I mitt gamla liv skulle jag ha jobbat den här helgen, men eftersom jag har ett nytt nu kunde jag sova till 12:38 i lördags och därefter strosa på stan med delar av barnaskaran (ettan och trean). På kvällen skulle jag svänga ihop fem bowsers, vilket tog flera gånger längre tid än jag räknat med. Men fina blev de!

Jag hade planerat att sy något till mig själv, men det hann jag inte. Man måste ju sova också! Lejonparten av den här dagen har ägnats åt DM i cheerleading i Pontushallen. Ja, alltså, jag har ju bara tittat på. Cheerleadat är det andra som har gjort. Frida till exempel. Och nu följer en varning: Bilderna nedan är av en helt värdelös kvalitet. Orsaken till detta är en helt värdelös fotograf, som borde roa sig med annat. Eller så kan jag kanske skylla på att de rörde sig hela hela tiden!
 
Byxorna och bowsen har jag sytt!

Bianca (i mitten) hejade när hon inte själv var på mattan.

Frida är också med i ett mixat lag där hon är yngst med sina 17 år och den äldste är 32.



Frida och Elina hämtar pokal
Nu var det ju med fler lag än de Frida är med i, men det var ju förstås roligast att titta på henne.

Jessica och Elin hade kommit från Piteå för att heja på Frida.
När jag kom hem hade jag några timmar på mig att göra vad jag ville, så då slängde jag ihop en tunika i en brun viskostrikå som jag köpte från stuvarna för ett tag sedan. En otroligt mjuk trikå vars yta känns som peachad silke.

Klädhögen bakom mig är resultatet av Malins garderobsrensning. Nu väntar nästa moment och när det kommer vet man aldrig...

Förutom slejfar på ärmarna satte jag en mässingsdragkedja i ryggen som prydnad. Av någon anledning...
Jag är nöjd. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag MÅSTE få använda tygerna jag har i min hylla. Jag har så många projekt, så många planer med allt jag har dragit hem. Och att få verkställa någon av planerna känns så kul. Då kan jag t ex ta itu med en tråkig, men nödvändig, bostadsbidragsansökan imorgon.

Det blev en småsnärjig helg, men väldigt väldigt rolig! Det föll sig ju så väl att jag var ledig torsdag till söndag och kunde därför ta emot Anna, Lasse och killarna i The Playtones när de landade på Kallax vid lunchtid. Vi åkte till hotellet, men sedan lämnade vi dem åt sitt öde medan Anna och jag gick en sväng på stan. Sedan åkte vi hem till mig och hade systuga. D v s jag sydde och Anna bläddrade i mönstertidningar och var trevligt sällskap.

På kvällen var det, som sagt, dans på Cleo och vår gode vän Foto-Micke var där och gjorde det han är bra på. (Ni kan se flera av hans bilder på Annas blogg.) Det var verkligen en upplevelse att höra och se The Playtones. Som jag skrev i förra inlägget så svänger det så det är omöjligt att vara stilla när man hör dem! Man blir helt enkelt glad!

På fredag morgon visade termometern några och tjugo minusgrader, men minibussen jag skulle köra The Playtones till Gällivare i var varm.

En huttrande Stefan

Peter, som hade fått låna en rejäl mössa, tyckte att det nästan var lite för varmt...
Innan vi gav oss iväg var vi uppe på Ormbergergsrestaurangen och åt lunch.

Thomas och Anna


Andreas och Peter

Svannte och Mattias
Foto-Micke var också med och efter maten fotade han, Anna och jag alla killarna. Jag har ju bara min mobilkamera, men den är faktiskt helt ok utomhus. Ja, inomhus också, förutsatt att ljuset är bra. Det är fin utsikt över Luleå från Ormberget, men den fick förstås ingen av oss med...




Resan mot Gällivare närmade sig oundvikligen, men vi hade i alla fall en sak att se fram emot och det var givetvis det obligatoriska besöket på Vippa-backen...

