Mellan skratt och gråt
Det är inte klokt vad det är roligt på jobbet! Jag är ju fortfarande oceaner från den kunskap som gör att jag kan jobba helt självständigt utan att fråga, men det går bättre och bättre för var dag. Det råder en härlig stämning och en anda på arbetsplatsen som jag inte riktigt kan förklara. Förra fredagen var jag ju på en snabbt påkommen AW och igår var det surströmmingsfest på kontoret. Verkligen jättetrevligt. Fast jag bara jobbat i två veckor känner jag mig inkluderad i teamet.
Det här var vad som var kvar när alla hade försett sig. Från början fanns det ytterligare sorter, bl a en burk Bockön, en surströmming som inte säljs i butikerna utan enbart till very important persons...
Vid åttasnåret åkte jag hem och bytte kläder och sen blev jag hämtad av en kollega som också är dansis och så åkte vi till Boden och Björknäsparken. Där spelade Drifters och det gjorde de förstås lika bra som vanligt. Eller kanske lite bättre. De hade i alla fall med en hel del av låtarna från den nya skivan (som jag i ärlighetens namn inte hört...). Och eftersom jag tydligen helt slutat fota på dans så har jag i vanlig ordning snott en pressbild av Drifters, av den händelse att ni inte vet hur de ser ut. I annat fall är det ju ett trevligt avbrott i textmassan.
När jag kommit hem och landat i sängen ringde Björn och berättade att det brann i ett av de nybyggda husen med studenlägenheter på Klintbacken, strax nedanför Kallkällan där jag bor. "Gå ut på balkongen!" sa han upprört. "Det brinner som fan!" Han hade varit på väg hem från en kompis när himlen plötsligt fylldes av svart rök och höga lågor.
Malin och jag gick ut på balkongen och såg lågorna över taket på huset mitt emot. Vi klädde oss snabbt och gick ut. Kunde konstatera att hela taket stod i lågor och att det förmodligen brann i en av lägenheterna på översta planet i det fem våningar höga huset. Jag fick en klump i magen och kom ihåg när det brann på Vemdalsskalet och en 21-åring miste livet.
Tack och lov tycks ingen ha förolyckats, men tre personer fördes till sjukhus då de andats in rök, enligt Norrbottenskuriren. Det är obehagligt med bränder och väldigt definitivt. De tillhörigheter som går förlorade går ju aldrig att få tillbaka.
Ett inslag i nyheterna som visade offer för attacken med kemiska stridsmedel i Syrien innebar dock att jag kunde se branden ur ett annat perspektiv. Naturligtvis utan att förringa de drabbades trauman. Den här händelsen kommer att följa dem hela livet. Men att se en film som visar svårt skadade barn som nästan inte kan andas, rum efter rum med döda barn och vuxna, det var mer än vad jag mäktade med. Fy fan, så jävla vidrigt det är med krig. I samma inslag visades också bilder från bl a Srebrenicamassakern, där man radade upp unga män och bara sköt dem. Den ägde rum i juli 1995, bara dagar efter att Björn föddes. Björn, som nu också är en ung man och sen förmådde jag inte tänka längre.
Ja, det här blev kanske inte ett så himla uppåt inlägg, men ibland hamnar man ju i existentiella funderingar, det tror jag alla gör. Nu rycker jag upp mig och ställer mig vid spisen! Jag har nämligen lovat Hans och Märit att de ska få citronbiskvier ikväll och de bakar ju inte sig själva.
Då går jag ner i min källare - igen
Den som är sjukt less på mina förrådsrensningar kan sluta läsa nu. Jag har gjort ännu en djupdykning bara för att liksom kolla vad som egentligen finns där, lite mer på djupet så att säga. Och jag blir alldeles uppgiven. Planerar en rejäl rensning (har ni hört det förr?) med efterföljande loppis. För man kan ju bara inte kasta sånt här och inte heller GE bort det.
En sån här kaffepanna, design Sigvard Bernadotte, såldes på Bukowskis Market för 400 pix i november, och då saknades ändå knoppen. På Tradera är de bra mycket billigare. Den får kanske stanna kvar hos mig...
