Sommar och sjukskrivning....
Som jag berättade i mitt senaste inlägg så blev Katt hemlös den sista juni. Bedrövligt och sorgligt med stora konsekvenser på många sätt. Jag hade semester då, två veckor, och gick tillbaka till jobbet när nästa lag skulle gå. Jag gillar inte att ha tidig semester så därför bestämde jag mig för att ta tre veckor till, när det laget kommit tillbaka, och därmed kunna plocka bär bland annat. Men allt blir inte alltid som man planerar.
En söndag kväll tog jag cykeln och tänkte åka till Coop på Varvet, en bit från mig. När jag skulle korsa en gata så fastnade liksom cykeln i sten och grus på den uppgrävda trottoaren/överfarten och jag ramlade handlöst åt vänster. Jag tappade luften och blev stående på alla fyra med en enorm smärta i vänster knä. Sneglade åt sidan på bilen som stannat för att släppa över mig, men den gubben tittade bara på mig och körde vidare. Jag tog mig så småningom upp på benen, men kände att jag inte skulle klara av något butiksbesök utan vände hemåt. Det susade i öronen och jag var fullkomligt svimfärdig. Med hjälp av Ipren så lyckades jag på något märkligt sätt ändå somna och på morgonen därpå tog jag mig till jobbet, trots att jag inte ens kunde stödja på benet. Galet. Klarade arbetsdagen med hjälp av snälla kollegor som såg till att jag inte behövde röra mig i onödan, men när kvällen kom och jag på något mirakulöst sätt tagit mig hem, med cykeln som stöd, så orkade jag inte längre. Flickorna gjorde mackor och skjutsade mig till akuten (vid det här laget hade jag hittat kryckorna i klädkammaren) men där upplyste de mig om att jag skulle komma att behöva vänta 10-12 timmar och att det var bättre att jag åkte hem, gick till hälsocentralen dagen därpå för att få en akutremiss till röntgen. Ok, jag gjorde som jag blev tillsagd.
Nu glömde jag berätta vad hon sa på 1177 när jag ringde: "Om du har kunnat jobba idag så är det nog inte så farligt". Jojo...
Dagen därpå tog jag taxi till jobbet (vad skulle jag dit och göra överhuvudtaget?) och bestämde mig för att lista om mig till Hermelinens vårdcentral p g a att den ligger i huset bakom mitt jobb. Så här i efterhand var detta det dummaste jag gjort. Jag gick dit på eftermiddagen och blev granskad av en fysioterapeut som menade att en skada av det här slaget skulle ta ganska lång tid att läka. Dessutom sa hon (ordagrant). "Det blir ingen magnetröntgen i alla fall." och hänvisade till min ålder. Så gick veckan och jag var oerhört smärtpåverkad och på torsdag, eller fredag, orkade jag inte längre utan sjukskrev mig. Åtta dagar efter fallet fick jag äntligen en remiss till röntgen, som inte visade någonting. Jag, och säkerligen fysioterapeuten också, var säker på att det "bara" var en kraftig distorsion, men jag hade oerhört ont och var kolossalt rörelsebegränsad. Kunde knappt duscha och tvätta håret. Allt gjorde ont. Blev i alla fall sjukskriven och åkte med Malin och Katt till Frida i Halmstad. Knät kändes bättre. Jag tejpade det och klarade mig ändå hyfsat. Vi hade det underbart.
Badade på dagarna i Tylösandsbukten. Stranden ligger bara 900 meter från Frida och Joakim.
Vi var till Ullared (inga bilder därifrån) som fick 1 av 10 i betyg. Mitt tredje besök där och Katts och Malins första och även sista. Nej, handen på hjärtat, inte är det nåt att skriva hem om precis...
Men därefter åkte vi till Varbergs fästning och det var helt fantastiskt! Särskilt utställningen om Bockstensmannen. Overkligt!
Sista kvällen gick (jag cyklade) vi till minigolfbanan och spelade. Jätteroligt!
När vi kom hem kokade jag nyponsoppa av de gigantiska nyponen som finns därnere. Mums.
På hemresan svängde vi förbi Cattis och Gunnar i Alingsås och fick se deras nya hem. Cattis och jag har inte träffats sedan sista forumet i Vemdalen våren 2018 så vi hade nog behövt ett par dagar tillsammans, men vi behövde resa vidare och Cattis skulle fortsätta jobba. Underbart är kort!
Resten av resan tog vi det lugnt och övernattade på inte mindre än tre ställen. Vi fikade...
...vi besökte Mårbacka...
... och Dalarnas museum i Falun. Man skulle behöva tipsa bossen för Norrbottens museum att åka dit och kika lite hur ett besöksvänligt museum kan se ut.
Vi besökte också en hälsingegård. Jag ÄLSKAR verkligen sånt här!
Andra natten på hemresan försämrades mitt knä och jag kunde inte längre stödja på det alls. Tredje natten sov vi i Hans lägenhet. Själv var han och fiskade och innan vi var hemma dagen efter var det riktigt illa. Malin fick köra de här sista två dagarna och jag låg i baksätet och kände mig ömklig.
Ett par dagar efter hemkomsten tog jag mig dock ner till Hans med tåg och sen åkte vi vidare mot Klimpfjäll och Stekenjokk. Jag ringde Folksam och gjorde en olycksfallsanmälan och anmälde skadan som en distorsion, som fysioterapeuten sagt. Handläggare tyckte dock att jag skulle ta det hela på min sjukvårdsförsäkring, som jag inte ens tänkt på att jag hade, så jag ringde dit på en gång. Fick tid omedelbart till en ortoped på Hermelinen och det första han sa var att han skulle skicka mig på magnetröntgen. Ja, vad säger man? Tur i oturen att jag gjorde illa mig innan jag gick i pension i alla fall. För att göra en lång historia kort så visade magnetröntgen en Y-formad tibiafraktur och meniskruptur. Inte konstigt att jag haft ont. Att det inte syntes något på slätröntgen förklarade han med att det gått så många dagar så knät var svullet och vätskefyllt och därmed "suddigt". Det hade lossnat en benbit som låg (ligger fortfarande) en bit ifrån. Jag började jobba igen i slutet av oktober. Cyklade till och från då jag tyckte att det kändes bäst. Sen har jag gjort mina övningar dagligen och nu känns knät ändå helt ok. Värker förstås, men jag haltar inte och jag kan promenera.
Jag tycker bara att det är bedrövligt att man kan bryta benet och få skadan avfärdad som en stukning. Av en fysioterapeut. Observera att hon inte remitterade mig till ortoped, trots att jag hade svinont och ett gigantiskt blåmärke i knävecket, vilket i sig är en indikation på en skelettskada. Jag hade fått nöja mig med det om jag inte hade haft försäkringen genom min arbetsgivare, men SKA DET VARA SÅ HÄR? Alla betalar vi skatt. Har inte alla rätt till en adekvat vård?