...där killarna fick träffa en riktig same (dock något träig)...

...och Anna återigen fick uppleva de GIGANTISKA Aromatburkarna. När man lämnar Vippa-backen kan man lätt inbilla sig att man snart är framme i Gällivare, men de förhoppningarna grusas efter några kilometer vid skylten Gällivare 145 km. Vägen var alltså inte roligare än för ett år sedan.

Efter en succékväll på Nordan hann jag sova omkring tre timmar innan plikten återigen kallade. Nu skulle bandet ner till Luleå och Kallax igen och eftersom planet skulle gå kl 11.50 så blev det ingen sovmorgon. Det var tackochlov ett strålande vinterväder, med 31 minusgrader mest hela vägen och strax söder om Gällivare fick vi (de) t o m se en ren i frihet. Alltså inte en uppstoppad som stod mitt i polarbröden på City-Grossen i Karlshamn. I södra Sverige rådde det storm och snöoväder så jag undrar nog om inte vår väderlek var att föredra. Resan gick i alla fall bra, jag klarade mig från fortkörningsböter och efter att ha lämpat av killarna så gjorde jag mig också av med en case och två högtalare innan jag lämnade igen bilen. Därefter kände jag mig nästan lite hög av tröttheten så jag träffade Katarina på stan och tog en kopp med henne innan vi åkte och handlade. Men när vi kom hem tog orken slut och det började snurra i skallen. Katarina lagade således middag medan mamman sov gott och samlade krafter till kvällen som avslutades med en härlig plankstek på Corsica tillsammans med Anna, Thomas och Lasse. Sedan var det bara söndag kvar, och i måndags började jag mitt nya jobb!  

Egentligen borde detta vara ett helt överflödigt inlägg. Inget av de band som spelar "lite modernare musik", som "inte låter som ett dansband", som "har en egen stil" (fast de låter som vilket coverband som helst) blir någonsin ifrågasatt som dansband på olika dansforum och bloggar. Inte heller det dansband som till största delen helt enkelt spelar blues behöver försvara sin status. Men när ett dansband med en, i sammanhanget, ovanlig instrumentpark och en grym nostalgisk country- och rockabillyinspirerad stil, både till utseende och repertoar, vinner Dansbandskampen, så passar inte galoscherna. 

Detta trots att de spelar hela danskvällar, två lugna och två snabba, och framförallt, trots att det svänger som SATAN. Man kan dansa foxtrot och man kan dansa bugg utan problem, och behöver inte några hittepådanser (ni vet vad jag menar...) för att få till det. 

När de slog an det första ackordet på Cleo i torsdags så reste sig nackhåret på mig. Det var ett sväng och ett häng utan like i varenda låt, i varje takt, från start till stopp. Dansgolvet var knökfullt precis HELA kvällen. Likadant var det på Nordan i Gällivare i lördags. Folk kom dit och DANSADE på de båda golven. 

Om inte det är tillräckligt så har jag ingen aning om vad som krävs för att ett band skall "få" kalla sig ett dansband. Vem sätter upp statuerna för dansbandsutnämningen? I min värld är varenda låt i The Playtones repertoar tio gånger mer dansvänlig än t ex Kate Perrys Hot N Cold eller någon annan av de Radio Rix-hits som flitigt spelas av många legala dansband. I min värld fyller The Playtones ett tomrum i den enormt breda dansbandsgenren. Och det gör de faktiskt så förbaskat bra att det nästan gör ont. 
   
 

Ja, nu har man sopat golvet i butiken för allra allra sista gången! Imorgon är min sista arbetsdag och då slutar jag redan halv fyra. Då hoppas jag att någon dotter vill gå och ta ett fika med sin mamma.

