Det blev förbaskat tungt att pallra iväg till Piteå och Dansbandskrampen i lördags. Ni vet, man badar och badar och sedan chillar man och tänker att det är lugnt men klockan går i alla fall. Sedan tar man sig samman och målar sig och fixar håret och plötsligt finner man sig själv bloggandes framför datorn. Och precis när man tänker att "Nej, jag skiter i det här och går och lägger mig istället." så kommer man på att man har lovat att hämta Frida i Bergsviken på natten, så då måste man ju åka. Och när man har kört nästan en mil kommer man på att man har glömt mobilen hemma så det är bara att vända och göra ett nytt försök. När man sedan kommer till Folkan så är det nästan åttahundra pers där och en massa gamla bekanta. Så man dansar bara en ynka dans med en lyckost som haffade en när man var och lämnade väskan på scenen. Sen ångrar man sig lite att man var så seg och inte kom dit förrän elva...

Nå, Piteå då... Jag ställer mig en fråga, nämligen varför man måste boka mainstream-band från södra halvan av vårt land, när vi har band som Lennes me Bitte, Anders Jans och Kjell Bertils? Förklaringen torde förstås vara att dessa band inte längre existerar. Det var sånt jäkla drag, sånt ljud, sån glädje över alla tre banden att man för ett ögonblick förflyttades till sjunde himlen. Och som en god vän och tillika känd radio- och tv-profil brukar säga:
- VILKA LÅTAR!
När Lennes till slut spelade Hur ska jag göra för att komma över vägen? var lyckan total. Trots att det gått nästan trettio år sedan det bandet lade ner så låter Bitte precis som då. Samma starka, vackra röst och lika bra på att texta. Jag hoppas verkligen få vara med om detta igen!
 
Lennes me Bitte
Något som däremot inte var lika roligt var upptäckten av ett litet hål, stort som en råttmun, på min Lennesjackas vänstra axel. Hm...

Jag hade planerat in en Ikea-resa någon gång under helgen. Lördagen gick bort, men söndagen återstod. Snuvad på en hel timme klev jag upp klockan 10, bara för att konstatera att snön vräkte ner. På radion utfärdade man något slags klass 1-varning längs kusten, men jag blev så förbannad och bestämde mig för att åka ändå. Fridas träning var inställd så familjens flickor packade in sig i Saaben och så drog vi iväg.

Härligt med lite snö...
Det blev en helt fantastiskt rolig dag! Alla var glada hela tiden och vi fikade kaffe (Frida drack Festis) och wienerbröd, samt köpte två Läkerol-askar i plåt, till det facila priset av 60 kr! Fullt så billigt blev det det dock inte i utgångskassan. Många bäckar små blir en stor å, men jag köpte ny taklampa till köket och en HEL bäddmadrass till min dubbelsäng. Däremot hittade jag ingen lampa som skulle passa ovanför soffbordet, och den gröna ryamattan jag spanat in var slut. Det innebär ju att det bör finnas en sådan matta i vart och vartannat hem så jag bestämde mig för att den inte behöver finnas i mitt också.




Numera skall man, när man besöker restaurangen på Ikea, parkera sin kundvagn på för ändamålet avsedda parkeringsplatser. Snabbt och snyggt parkerade vi vår nästan tomma vagn..

...men förfasade oss över de människor som parkerat som...

...ja, typ bakdelar!

På hemvägen stannade vi och åt på Frasses i Kalix, en himla mysig hamburgerrestaurang. Flickorna tyckte det var skojigt att höra lokalbefolkningen prata, men jag såg mig nödd och tvungen att informera dem om att deras mamma, om det velat sig illa, hade kunnat låta precis likadant. Mina föräldrar och syskon flyttade nämligen därifrån en månad innan jag föddes och därmed begåvades jag istället med det riksvensknära lulemålet.

Alltid lika tacksamma att fotografera...

Detta var tredje veckan i "skarpt läge" på mitt nya arbete, den s k sex-veckan. Nu är det ju inte så roligt som det låter, utan sex-veckan innebär helt enkelt att man arbetat till klockan sex (18.00). Kvällarna har således varit tämligen korta, å andra sidan har det varit skönt med lite sovmorgon. På måndag börjar jag dock som vanligt igen, alltså klockan 8. Fast egentligen 7, eftersom det nu är dags för det sju månader långa helvetspåfundet som kallas sommartid. Det är inte så himla roligt att kliva upp typ fem-halv sex på morgnarna och veta att klockan egentligen bara är fyra! Det är vidrigt och helt mot naturen. Och jag vänjer mig ALDRIG utan lever uteslutande för den underbara helg i november när ordningen äntligen återställs.