Jag har två såna här filtar och de kan ju vara bra att ha...
Hittade en till likadan duk som jag redan har i linneskåpet uppe. Samma duk som jag hade med mig när vi fikade i Ljusvattnet på väg till Täfteå i somras.
Det vore väl synd att göra sig av med den? Man vet aldrig när man får användning för båda två!
En fryspåse från Strands Glass, som tillverkades i Öjebyn, är ju inte värd något men det känns ju trist att kasta den när den nu har överlevt sedan 60-talet.
Samma sak med den lila kassen i kraftig plast från Folkes Snabbköp, som låg på Sandviksgatan i Luleå, närmast Bergnäsbron. I den butiken har senast Norrlands motorhistoriker huserat och nu har Galleri Syster flyttat in (tror jag). Kassen är från tidigt 60-tal.
Den bruna kuvertväskan i läder som min mamma hade på 40-talet vill jag förstås inte göra mig av med.
I en kartong hittade jag typ 8-10 par gamla glasögon från pappa. Ganska coola, va?
Dessa är nog äldst.
Här var pappa i 30-årsåldern. Och jag tänker att om de här glasögonen har legat i en kartong så länge så kan de få ligga ett tag till...
I några kartonger ser det ut så här. Någon (jag?) har desperat slängt grejer som legat och skräpat uppe.
Snart blir kanske 80-talet populärt igen (fast det verkar högst osannolikt) och då kommer folk att köpa harlekindockor och balettskor i porslin. Jag får spara denna tills dess. Och kanske hyra ett extra förråd.
En alldeles särskild dag
Den 27 augusti 1987 förändrades livet för Janne och mig. 01:27 föddes vårt första barn, Malin Maria. Den vackraste lilla varelse världen någonsin skådat. Och nu tänker ni kanske "Men hur kan hon säga så?! Hon har ju tre till!" Självklart har även de varit världens vackraste ungar, men det kan inte hjälpas - den förvåning jag kände när Malin kom ut och jag fattade att jag faktiskt fött fram ett riktigt barn är oförglömlig. När resten av barnaskaran dök upp, en efter en, var jag ju redan rutinerad och visste vad det handlade om...
Malin fick ganska snart en lillasyster, Katarina.
Sen kom det två till och sen fick det vara nog. Men den där natten för 26 år sedan kan jag fortfarande redovisa minut för minut, tror jag...
I brist på scanner har jag helt sonika fotograferat korten med mobilen, därav kvaliten.
Det är höstens första dag som står framför mig
Om man säger Mona G så höjer en del på ögonbrynen, men vi tycker ju väldigt olika, vi människor och man behöver ju nödvändigtvis inte spy ur sig sina åsikter om det är något/någon man inte gillar. Annars är det ju uppenbarligen en populär sysselsättning bland de som inte har något vettigare för sig. Men det var inte det jag skulle säga, utan att JAG gillar ganska mycket av det Mona har producerat genom åren. Många bra danslåtar med riktigt bra texter. Den här passar rätt bra nu när september snart är här.
Igår kväll lade jag mig alldeles för sent.Satt och tomstirrade på Wallander och plötsligt var klockan 23. Sju timmars sömn är lite för lite känns det som. Åtminstone när klockan ringer på morgonen. Nu ska jag ta mig i kragen och gå ner i förrådet. Jag vet att jag har en M65-jacka från tidigt 80-tal som tjejerna är lite nyfikna på. Sen vet jag att det finns en fin väska i någon kartong. Frågan är bara vilken...
Ja, detta var dagens blogginlägg, så fyllt av substans att det kan ta ett tag att bearbeta det...
SKOJA!!!! :))
och den sol som värmt har blivit kall och blek
Jaha, här sitter man och har lite söndagsångest, precis som det ska vara när man jobbar. Eller...? Nä, jag har inte ångest över jobbet. Det är bara själva uppstigandet på morgonen som jag tycker är så fruktansvärt, men det har säkert framgått vid tidigare blogginlägg...