Mitt beslut att säga upp mig har mötts med klang och jubel i företaget! Idag bjöds jag på lunch av ledningen, så jag och chefen satt på restaurang i en timme, trots att jag bara hade en halvtimme enligt schemat. Sedan fick jag en present

En sak
och innan chefen gick hem för dagen sprang hon iväg och köpte en blombukett. Allt detta för att visa uppskattning över mitt beslut. Eller tvärtom. När jag tänker närmare på saken så tror jag ändå att de kommer att sakna mig litegrann, för det skulle jag göra om jag hade haft förmånen att ha mig själv som medarbetare.

I söndags bakade jag en maffig smörgåstårta som jag släpade med mig till jobbet på måndag morgon. Av fyra anställda är en laktosintolerant, en vegetarian och en muslim så det blev en vegetarisk smörgåstårta, baserad på laktosfri creme fraiche och givetvis utan griskött. Det har således bara funnits en normal person på arbetsplatsen och nu slutar den. Jag, alltså.
 
Jag passade på att handla lite tyger också, av den händelse att lagret här hemma skulle komma att sina, vilket, i ärlighetens namn, inte är särskilt troligt. När jag hade jobbat i butiken ett drygt halvår, bestämde jag mig för att inte bära hem en endaste decimeter tyg om jag inte tvärsäkert kunde säga VAD jag skulle sy av det och, om möjligt ännu viktigare, NÄR jag skulle göra det. Men som alla vet är det lätt att tidsplaner spricker och nu sitter jag här med en ansenlig mängd av allehanda textilier. Som blev fler idag...

Kan bli en huva till en av symaskinerna...

Supertunn bomull med en smula retrostuk. Kan bli en sval sommarblus.

Fodrar kanske en väska med det här, för att "visa min mörka insida" som min unga kollega sa när hon köpte av samma tyg. Paljettbandet skall sitta längst ner på en klänningsärm på en klänning som ännu inte är sydd.

Mina två närmaste syprojekt är att klä om min fina soffa från 1960, samt att slakta mina favoritjeans och återskapa dem i nytt, fräscht, men framförallt, helt tyg.

Innan jag tar itu med detta skall jag först sy fem par shorts och fem stycken bowsers till cheerleading-DM.

Shortsen skall bli lite kortare och dessutom få en leopardmönstrad rand under paljettranden.

Rosetten skall minskas några centimeter på djupet och tamparna skall göras lite längre.
Den här sömnaden är inte särskilt avancerad och jag räknar med att hinna klart allt imorgon kväll. På torsdag förmiddag måste jag nämligen städa litegrann, eftersom jag skall hämta Anna på Kallax kvart i ett. Hon kommer samtidigt som The Playtones och därefter är schemat för helgen fullspäckat.

Hå hå ja ja, vad roligt allt skall bli!

Jag var utan bil i exakt en vecka. Förra helgen fick jag dock låna en Mitsubishi nånting av min ena bror och hans fru. Det var bra, för då kunde jag åka till Piteå mitt i natten mellan lördag och söndag och hämta Frida, som varit på sin egen födelsedagsfest hos en kompis. Väl tillbaka i Luleå plockade jag upp Malin och Katarina som också varit ute på tjosanhejsan.

I tisdags efter jobbet satte jag mig dock på bussen till Piteå för att hämta min egen pärla. Med ny drivknut höger fram och ny parkeringsbroms kändes den som en ny bil. Men Mats rådde mig att inte vara för glad. Växellådan låter illa och kommer nog att behöva bytas ut inom kort. Fast jag tänker att om jag kör försiktigt och växlar varsamt så kommer den att hålla några år. Nu är jag bara lycklig över att slippa höra KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Det är också bra mycket bekvämare när hjulen snurrar. Och i fredags morse hann jag åka ut till bilprovningen innan jag började jobba. Självklart gick den igenom denna gång, fattas bara annat. Jag har således besiktat bilen för femhundra pix den här månaden. Ett dyrbart och inte särskilt långvarigt nöje. Det är billigt att dansa...