Thomas har återigen varit uppe, den här gången som artist. Rolandz hade nämligen turnépremiär på Cleo i torsdags. Det blev en mycket lyckad kväll. Radioprofilen Roger Qvarnström spelade dansbandsmusik före och efter showen, som varade drygt en och en halv timme. Det var verkligen fullt ös, från start till stopp och absolut värt pengarna. Ja, för de som hade betalat, alltså...

Vem hade kunnat ana detta för några år sedan?

Rolandz spelade även i Skellefteå igår, och trots att det inte ens blev fyra timmars sömn mellan torsdag och fredag, så ville jag ju åka dit. Tack och lov skulle C-G också dit, så jag fick åka med honom . Av någon märklig anledning var det glesare i lokalen än vad det brukar vara på en "vanlig" dans. Micke Ahlgrens spelade före och efter Rolandz show, som när de äntrade scenen, fick uppleva vad det vill säga att vara ett "riktigt" dansband. I Skellefteå stod ingen framför scenen och diggade utan alla befann sig på dansgolvet. Rolandz spelar nämligen kolossalt dansvänlig musik och mellansnacket är kort och kärnfullt, så det är ju inte så att de ställer till det för dem som bara vill dansa d v s alla igår kväll.



Som rookie tvingas Thomas att i syster Janes skepnad skrida ut på scenen och sjunga sista refrängen i låten tillsammans med Roland Järverup, något han inte är helt bekväm med. Igår krånglade dessutom de svarta stay-upsen men det var nog bara bra, för nu förstår han hur vi har det. Hoppas jag.

Det blev en lång paus för Micke Ahlgrens, men den ägnade de åt att lyssna på sin egen repertoar. Ja, en låt då... 

Petter vilade dock och såg allmänt nöjd ut.
Fördelarna med att jag inte satt bakom ratten blev på hemvägen påtagligt uppenbara. Jag somnade nog strax norr om Byske och vaknade inte förrän vid Storheden utanför Luleå. Så stackars C-G fick nöja sig med att lyssna på musik och försöka hålla sig vaken medan jag snarkade allt vad jag kunde. (Fast enligt C-G gjorde jag inte det.)

Idag har vi i vanlig ordning drällt på stan. Köpte en snygg scarf på HM samt fikade på nyöppnade Subway!


Ibland får jag för mig att mina flickor är less på att valla mamma på stan varenda lördag, men jag är nog snart avvand. Det känns bara så himla kul att slippa jobba på helgerna!

Nu måste jag snabbt fixa håret och åka till Piteå där Dansbandskrampen äger rum! Det är de tre kultdansbanden Lennes med Bitte, Kjell Bertils och Anders Jans (som jag faktiskt inte har en aning om vilka de är) som har en revivalkväll. Det skall bli skitkul! Och imorgon åker vi till IKEA!

Så här såg förresten jag och Anna ut förra helgen. Det finns fler bilder på Annas blogg. Ni följer väl den?

Medan Thomas uppehöll sig i Galleria Enter i Boden tillsammans med Tobias Karlsson och Agneta Sjödin, så gjorde jag och Anna samma sak som många andra vanliga människor gör på lördagarna, nämligen drog på stan. Först gjorde jag misstaget att åka ut till Biltema för att köpa glödlampor till bilen och då upptäckte Anna att både Myrorna och HM fanns därute, så det blev ett besök i båda butikerna. Tack och lov var hon inte intresserad av Coop Forum, varför vi snabbt kunde förpassa oss till lugnet på Storgatan i centrala Luleå. Jag orkar inte med Storheden, särskilt inte Coop. Ja, inte Ica Maxi heller. Skulle aldrig komma på tanken att åka ditut för att handla mat. Never.

Väl på stan gick vi på vårt nya Systembolag innan vi tog en kaffe på Café Koppar.

Sedan strosade vi vidare mot Åhléns, där jag köpte lösnaglar. Mitt nya rosa nagellack indikerade Tabita-varning så jag behövde göra något snabbt och radikalt.

Grymt snyggt, men våldsamt begränsande. Kunde knappt sms:a...
Plötsligt var klockan mycket och vi åkte vidare till Boden där vi checkade in på hotellet. Det blev lite kort om tid, men tackochlov ringde Sigge och erbjöd sig att komma förbi och plocka upp oss med sin skjuts.

