"Miss Decibel

Egendisponerad tid är en bristvara i mitt liv just nu. Kvällarna den här veckan har liksom bara försvunnit i intet, och allt jag måste göra har liksom bara skjutits framåt, så nu har jag en jättehög med måsten och jag vet inte riktigt hur och var jag skall börja. Det är inte bara tvätten som väntar på att bli struken och vikt, även en tårta måste bli bakad, ett par klänningar och en jacka vill bli sydda och timmarna räcker inte riktigt till. Igår var jag i alla fall i Käcktjärn och dansade till Shake. Om det kan du läsa här. 

I onsdags försökte jag mig på en mental återhämtning i ett varmt skumbad eftersom det brukar hjälpa. Fast jag blev liggande alldeles för länge, det blev alldeles för sent i säng och jag var alldeles för trött för att kliva upp morgonen därpå, trots den lilla sovmorgonen jag åtnjuter under sexveckan. Idag har det i alla fall varit härlig ledig lördag igen, och min vana trogen har jag, tillsammans med Malin, tillbringat en betydande del av denna ute på stan och , ve och fasa, på Storheden. Köpt småstrumpor, eftersom det bor ett monster i min tvättstuga som ÄTER dessa, en petrolfärgad t-shirt, högtalare och en fyraportars hub till datorn. Nu är det mammavecka och jag skall dessutom klura ut vad vi ska äta varenda dag den här veckan. Förslag emottages tacksamt av en trött mamma...

Idag blev det i alla fall inget fika på stan. Malin var Max-sugen eftersom hon inte ätit hamburgare på flera veckor, så det blev ett besök på Max, som har Sveriges bästa hamburgare.

Själv var jag inte särskilt sugen på hamburgare, men svalde gladeligen en stor pommesmeny med smältost och hot creole samt några chilicheese.

Malin, däremot, högg in på ett riktigt originalmål.
Därefter var vi redo för Storheden, ett Birsta eller Svågertorp i miniatyr. Tillräckligt för att knäcka en mindre stabil individ, som t ex jag. Nu var vi en smula softa och angrep inte den värsta ångestbutiken, nämligen Coop Forum, utan höll oss till softvarianterna Biltema (glödlampor till bakljusen på Saaben), Jula och Willys. Men det var fullt tillräckligt. Jag har inte hämtat mig ännu...

Här antecknar jag vilken typ av glödlampa som skall inhandlas. Min hjärna blir som teflon när jag är på Storheden.
I morse, eller vad andra människor kallar lunchtid, blev Björn och jag vittne till hur en man valde ett något annorlunda område för en promenad.

Han hade ingen propeller på ryggen, så Karlsson var det inte...

I söndags var jag GANSKA nära ett rejält sammanbrott. Det var nämligen då vår kära Mammylock bestämde sig för att ge upp. Detta yttrade sig i att hon slutade binda övertrådarna, som liksom bara lade sig på tygets ovansida. Jag trädde om, svor, provsydde, svor, trädde om igen, svor, provsydde, svor, trädde om en tredje gång, svor, provsydde, svor och gav sedan fan i allt och gick och lade mig. Svärande.

Mitt hopp stod till Katarina, som jag trodde skulle lösa problemet under måndagen. Men till och med hon gick bet och efter ett två minuter långt rådslag, då vi vägde in det faktum att maskinen bara kostat några hundralappar, bestämde vi oss för att lämna in den på reparation. Så igår lämnade jag den hos Bernina i Gammelstad och idag har jag hämtat den. 799 pix, men maskinen är som ny. Han har, förutom åtgärdat felet som bestod i att skyttlarna nere var i ofas och därför inte band trådarna, slipat knivarna, rengjort den och dessutom gett mig fyra koner så att trådrullarna skall hållas still. Nu skall här sparas så att vi kan köpa en ny Bernina overlock till hösten. Hos honom, givetvis.

För några år sedan lämnade jag in en maskin jag hade lånat, till symaskinsreparatören i Singerbutiken efter att jag råkat köra i en knappnål och förstört knivarna. För drygt niohundra kronor rengjorde han maskinen och slipade knivarna. Trodde jag. Vid provsömnad hemma visade det sig att den skar lika dåligt som när jag lämnade in den. När jag klagade hos reparatören menade han att jag återigen kört i en nål och förstört de nyslipade knivarna, samtidigt som han försökte sälja på mig en Singer overlock. Dessvärre iddes jag inte tjafsa, utan lämnade in maskinen hos Bernina-försäljaren i Gammelstad. Det visade sig att knivarna INTE var slipade... Han bytte i alla fall ut dem, och återställde maskinen i ursprungligt skick. Sedan lät jag honom serva min vanliga Bernina och även den blev som ny.