Torsdagen var min sista lediga dag som anställd i tygbutiken, och den inledde jag med ett frisörbesök. Därefter var jag på Holiday Spa och fick en ansiktsbehandling "för mogen hy" som tog en timme och var helt fantastiskt underbar. Hon masserade även hårbotten och hade hon inte pratat så mycket hade jag garanterat somnat.

Sedan jag varit hemma och målat mig och fixat luggen, åkte jag till Max och Christin i Boden. Där var det julafton. De fick blusen respektive mysbyxorna och jag fick en oval stekgryta i inflyttningspresent

och en skål med gelehjärtan och andra röda godisar i Alla Hjärtans Dag-present.

Inslagen

Utslagen
Det här får bli ett långt inlägg, för nu skall jag berätta en liten historia:
När jag var liten fanns det en hel del saker som jag tyckte var ofattbart vackra. Rumsfontäner och skogsbrandslampor är två av de föremål som tog andan ur mig med sin skönhet. Virkade dukar med svanar var också någonting som jag fascinerades av och som jag givetvis gärna hade sett hemma i vårt eget vardagsrum, men det kunde jag glömma. Min mor, som troligtvis många gånger frågade sig om jag möjligen blivit bortbytt på BB, hade fullt upp med att tala om vad som är GOD respektive DÅLIG smak. Rumsfontäner, skogsbrandslampor och svandukar tillhör det senare. Men Christin, den klarsynta människan, har förstått vad som har fattats i mitt liv och har helt enkelt gått och köpt en svanduk till mig! Är inte detta vänskap, så säg? Jag tror också att hon länge funderat på hur hon skulle kunna återgälda de fina gåvor hon fått av mig genom åren, bl a en virkad sockerstärkt ljusstake med en fantastisk manchett med orange blommor i plast, samt en toalettrullepappershållare i form av en virkad dockklänning, där själva dockan sticker upp ur rullen. Ingen av dessa gåvor finns kvar i hennes och Max hem, och hon påstår att någon långfingrad gäst lagt rabarber på dem, vilket är fullt troligt, så fina som de var. Hursomhelst så har jag nu en svanduk, något gulnad, som jag inte riktigt vet var jag skall placera så den får nog ligga till sig i linneskåpet ett tag...

Jag fick också en Baileys Coffee i grattistillnyajobbet-present! Finns bara en nackdel med Baileys och det är att flaskans väggar är så tjocka att det knappt ryms någon Baileys i den. Hur skall man annars förklara varför den tar slut innan man hinner blinka?


Jag fick förresten den här av Thomas av samma anledning. Tillsammans med mjölk och O´boy är den helt oslagbar!

Nu har jag jobbat min sista helg! Igår var dansade vi till Jannez i Skellefteå, vilket var helt otroligt kul! Jannez fyller lokalen in i minsta vrå, med både glädje och intensitet samt jättebra musik att dansa till! Jag tror att de aldrig har varit så bra som de är nu!

Tomt på scenen när det spelas upp till gammaldans mitt på golvet!
Nu väntar tre arbetsdagar. Därefter är jag ledig fyra dagar innan jag börjar på mitt nya jobb. På torsdag vid lunch kommer Anna, The Playtones och rocklegendaren Blomqvist, på kvällen kommer Thomas och sedan blir det fullt upp med bl a Cleo och Gällivare-turné. Den här gången skall jag inte vara lika tung på gaspedalen. Det blir så dyrt för Thomas...

Ja, inte farao löste jag något melodikryss! Halv elva var klockan när jag öppnade ögonen och då var det ju ändå kört. Jag brukar i och för sig kunna klara mig på snabbgenomgången, men jag iddes faktiskt inte! Istället gjorde jag mig i ordning och åkte in till stan för att terrorisera mina kollegor i butiken. Hade plötsligt kommit till insikt om att jag var i ett skriande behov av en meter svart satinsnedslå, samt lite brodyr. När jag kom hem väntade nästa projekt, paltkokningen, som råkade bli lite större än beräknat. Detta på grund av att jag i hastigheten skalade fyra kilo potatis istället för de planerade två.