Väl framme på Western Farm började en magisk kväll när Bodens största dansfest gick av stapeln. Att det skulle bli en så välorganiserad och proffsig show hade jag aldrig kunnat drömma om! Men så blir det när två kreativa och driftiga personer slår sina pysselpåsar ihop. Sju lokala kändisar tävlade tillsammans med sju medlemmar ur Luleå Bugg och Swing i foxtrot, bugg och salsa. (Den sista dansade enbart de fyra finalparen.)

Juryn bestod av Tobias Karlsson, Agneta Sjödin, Tore Isaksson och Maria Öhrman och de var mycket roliga och mycket snälla. Paren bytte kläder inför varje dans och flera av paren satsade fullt ut på show- och underhållningsdelen, till publikens stora förtjusning. Ja, fy tusan så kul det var.


De fyra paren som fick dansa salsa. Janne är fyra från vänster. Vann gjorde Kenneth Harlin (i vita byxor), tätt följd av Hans Ericsson (i hatt).

Och så här ser mina barns far ut med foundation och mascara. Snyggt, om ni frågar mig. Fler män borde våga sminka sig.

Tore Isaksson, Tobias Karlsson, Anna Neah Olsson och arrangörerna Thomas Deuten och Carina Sundqvist.
Så vad är väl en bal på slottet mot ett så lyckat arrangemang i den helt fantastiska lokal som Chrystal Palace på Western Farm ju faktiskt är. Och tänk, allt detta i lilla Boden!

Söndagen inleddes med lite skjutsande hit och dit, mest för Thomas som skjutsade jurymedlemmarna till Kallax i två omgångar. Efter andra svängen hämtade vi upp honom, bara för att återvända till Boden och Sigge i Notträsk, där det serverades kantiner med älgköttsoppa.

Soppa på Blekingevis. Med ost.
Det var så jäkla skönt att vara hos Sigge. Vi åt och lyssnade på Thorleifs, Thor-Görans och andra dansband, låg i sofforna och vilade och sedan drack vi kaffe och käkade chips och godis.

Anna

Sigge

Och skogens djur kikade in genom fönstret...
När vi sent omsider hade chillat klart i Notträsk, åkte vi hem till mig och avrundade helgen med Black Jack. Filmen, alltså. Anna var kanske inte alltför förtjust, men hon var glad ändå.



Thomas i tv!



Glad var även jag, om än inte riktigt hela helgen. Någon av de drönare som avlönas av den entreprenör som renoverar mitt hus hade nämligen låtit bli att dra upp stegen och stänga takluckan utanför min lägenhet. I kombination med den byggnadsställning man har placerat där blev framkomligheten i stort sett obefintlig och vi har smidigt fått slinka in i i lägenheten eftersom dörren inte har gått att öppna särskilt mycket. Ännu värre har min våningsgranne haft det. Han har praktiskt taget fått krypa in och ut ur sin lägenhet. Men jag ringde områdesvärdinnan igår så på kvällen, när jag kom hem från jobbet, var den stängd. Och jag kan bara önska att någon har blivit ordentligt uppläxad....

Och nu kommer den spännande fortsättningen....

Hela veckan har vi dragit runt på trådar, små tygbitar, häftklamrar, småspik och sist men inte minst, pulvriserat skumgummi, i lägenheten. Det har varit mammavecka och kvällarna har ägnats åt matlagning, skjutsning, möten och teater så någon omklädning av soffan var inte aktuell förrän på fredag kväll och då var jag så trött att jag inte iddes.

Men på lördag morgon studsade jag ur bingen redan halv elva (inget melodikryss...) och hade väl egentligen kunnat ta itu med tapetseriet redan efter frukost, men eftersom jag numera lider av något slags lediglördagmåsteutpåstanensväng-syndrom så åkte jag in på Ohlssons och köpte textillim och en trådrulle. Därefter gick jag till min svägerskas butik, Handarbetshörnan, och tränade upp hennes simultanförmåga d v s pratade sju stugor full medan hon räknade kassan. Därefter åkte vi till mamma och firade hennes 84-årsdag och plötsligt var klockan fyra och det var dags att gå i kyrkan.