Hemma igen...
Man hinner inte med så mycket på kvällarna när man jobbar heltid. Särskilt inte under 6-veckan. Malin, stackarn, ringde och frågade varför jag sa att jag bokat tvättstugan idag, när det egentligen var igår. Ja, det är inte så himla lätt att kombinera rätt datum med rätt veckodag.

Det går framåt med huset jag bor i. Nu är de klara med fasaderna på både fram- och baksidan vid min lägenhet, så nu väntar vi på balkongerna, något som tolv priviligierade hyresgäster redan har fått.

Vi kanske skulle kunna få använda den enorma skyliften som balkong tills vidare...?

Men idag har jag i alla fall än en gång blivit gammelfaster, då en av mina brorsöner och hans fru fått sin andra son! Åh, vad roligt!

Jag läser horoskopen i både Norrbottenskuriren och Norrländska Socialdemokraten, bara för att jag tycker det är lite kul att få reda på viktiga saker om mig och mitt liv. T ex stod det en gång i mars, att jag hade mycket att göra nu inför julen, så det där med horoskop är ju alltså något att ta på största allvar. Idag stod det i den ena tidningen någonting om att jag inte ska ta ut några svårigheter innan de ens inträffat eftersom de kanske inte ens kommer att inträffa.

Att gruva mig för alla eventuella motgångar är ju annars min specialitet. Att vara beredd på det värsta kan vara bra, så slipper man otrevliga överraskningar. Att man sedan kanske går miste om mycket glädje är smällar man får ta. Jag gillar nästan att gå omkring och vara lite småilsken på någon, som jag tror kommer att säga något som gör mig arg. Ett exempel är den gången dragkedjan i Malins bävernylonoverall gick sönder. (Detta hände sig alltså för kanske 17 år sedan. Malin är 22...) Overallen var bara använd några månader är den plötsligt började dela på sig. Utsliten, alltså.

Med kvittot i högsta hugg klev jag in på Åhléns, visade overall och kvitto och förberedde mig på att hota med både Konsumentverk och press om jag inte skulle bli ersatt för den minst sagt undermåliga overallen. Expediten log vänligt och sade att hon skulle fråga avdelningschefen hur hon skulle gå till väga. Två sekunder senare dök han upp, log lika vänligt han, och sa att jag skulle få pengarna tillbaka. Allihop. Fan. Där hade jag byggt upp en osannolik ilska som ville ut. Och jag minns faktiskt inte vem jag öste den över sen...

Eftersom jag, enligt mina barn, lider av s k trafikilska så får mina dagliga passagerare lära sig nya svordomar lite då och då. I morse, t ex, körde jag på Skeppsbrogatan, som är huvudled, när en KÄRRING i en svart Saab (mycket mindre än min) kom körande på den korsande Kungsgatan OCH HELT ENKELT GAV FAN I ATT LÄMNA FÖRETRÄDE! Där var det nära att jag fick en ny framskärm, ska jag säga... Jag blev så upprörd att jag inte ens gav henne rätt finger.

Jag köpte en schampotvål på Lush. En sådan bör förvaras i en tvålkopp och inte ligga och svampa sig på badkarskanten. En kväll, när jag skjutsade Frida till träningen på Storheden, råkade vi förirra oss in på Ica Maxi och där kom jag plötsligt på att jag skulle köpa en tvålkopp. En som sitter fast på väggen med två sugproppar. Men av alla tvålkoppar med sugproppar lyckades jag givetvis välja en med den ena sugproppen så deformerad att den vägrar sitta uppe. 

Fast det funkar ju. Kanterna gör att tvålen i alla fall ligger kvar... 

Stor fantastisk comeback med Thor-Görans på parken i Boden och alla var där! Utom jag. Jag kan inte stanna i Boden efter jobbet varje fredag, och att sitta och åka fram och tillbaka känns bara förbaskat meningslöst. Jag kommer således att vara väldigt selektiv när det gäller sommarens fredagsdanser. Det lutar nog åt att jag snarare kommer att besöka Käcktjärn lite mer frekvent än tidigare.