Så där stod jag och rullade och kokade i timtal och det hela slutade med att endast Björn och jag avnjöt den nykokta palten.

Med sirap och smör, givetvis. Ni har väl förresten gått med i den meningsfulla gruppen Vi som vill ha sirap till palten på FB?

På kvällen spelade Blender i Piteå och hade allting varit som det var för sju-åtta år sedan, så hade jag självklart varit där. På den tiden, när folk RÖRDE sig i dansriktningen och det kunde vara bortemot 800 gäster på Folkan utan att det var direkt olidligt trångt, kunde även vi som INTE packar en ryggsäck med fika, vattenflaska och handduk, dansa till en "ungdomsorkester" som Blender. I lördags var det, enligt säkra källor, ca 510 gäster och förbaskat trångt. Och det kan ju inte bero på annat än att ett stort antal gäster förbehåller sig rätten att tvärt stanna upp och stå och jucka en stund innan de så småningom fortsätter hasa sig fram över golvet med sina hoppsansteg. "Musikanpassning" kallar de, av någon anledning, förfarandet. Något som jag finner tämligen märkligt, eftersom man hos dessa individer inte med bästa vilja kan skönja något som ens kan liknas vid taktkänsla. Men jag är väl bara bitter... Jag var i alla fall hemma och tyckte det var himla mysigt. Det är ju i alla fall Jannez i Skellefteå imorgon.

Söndagen ägnade jag åt att sy, med undantag för Fridas en dag försenade födelsedagsfika, som intogs hos hennes pappa.

Frida föddes den 6 februari 1993, första gången som samerna firade nationaldag och EFTER Bingolotto. Jag kan inte fatta att det har gått sjutton år sedan dess!

Jag har sytt en hel del sista tiden. Inspirationen flödar och jag blundar för dammråttorna till förmån för symaskinerna. Här följer en liten kavalkad över den senaste veckans produktion:

Chiffongblus med små katter på till Christin.

Bruna fleecebyxor med katten Findus på ena fickan till Max.

Orange kjol i en tjock courtelljersey med lite glitter, inköpt i Rinkaby utanför Kristianstad

Grå kjol i likadant tyg



Två rutiga kjolar av tyg som vi skyltat med på jobbet. Kjolarna består alltså av vardera 2 ggr 40 cm tyg, vilket innebar att mönsterpassningen fick lida en smula. Den nedre kjolen blev lite för kort för en kvinna i min ålder, men den passar alldeles utmärkt till Malin, 22...

Långt nattlinne till Frida, i jättejättemjuk bomullstrikå.

Brodyr på ärmen och gulliga knappar. Oj, så glad hon blev. Tror jag...
Jag har dessutom sytt två kortärmade jumprar med fickor på, till min mamma. Det kan tyckas lite sjukt, men sådana saker kräver inte så mycket och går alltså ganska snabbt att sy på overlocken. Den gav för övrigt upp mitt när jag satt och sydde nattlinnet. Efter lite Katarina-konsultation och en smula overlockanalys så lyckades jag härleda felet till den ena nålen, som justerades en smula, och VIPS var friden i huset återställd! För det är få saker som kan få en människa så ur balans som en krånglande symaskin... 