Där var det nämligen konsert med Malins kör Nova och en annan kör som heter Pax. De framförde Stabat Mater av G B Pergolesi samt, som slutnummer, Må Gud välsigna och leda av J Rutter. Jag ÄLSKAR verkligen att gå i kyrkan och lyssna på musik. Det är något med rummet som gör mig så förvånansvärt lugn och tillfreds. Vare sig det är, som nu, kör och stråkar eller enbart orgel, så blir jag nästan euforisk. Helt fantastiskt.

Nåväl... Klockan var åtta innan jag spottade i nävarna och satte igång med ryggstödet. Trots blixtrande huvudvärk arbetade jag ihärdigt fram till strax före två (på natten, alltså). Då var det klart! Jag är dessvärre inte helt nöjd, då hörnen inte blev riktigt perfekta, men på det hela taget blev det riktigt bra!

Tjädrarna (stavas de så?) och knapparna är i samma fuskmocka som jag använde till fåtöljen.

Nedre långsidan kortsidorna är fastsydda för hand.
Ja, det blev jäkla bra, men ack så färglöst mitt vardagsrum är numera. Från orange tapeter med grön bård (jultapeter) och knallgrön soffa till vita tapeter och brun soffa är steget traumatiskt stort och kan kanske kräva en smula terapi. Eller möjligtvis en ny matta och nya kuddfodral. Tyg till nya gardiner har jag i källaren. Ett skitläckert Designers Guild som jag fyndat på stuvavdelningen på Ohlssons...

Men nu har jag större problem att tampas med, nämligen den hybris som tenderar att ta över mitt ego. Hur bra kan man bli egentligen? Att jag är en jäkel på att sy kläder visste jag ju redan, men att jag kunde klä om en hel soffa hade jag ingen aning om! Det här med att borra i tak och väggar, förlänga sladdar och byta elkontakter till höger och vänster är ingenting i jämförelse. Lägg därtill att jag numera, som jag skrev i förra inlägget, jobbar med TEKNISK support och därmed troligen bör betrakta mig själv som TEKNISKT lagd, innebär att min kompetens knappast har några gränser. Ja, det skulle väl vara det där med slalom då...

Nämen, om man skulle ta och gå ner till bilen och byta växellåda då...!

Idag tog jag mitt allra första samtal och det gick faktiskt jättebra. Efter att ha mottagit kollegornas jubel och applåder så svävade jag iväg på fikarast. Sedan tog jag emot ännu fler samtal. Några fick jag behålla och klarade dessutom av dem på ett förvånansvärt tillfredsställande sätt, medan min 21-årige mentor fick ta ett par stycken, vars ärenden visade sig inte tillhöra mitt gebit.

- Vad trevlig du låter i telefonen! sade Jens, som bistår mig. Har du jobbat med support förut?
- Nej, men jag satt i Vägverkets växel 1978, sa jag.
- Hm, ok. Men du har kanske pratat mycket i telefon?

Huvet på spiken. Det har jag. Särskilt förr, när jag hade fast telefon. Numera är jag väl lite kortare i luren, särskilt när det är jag själv som ringer.

Men att jag jobbar på TEKNISK support är väl inget annat än stor humor? Fast å andra sidan - varför inte? Jag kan ju trä om en overlock och byta glödlampor i bilen...

Min ambition i mitt nya liv var att sitta på Mat och Prat varenda lördag, precis som alla andra vanliga människor. Istället har det blivit Café Koppar när det har blivit, för där kostar en cookie bara 8 kr (att jämföra med Mat och Prat som tar hutlösa 18!) Men igår åkte jag och Malin in på stan när vi hade ätit frukost (vid 14-snåret), sammanstrålade med Katarina och gick sedan upp på det förstnämnda fiket. Och , ja, det kändes jävulskt bra. Trots att jag återigen missat Melodikrysset, som dessvärre sänds i ottan.


Katarina visar alltid rätta jag...
Vi hann också med att strosa i affärer, just like ordinary people, och på Åhléns kände jag att jag nog varit alldeles för snäll och timid på sistone och tog därför en bild på denna skylt.

Jag undrar bara hur den som skrev skylten tänkte. OM den tänkte, vill säga. Det verkar inte så...
Väl hemma kände jag att jag ville borra litegrann. Det var alldeles för tyst i huset så jag flyttade kökslampan
 
och borrade upp några krokar i hallen så jag har något att hänga upp handväskan på.

Städskåpet har varit rörigt som tusan och dammsugaren har inte fått plats. Nu tog jag en hylla från ett överskåp och satte in längst ner, så att verktygslådan och skoputslådan fick plats under den. Sedan sänkte jag medicinskåpet och lådorna under det, samt översta hyllan, så att flaskor, hinkar och annat skulle rymmas där.

