Lyxfällan (jag gillar att gotta mig åt andra människors elände) och första avsnittet av Kungarna av Tylösand. Det senare var precis lika vidrigt pinsamt som jag hört sägas och jag tänker inte slösa min dyrbara tid på en enda minut av något av de senare avsnitten. Lyxfällan var däremot jäkligt kul, för i det ena avsnittet var Gulletussan från Mia och Klara med. Fast här hette hon Vanita...

Sedan blev det dags för tvagning då nästa punkt på schemat var Drifters i Piteå. Som den uppmärksamma läsaren kanske märkt så har jag nästan helt kommit ifrån dansrutinerna, d v s jag ägnar mig åt annat än att dansa på helgerna. Är väl lite mättad eller så. Trött, kanske. Hursomhelst så lyckades jag hitta en klädtrasa att ta på mig och även ett bra ställe att fästa stegräknaren på.


Se! En liten bula vid vänstra höften bara! Syns knappt!

När jag kom till Piteå träffade jag allra först Anna, Jörgen och lilla Maja. Den sistnämnda var det första gången jag såg i verkligheten och det är klart att hon fick mig att flyktigt nudda vid mormorordet. Men bara flyktigt.


Väldigt behändig liten flicka. Och hon grät inte fast hon satt hos mig.


Men hon mådde gott hos mamma Anna också.


Apropå babysar så har Erica också drabbats av en släng av graviditet. Allt klär en skönhet, så även detta tillstånd.


Frågan är var dragspelet hamnar framemot februari - mars.


Ronny rockar loss. Eller nånting ditåt...

Jag hade förstås för avsikt att seriöst dansa HELA kvällen, men en gammal idrottsskada i vänster fot gjorde sig påmind. Jag fick problem med att lyfta hälen från golvet, något som är nödvändigt för att man inte skall stappla runt med elefantkliv, och bestämde mig för att åka hem efter pausen. Men först åt jag en av Pitefolkans smaskiga vaniljbullar som jag sköljde ner med pappersmuggsmakande svindyrt (20 kr) kaffe. Sedan hade orkestern paus så då roade jag mig med att se dem vräka i sig räkmackor. Därefter åkte jag hem.


Stellan och Ronny


Turbo hann både tugga och svälja


Erica

Jag tror inte att stegräknaren fixar foxtrotsteg. Jag glömde kolla vad den stod på innan jag svävade ut på dansgolvet, men jag misstänker att den inte registrerade så många. Nå, den står på 2,3 mil redan efter att jag nollade den i fredags morse och det är ju inte det sämsta.  

Helgen har GÅTT i friluftlivets tecken. Jag har således vandrat Ormberget runt med min fina arbetskamrat Jenny både lördag och söndag. Totalt två och en halv mil har det blivit sedan i fredags (alltså inklusive promenaderna till och från garaget) och jag inser nu att det där med att springa, som jag i något slags förvirrat tillstånd ägnade mig åt i våras, verkligen inte är någonting för mig. Fördelen med att gå är att man kan prata med sitt sällskap samtidigt, man slipper blodsmaken i munnen och framförallt - man kan fortfarande ANDAS obehindrat.

Idag visade termometern sex plusgrader när jag vaknade och efter att ha pratat med Jenny bestämde vi oss för att ta med oss matsäck ut i skogen. Eftersom jag varit upp en sväng vid halvfemsnåret och hämtat Malin kände jag mig onekligen lite seg.

Jag skyndade mig att fixa håret och måla mig (om man skulle möta något troll i skogen), packa en ryggsäck med muffins, kaffe och sittunderlag innan jag slängde i mig en tallrik gröt och rusade ner i garaget. Sedan hämtade jag Jenny och körde därefter upp på Ormberget. Planen var att först gå en runda och sedan hämta ryggsäckarna och söka upp någon av eldstäderna runt berget, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Vid varje eldstad satt det en massa människor, företrädesvis familjer, och såg ut som om de vuxit fast.

Till slut upptäckte vi en spång över ett dike vars berättigande jag funderade en stund över, medan Jenny resolut undersökte detta. En bit upp i skogen hittade hon en liten eldstad, visserligen utan bänkar men ändå... Då var avsaknaden av ved ett större problem. Vi samlade ihop torra kvistar och grenar och använde pappersnäsdukar som bränsle. Det brann en stund och sedan slocknade det. Jenny drog lite näver från en vindfallen björk och en liten stund senare brann det för fullt!



Sedan åt vi muffins, grillade korv och pinnabröd, drack kaffe och hade det allmänt trevligt och mysigt. Och som vanligt publicerar jag inga bilder på Jenny eftersom jag vill ha kvar min fina vän.

 

Ja, jag vet inte vad som har hänt. Konkurrensen om min nya dator är stenhård, jag promenerar varje kväll, jag måste sova också, jag fick en skada av sommargrönsaksvinsten - något av detta torde vara anledningen till mitt uteblivna bloggande.

Förra veckan berättade en kollega att hon fått ett rekommenderat brev från Ica. Nyfiket ilade hon iväg till Konsum (!) för att hämta det som visade sig vara en vinst bestående av 8000 kronor i presentkort på Fritidsresor. Jättekul. För henne. Ännu roligare blev det när jag berättade att jag också hade vunnit. Och VAD jag vunnit. Kollegan vred sig av skratt och tårarna sprutade. Även Christin har vunnit. Frusen mango. Denna information höll på att bli för mycket för min kollega och för ett ögonblick trodde jag att hon skulle behöva hjärt- och lungräddning.

I torsdag morse när jag vaknade, var hela världen vit, och jag förstod att vintern har kommit hit. Man skall ju inte för ett ögonblick inbilla sig att det plötsligt skall bli sommar igen. Jag ringde således min snälla bror som vek kvällen för däckbyte på sin systers SAAB.

Igår hittade jag en fantastisk blogg och drabbades plötsligt av en släng av överskottsenergi, vilken resulterade i sexton stycken UNDERBARA muffins!





De var inte helt okomplicerade, men blev både vackra och goda. Receptet hittade jag HÄR! Där finns också ett recept på jordnötskakor som verkar smarriga. Jag får göra dem en annan dag.

Tja, inlägg och inlägg... En länk kan man ju alltid åstadkomma. Läs HÄR!