På onsdag morgon ringde Frida strax före nio och upplyste mig uppgivet om att bussen in till stan gick tio över nio och att hon inte hade några kontanter. Inte ens den tia som bussen kostar. Och hos hennes pappa finns det ingen hushållskassa, ingen spargris och ingen myntsamling att nalla ifrån. Eftersom jag var ledig så lät jag min soliga sida titta fram.
- Det är lugnt, Frida! Jag skjutsar dig! Ska bara ringa igång motorvärmare så den hinner gå en stund!
Och så gjorde jag det. Efter sju minuter ringde tösen upp igen och sa:
- Mamma. Du har ingen bil.
Och det hade hon faktiskt rätt i för den hade jag tagit till Piteå kvällen innan och lämnat den hos en vänlig själ som skulle utreda varför det låter KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Samt åtgärda den förbaskade parkeringsbromsen som är anledningen till att jag än en gång måste besöka Bilprovningen. Så nu undrar jag om mitt ibland helt värdelösa minne är en konsekvens av stress eller om jag helt enkelt börjar bli gammal.

I lördags åkte vi till Skellefteå och dansade till Zekes. Jag hade nog trott att det skulle vara mer folk, och att det skulle stå åtminstone några trånande tonårsflickor framför scenen, men icke. Det var som vilken danskväll som helst, men eftersom den ägde rum i Skellefteå så var den givetvis helt fantastiskt jättekul! Sällan har jag hört ett så nybildat band spela så bra! Alldeles förträfflig och varierad repertoar, allt i dansvänligt tempo. Om jag inte är helt ute och cyklar så spelade de endast en låt två gånger, Aj aj aj, och detta eftersom de gjorde ett extranummer. Lite skillnad mot ett av de band som i fjol hade en framskjutande placering i Dansbandskampen som, åtminstone då, körde samma repertoar före och efter paus...

Men givetvis dansade jag väl med någon sjuk karl för nu har jag varit förkyld hela veckan. Och jag som inte har varit krasslig på ååååår!

I måndags flög fan i mig och jag tömde återstående flyttkartonger. I onsdags gjorde jag i ordning vardagsrummet och Björns rum och särskilt det senare blev jättefint. Men eftersom jag lider av det s k Blåa bunken-syndromet så fick jag hela tiden säga "Nej, nej, Boel. Nu låter du bli cd-skivorna." till mig själv. Annars hade jag blivit sittande i en hög med osorterade skivor. Det är ett projekt som jag skjuter på framtiden. Att sortera skivor, alltså. Jag tänker mig kategorierna dansband, klassiskt och övrigt med underkategorierna SAMLINGSSKIVOR. Jag kan knappt bärga mig...

Familjens yngste medlem, snart 15 år, ryms med lite god vilja fortfarande i en flyttkartong.

Igår kom Thomas upp och hade Kindbergs på Cleo. Det var kul att träffa honom, för det har jag inte gjort sedan jag var ner till Strängnäs i början av december, och det var kul att höra Kindbergs, som ju är ett kolossalt kompetent och roligt band att dansa till. Det var också kul att träffa de utflyttade norrbottningarna Ethel och Roland, som var på besök. Att se dem på Cleo gav mig flashbacks till förr i tiden, då torsdags-Cleo var ett incitament i Luleås nöjesliv. Och det är det på god väg att bli igen, tack vare Thomas.

Jag har, by the way, fått ett nytt jobb! Från och med den 22 februari skall jag sprida ljus och glädje (Ok, lite bitterhet också) på säkerhetsföretaget G4S i Boden. Heltid, månadslön, pendling sju mil tur och retur dagligen, men fy tusan vad kul det ska bli! Så idag har jag sagt upp mig från mitt arbete som butiksbiträde i tygbutiken, ett arbete som jag i och för sig trivs alldeles förträffligt med, men som jag dessvärre inte kan försörja mig och min familj på. Och eftersom jag är en smula rastlös till min natur så är det läge att byta jobb nu. Det är dessutom i elfte timmen eftersom jag inte kommer att bli yngre än så här och åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är ett långt större problem än diskrimineringen av utlandsfödda och andra generationens invandrare. 

Imorgon är jag ledig och skall för första gången på evigheter lösa melodikrysset! Sedan skall jag sy, därefter syr jag nog lite till innan jag kokar palt. Efter middagen kan det hända att jag fortsätter sy litegrann.