Igår låg jag alltså i soffan halva kvällen och satt framför datorn andra halvan. Eller en bit in på natten, om jag skall vara ärlig. Det gäller att hålla sig vaken till gryningen, annars kan man ju inte sova bort halva dagen, något som jag trivs med riktigt bra. Efter att frukosten sjunkit ner framemot halv två, tog jag och Malin på oss springutstyrseln och sprang en härlig halvmil i den 26-gradiga hettan. Nästa gång väntar vi nog till kvällen... Därefter hämtade vi Katarina i Svartöstan innan vi åkte på HM och köpte var sitt par lite kortare brallor att springa i.

Och nu är vi precis hemkomna från bio! Jag har tamigtusan inte varit på bio sedan Martinez var här och åt i somras. Inklämd mellan dessa filmskadade gapflabbande musiker tvingades jag se en tämligen blodig thriller, som mitt sällskap uppenbarligen fick för sig var en komedi. Ikväll såg Malin och jag filmatiseringen av boken Flickan från ovan av Alice Sebold. Att det var ett drama gick inte att ta miste på, men jag blev mer berörd av boken, även om filmen var sevärd och helt ok. Den handlar väl egentligen om att kunna acceptera något fruktansvärt och gå vidare. Inte glömma bort att leva. Så jäkla lätt att säga, men så oändligt svårt när det händer. Man får följa en sörjande familj, men den största sorgen bär nog offret. Ja, som sagt, en märklig och ovanlig synvinkel som nog ändå gör sig bäst i bokform.

Men det är roligt och festligt att gå på bio! Vi var ensamma i salongen till strax innan filmen började. Då kom det fyra till. Fast nog kunde de dra ner lite på alla trailers... Om man skall se ett drama är man kanske inte så himla intresserad av att se den ena actiontrailern efter den andra. Jag var nästan rädd att de skulle glömma sätta på den rätta filmen...

Nu har värmen kommit även hit upp, och idag, när jag var ute och sprang, var jag tvungen att ta av mig i bara linnet. Ganska härligt, faktiskt. Men i min för närvarande inplastade lägenhet, är det inte så skönt. Den påminner mer om ett riktigt effektivt drivhus. Isen har äntligen gått och det är ju ett säkert vårtecken. Fast i vår lokala tv-kanal 24 visade man en karl som åkte skidor uppe på Ormberget. Och det är väl ändå lite sjukt. När hade ni skidföre i Blekinge sist? Till exempel...

Det var längesedan jag visade Katarinas små råttor. Nu är de ju inte så himla små längre, men deras päls är fortfarande silkeslen och de är så söta, så söta! Häromdagen hade hon med sig Kungen upp till mig. Hon hade fått följa med på stan och inte en endaste en hade skrikit. Så folk är kanske inte få rädda för råttor som jag har fått för mig.

Hon rör sig hela tiden, den lilla rackaren, så det är svårt att få en skarp bild.

Om hon gör en sele till Hjärtrud också så kan vi gå ut med båda två. Det vore kul!

Här sitter jag med ont i benen, från fotlederna till höfterna, och känner ändå att det vore skönt att springa en vända runt Mjölkuddsberget. Hur blev det så, undrar jag? Kommer jag att ta med träningskläderna till Thomas och Anna och springa en liten sväng in till Mörrum varje morgon innan de kliver upp? Hur skall detta sluta? New York-maran? Inte blir det Tjej-milen, i alla fall. Inte heller Vår Ruset (historiens vidrigaste och ändå mest legitima särskrivning). Jag har svårt för såna där evenemang, där man skall samlas och ha det trevligt, bara för att man råkar vara kvinna. Sen kan jag ju inte springa med en lapp på bröstet på vilken det står Vår Ruset. Hade det stått Vårruset kanske... Nä, inte då heller. Men det är den dagen nummerlappar skall sättas fast på t-shirts med säkerhetsnålar. Ingen har säkerhetsnålar hemma, men det kommer de inte på förrän två timmar före startsignalen. Då rusar de in på Ohlssons där de panikslaget roffar åt sig det som finns, d v s tvåhundra nålar i blandade storlekar i en burk till det facila priset av en femtilapp.

- Suveränt, tänker de. Då har jag till nästa år. Och nästa. Och året därefter.