Det är skönt att göra sånt man länge tänkt. Det tog inte så himla lång tid i alla fall. Men därefter gjorde jag slag i saken och slaktade soffan. Jag köpte tyg till den för ett par år sedan, men har inte kommit mig för att börja klä om den. Men igår insåg jag att den inte skulle klä om sig själv och tog helt enkelt tjuren i hornen. Det gick förvånansvärt smidigt och i förmiddags var sitsen och armstöden klara och monterade. Sedan tog jag itu med ryggstödet och där stötte jag på patrull. Först misslyckades jag med inte mindre än fyra knappformar (måste köpa fler imorgon) och när jag började slita loss tyget hände det som jag visste skulle inträffa.

Min soffa heter New York och ingick i serien Bra Bohag, en ekonomisk förening som bildades i början av 1950-talet och i den ingick elva stora heminredningsföretag. Bra Bohag står alltså för kvalité och mellan 1959 och 1962 gav man också ut en tidning med samma namn. 

Soffan är tillverkad av Ljungs Industrier AB och är således en Dux-soffa. Det har stått ute i stugan i många år och legat risigt till varenda vår, när all bråte skulle eldas upp i majbrasan. Men den har klarat sig och för sisådär en tolv år sedan, när vår hörnsoffa gett upp, bestämde jag att vi skulle klä om den långa, vackra soffan och ta in den till stan. Vi valde ett asdyrt ylletyg som skulle hålla "livet ut". Tapetseraren trodde nog inte att jag skulle bli så gammal som 50, för nu har tyget på dynan sett sina bästa dagar. Tack och lov, skulle jag vilja tillägga. Soffan har nämligen varit skarpt grön, med svarta kroki, men jag har under sju år lyckats leva med den gröna färgen i kombination med mörkorange tapeter, spetsade med en dekorativ julgrön bård högst upp. Trots detta mår jag hyfsat.

En gång, för flera år sedan, kände jag med handen mellan ryggstödet och sitsen, och fick ett tjockt lager gulaktigt pulver på fingrarna. Min första tanke var att ungarna mosat ostbågar och klämt dit, men ganska snabbt insåg jag att något slags skumgummi i ryggen hade sett sina bästa dagar. Inte så mycket att göra åt, annat än att dammsuga soffan ordentligt då och då. Men när jag nu tog bort tyget, och den torkade skumplasten kom i dagen, hade jag inte så svårt att hålla mig för skratt. Eftersom ryggstödet hade ett tunt tyglager under yttertyget, antar jag att slöpickarna på tapetserarverkstaden inte iddes riva bort det och sy dit ett nytt, utan lät alltihop vara. Soffan är från 1960 så det var 50 år gammalt skumgummi som i pulvriserad form spred sig i mitt hem vartefter tyget försvann. 

Förutom att jag fyllt en dammsugarpåse med pulvret, har jag också fyllt mina lungor och andningsvägar med detsamma. Jag har dessutom misslyckats med fyra knappformar (det skall vara elva klädda knappar i ryggstödet) så nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig.

Projekt Extreme Couch Makeover fortsätter imorgon.

Och så har den andra veckan i mitt nya liv passerat. I måndags fann jag mig plötsligt vid köksbänken, knådandes en bulldeg. Helt otroligt! Björn blev orolig, men glad förstås, ända tills han smakade de färdiggräddade bullarna.

Jag kände faktiskt redan när jag tog dem ur ugnen, att allt inte stod rätt till. Bakom den härliga doften av nybakat kunde man skönja en omisskänligt stank av typ diesel. Eller något annat kemiskt. Aceton, kanske. Men hoppet är ju det sista som överger en och Björn och jag tog givetvis varsin. Han tuggade stoiskt i sig sin innan han t o m tog en till. Han funderade en stund och sa:
- Du har kanske tagit för mycket kanel?
Nej, jag hade inte tagit för mycket kanel, och jag hade inte hällt diesel i degspadet. Ändå smakade de fan, rent ut sagt. Tja, vad ska man göra om inte spola upp ett skummande bad och ligga däri och deppa ett par timmar? Bullarna fick stå framme på bänken över natten och förpassades till soporna dagen efter. Det är möjligt att margarinet hade tagit smak av något annat i kylskåpet, kanske en delad lök, därav den vämjeliga smaken.

