Igår hade jag det lägsta antalet läsare på väldigt länge men det är inte så konstigt. Det har varit lite si och så med uppdateringarna de senaste veckorna. Jag har varken stickat eller sytt på länge, men haft fullt upp med annat. Att se på gamla program till exempel. För vem har inte sett det sista avsnittet av Hollywoodfruar i vilket Gunilla Persson visade upp alla sina talanger? Jag har en kudde som är 70x70 cm och mindre än så bör inte en skämskudde vara.

 

Nej, tacka vet jag Anders Öfvergård. Att han inte bröt ihop fullständigt när han gjorde sitt återbesök hos kvinnan som dagarna efter teamet lämnat huset skyndat sig att måla över alla tapeter, slänga ut de nya fina möblerna och göra sitt bästa för att återställa den ursprungliga röran. Så fruktansvärt ovärt, men jag misstänker att hon hade något slags problematik som inte framgick i programmet. Lite jobbigt med en människa i 50-årsåldern som både pratar och agerar som ett barn.

 

              

Christin orkade inte riktigt allt kött så hon tog med en bit hem i en servett, till Rousseaus och Emiles förtjusning.

I "mitt" rum finns det ett bord från 30-talet med belysning i.

Jag är alltså ledig idag och det känns jättekonstigt, men föralldel rätt skönt. Ligger just nu i en schäslong, ser på tv och är på det hela taget ganska nöjd med att slippa gå ut i regnet.

Ja, jäklar vad det har bloggats här de senaste veckorna. Skoja. Vete tusan vad jag har ägnat kvällarna åt, men inte har det varit vid datorn i alla fall. Kvällarna försvinner ganska snabbt numera, tycker jag. Jag hinner bara hem och laga mat och sen går det undan tills det är dags att lägga sig. Hinner ingenting, inte ens städa... Utlystes det en tävling om vem som har den största dammråttan så vore jag den självskrivna segraren, det kan jag garantera. De börjar anta storleken grävling.

 

Men jag har i alla fall dansat. Förra lördagen spelade Titanix i Piteå och det blev en riktigt trevlig kväll. Fullt upp. 

 

 

Det här kan bli ännu ett sånt där värdelöst inlägg som det kan bli när man inte har en aning om vad man ska skriva men att det ändå liksom är dags att uppdatera. Men läs, för bövelen. Alltid tillför det något. För vem är inte intresserad av att sonen har börjat en intensiv körkortsutbildning i Älvsbyn idag? Han ringde kvart i elva och frågade om jag hade någon aning om vad han skulle göra i nästan två timmar, vilket var den tid han hade till sitt förfogande innan bussen till Luleå skulle gå. Ja, herregud. Jag har ju vänner i Älvsbyn, men knappast några han har glädje av. Han verkar dock ha klarat sig för jag har inte hört av honom efter det.

 

Det här med att övningsköra med sina barn är på ett sätt ganska kul, men på ett annat lite jobbigt. Tänk om jag lär dem fel? De gillar ju att köra med mig, och det beror på att jag är så sjukt lugn. Det spelar liksom ingen roll om de närmar sig en korsning i 60 knyck eller byter fil utan att kolla i bakspegeln. Jag sitter där som lugnet själv  och säger bara "Släpp gasen nu, du kan inte svänga i den här hastigheten, bromsa lite, lite till, BROMSA!!!" Nå, Björn och jag har inte varit så många svängar och Malin är nu såpass duktig att hon kör i stan och lite varsomhelst. Men en sak kan jag inte lära dem. ATT FICKPARKERA! En effekt, ett trauma, av en liten incident i slutet av 90-talet när jag fickparkerade vår gigantiska van på en plats som redan var upptagen...

 

Förra lördagen lyckades jag dock få in Volvon i en ruta utan att ens vara nära någon av de andra bilarna. Vilken exemplarisk fickparkering!

 

Det finns inte så många skyskrapor i Luleå. Å andra sidan är begreppet skyskrapa tämligen relativt, så de nya höghusen på Lulsundsberget (14-16 våningar höga) kanske har lite skyskrapestatus där de står. Folksamhuset i Stockholm, Skanstull, är lite högre än så. Jag har alltså varit i Stockholm på Folksams huvudkontor på introduktionsträff. Förutom att vi (min kollega Anna och jag) har fått träffa en massa trevliga människor så har vi fått uppleva själva Folksamhuset, som i sig helt klart vart värt resan. En fantastisk byggnad.

 

Jag är i alla fall i Stockholm nu. Ligger i sängen (en dubbelsängs bredd), kollar på Stalkers och bloggar på mobilen. Sämre kan man ha det. Har ätit middag med en hel hög Folksammänniskor och haft jävulskt trevligt. Nu tänker jag släcka och sova för imorgon ska min kollega Anna och jag äta frukost tidigt och läääänge.

Igår morse var det mörkt som i en säck när jag steg upp. Ute, alltså. Klockan var 5 och jag spolade upp ett skumbad, slängde mig själv däri och placerade frukosten på en stol bredvid badkarskanten som så många gånger förr. Levande ljus gjorde att jag såg gröttallriken och kaffemuggen. Idag var klockan lite över sex när jag masade mig in i köket och då var det betydligt ljusare, men ändå. Vintern står för dörren och de första minusgraderna har visat sig. Vi har varit förskonade i år. Minns när vi var på dans i Djupgroven i slutet av augusti 2008 och termometern visade -1 när vi passerade Ersnäs på vägen hem. Det skrev jag om HÄR. Nu är det ju ändå oktober och jag har fortfarande sommardäck.

 

Men igår när Björn var ute och övningskörde uppmärksammade jag en liten lampa som lyste på instrumentpanelen. Jag tog en bild och skickade till barnens far med frågan vad den kunde tänkas betyda. Det lyser nämligen lite lampor då och då, abs-lampan och servicelampan t ex,  och det är ingenting jag hetsar upp mig för. Den lilla lampan bredvid solen (som tydligen är en snöflinga) indikerar att det kan vara halt. Det var ju kul! Någon sådan fanns inte på Saaben, fast å andra sidan kunde jag sköta stereon från ratten på den...