Men när nästa år kommer är samtliga nålar försvunna och återfinns inte förrän efter loppet, då de får sällskap av ännu en nästan komplett tvåhundranålarsburk.

Jag lever fortfarande på en byggarbetsplats, även om entreprenören har avlägsnat nästan samtliga byggcontainrar på gården. Just nu arbetar man med husets fasad, vilket medför att samtliga fönster mot innergården är inplastade. Men det gör ingenting, för man kan ändå se om solen lyser med sin frånvaro eller inte.

I syrummet har vi balkongen, och där satte de in en balkongdörr som var typ två decimeter för kort. För att kompensera fick jag en tröskel som matchade. Detta var dock bara temporärt och idag har de monterat den nya balkongdörren. Jag var alltså tvungen att röja upp i syrummet, vilket man inte har kunnat beträda på flera månader.

Det är ju inte precis kliniskt undanplockat men i jämförelse med innan så är detta jämförbart med en operationssal.

Men hej och hå, nu åker joggingskorna på. Och de fjantiga trikåerna med reflexpasspoaler... 

I tider som dessa känner jag mig så oerhört tacksam över att slippa jobba i tygbutiken. Det är nu mammor, mostrar, fastrar, mor- och farmödrar kommer in med sina tonårsdöttrar och skall välja tyg och mönster till balklänning. Inte alltför sällan har de med sig en bild från internet eller någon tidning, på en skapelse som inte är av denna världen. "Hur mycket tyg går det till den här?" Vad svarar man? "Fyra komma sju meter. Möjligen fyra komma sjuttifem." Säger man inte. Istället säger man att klänningen på bilden är en designklänning i ett tyg vars motsvarighet man inte finner i vår butik, och knappast ens i vårt landsända. Kanske inte ens i hela landet, faktiskt. Det kan dessutom vara svårt för en vanlig människa med måttliga sömnadskunskaper att konstruera mönstret så att resultatet blir någorlunda tillfredsställande. Det finns ofta massor av vilja, åtminstone hos tonårsdottern som vill vara vackrast på balen. Den uppgivne anhörige, den som skall göra jobbet, blir oftast väldigt glad när man påtalar svårigheterna och problemen och istället visar några snygga, enkla mönster i Burdakatalogen...

Igår åkte jag till Max och Christin direkt efter jobbet. Där fick jag mat, trevligt umgänge och födelsedagspresenter. Samt dåligt samvete eftersom jag inte kommit mig för att göra den där smörgåstårtan och bjuda hem dem... Presenten bestod av tre vackra böcker som heter För oss Kvinnor. (Fråga mig inte varför kvinnor i det här fallet skrivs med initialversal. Det bara är så.)

Ryggarna är av ljusröd mocka. Häftet till höger innehåller en massa roliga saker man kan sy om man inte har något annat för sig, bl a ett oändligt antal förkläden i alla möjliga varianter.

De här böckerna är från 1959 (bästa året ever) och är helt fantastiska ur en kulturhistorisk aspekt. Jag börjar med att visa det första jag råkade slå upp, nämligen kvinnor som anses representativa för sin ålder med tillhörande tips på hur de skall bete sig för att inte verka patetiska. Typ.

Kvinnan längst ner är alltså den jag skall jämföra mig med. Bredvid henne står följande punkter jag har att tänka på:
Grundlig renlighet
Riklig vila
Frisk mage
Stärkande promenader
Undvik kraftiga ansträngningar
Diskret makeup
Ingen ögonaccentuering
Inga plockade ögonbryn
Framhåll det personliga och undvik det glamorösa.

Om detta kan man tycka mycket. Jag har varit ute och joggat på förmiddagen, och nog vill jag påstå att jag ansträngde mig tämligen kraftigt, men det var ganska behagligt. Efteråt, alltså. Och det här med att undvika det glamorösa ställer till det om jag skall på Guldklavengalan. Då får det bli foträta skor, linneklänning och yllekofta istället för sidenklänning i 50-talsstuk.

Igår dansade jag till Drifters i Boden. Om detta skriver jag i min andra blogg, på Får jag lovs hemsida. Ikväll firar jag lördag som sig bör, med tvättstuga och skjuts av dotter till Piteå. Imorgon skall det verkligen städas i syrummet...

Jo, förresten! Jag måste få visa några bilder på en riktig solkatt! Vackraste Rousseau!