Men skam den som ger sig. Dagen efter tog jag nya tag, denna gång med nyinköpt margarin och utan kanel, och se! Det varde bullar! Fula men goda!

Igår spelade Larz Kristerz på Cleo, något jag länge sett fram emot med en viss ångest. Förr började jag ju halv tolv på fredagar, men i mitt nya liv måste jag åka hemifrån kl. 7. Men eftersom min chef utfärdade tantvarning på mig när jag sa att jag bara skulle stanna två set och åka hem redan vid midnatt, så såg jag till att hålla mig vaken riktigt länge. Omständigheter gjorde att jag inte låg i min egen säng förrän efter halv fem på morgonen. Men med hjälp av äpplen, energidryck och en massa vatten, lyckades jag ändå klara arbetsdagen, som tackochlov slutade redan 14.30. Detta var ju den sista vardagen i frihet ever, så därför gick jag en sväng på stan när jag var tillbaka i Luleå. Hälsade på Katarina på Kläder och Form, där hon praktiserar och stötte därefter ihop med Frida, som jag följde på HM. Därefter åkte jag hem men hade bara ro att sova en timme. Så John Blund kommer tidigt ikväll.

Larz Kristerz då? Jajamen! Lika livfulla och roliga att se på som vanligt, och självklart spelade de lika dansvänligt som alltid. På sitt sätt, förstås. Stefan var tillbaka efter ett halvårs tjänstledighet och det var ju kul. Han gjorde en Date i Förr eller senare, men det märkte nog bara textpolisen som hängde vid ett barbord bredvid scenen...

Till sommaren spelar de TRE kvällar häruppe, om man räknar med Täfteå, 25 mil härifrån. Och tänk, att det är ju ändå snart!

Igår kväll hade jag plötsligt ett, för mig, hisnande stort antal besök på min blogg.
-Vafalls? tänkte jag. Vadan denna anstormning av nya besökare?
Förklaringen fick jag när jag ögnade igenom min sida på FB och upptäckte att The Playtones hade länkat till min inlägg där jag ondgör mig över de självutnämnda proffstyckare som inte godkänner gruppens status som dansband. Jag tycker det är roligt med så många läsare, men har samtidigt full förståelse för att de flesta bara tittade in som hastigast och kanske inte återkommer. Jag inbillar mig att min blogg är roligast för de som känner mig, eller åtminstone har träffat mig någon gång. Men det är ju möjligt att några helt enkelt bara tycker att jag har en läsvärd blogg, och det är ju förstås jättekul!

När Drifters spelade i Skellefteå i somras så tog jag en bild på Erica och en kinesisk nakenhund. Hundägarinnan fick min bloggadress och nästa gång vi träffades berättade hon glatt hur hon, när hon haft lite att göra på jobbet, läst vartenda inlägg i min blogg! 247 stycken (vid den tiden)!! Det är ju för farao som en hel Harry Potter-bok! Och inte nog med det. Mot slutet upptäckte hon kommentarerna och var alltså tvungen att gå igenom hela bloggen igen för att läsa alla dessa. Jag tyckte det var jättekul och smickrande. På något sätt har vi lärt känna varandra bättre nu.

Idag inleddes min andra utbildningsvecka på mitt nya jobb. Det är mycket att lära och det kommer nog att ta ett tag innan man får rutin på grejerna och exakt vet vad man skall göra, men jag tänker att om alla andra har klarat det så gör väl jag det också. För varför skulle jag vara den första att faila?

Jag har skrivit en liten lista på saker jag MÅSTE göra. Mail som skall mailas, samtal som skall ringas, blanketter som skall fyllas i. Ack, hur lätt är det inte då att grotta in sig i sitt eget galgbestånd? Har ni tänkt på hur vackra klädgalgarna kunde vara förr?

Herrekiperingen Büréns fanns både på Sandviksgatan och i Svartöstaden!
  
Lägg märke till den fina formen på den här galgen från Kläd-Olles. Var den butiken fanns framgår inte.

Detsamma gäller för Valerius Hansson AB.

Från två olika Boden-butiker. Den vänstra verkar väldigt gammal.

Det var lättare att minnas telefonnummer förr....

Numera har man kanske inte trägalgar på NK.
Många av klädgalgarna har hängt med från min barndom, medan många är inköpta på loppis för 1 kr styck. Förutom att de förmedlar ett slags historia så tycker jag att de är fina. Jag har också ett par stycken som någon ambitiös själ har klätt in med sammet och dekorerat med band. Nej, om man skulle maila litegrann då...