I fredags var jag på den första after worken. Vi var inte så många men det värmer i hjärtat att det finns kollegor som gärna vill lära känna oss och därför ser till att ordna en stunds umgänge på fritiden. Det blir bra, det här! Och fredag som kommer är det surströmmingsfest på jobbet. Bara så ni vet, alla som tänkt bjuda upp på Björknäsparken på kvällen när Drifters spelar. Kanhända jag rapar lite lök.
I fredags åkte jag till Boden och dansade till Jive. Det var Blender i Käcktjärn och där hade det förstås varit mycket folk, men det var en hel del i Boden också. Det händer att jag, när jag kommer in på parken, ser mig omkring och tänker "Herregud, vem ska jag dansa med här då?" men på nåt märkligt vis rullar det på och det slutar med att jag har haft jättekul. Fredagen var inget undantag. Jive spelade som vanligt jättefin dansmusik. Många goa bitar som man inte hör så ofta. I fredags stod Andreas Klar bakom (eller framför, beror på...) keyborden och vikarierade. (Ja, han spelade faktiskt också.)
På lördag morgon sken solen allt vad den orkade och jag och Malin drällde lite på stan. Satt ute och fikade på Condis, men sen blev det bråttom hem. Klockan 18:40 gick danstaxin från Boden och Bredsele var målet. Där spelade Jannez, men tyvärr var det nog inte fler än typ 160 gäster. Det var ju ändå gott om jobb för en händig kvinna, men trist för arrangörerna. Jannez var i alla fall jättebra som vanligt.
Här hemma är det rörigt något så fruktansvärt. Förutom att den vanliga städningen är våldsamt eftersatt så har jag planerat att göra en del lite större förändringar i lägenheten, men plötsligt är min fritid starkt begränsad. I morse skulle jag bara torka av köksbänkarna lite mer noggrant, men det ena gav det andra och innan jag visste ordet av hade jag torkat av alla skåpluckor och skurat ur diskbänksskåpet.
Det har, i ärlighetens namn, varit så jävla grisigt i flera månader. En massa stänk av odefinierbara substanser under hinkarna och på luckornas insidor. Nu är det rent och fräscht med rosa skyddspapper i botten.
Även idag har det varit sjukt varmt. Björkarnas blad har börjat gulna men temperaturen har legat en bit över tjugo grader i skuggan. Jag tog med mig Malin och Björn till kyrkbyn där vi köpte middag i grillkiosken där Katarina jobbar på helgerna. Det var fint att sitta ute i solen mitt bland alla kyrkstugor.
Sen blev det lite övningskörning med Malin. Trots att hon inte har kört på säkert ett par månader så kändes det som att hon satt vid ratten igår. Det är så roligt för varje övningskörningstillfälle är det bästa hittills, trots att jag är en helt värdelös pedagog. Nästa gång ska vi träna lite parkering, men fickparkeringen överlåter jag till den körskola hon väljer p g a min fickparkeringsfobi. En gång i världen fickparkerade jag med vår van på en plats där det redan stod en bil och sedan dess har jag stor respekt för dessa längsefterparkeringar. Volvon som redan stod på platsen blev duktigt skrynklig medan jag gick ut och torkade bord dess blå färg från vår van. Alla borde köra jänkare...
Jag tog en liten bild precis innan Malin körde över gamla Gäddviksbron. Vackert var det i kvällssolen.
I don't want to say goodbye for the summer
Så här på ålderns höst har jag kommit till insikt om vilket yrke jag egentligen skulle ha valt. Meteorolog, naturligtvis! En meteorolog kan göra fel varenda dag utan att förlora jobbet. Idag till exempel... Fanns ingenting som tydde på någon nederbörd. Yr, Klart och SMHI - alla hade lovat sol hela dan. Men när jag kom ut från jobbet stod regnet som spön i backen. Ett litet regnmoln hade visst, helt otippat, tagit en annan riktning än den meteorologerna förutspått. Eller gissat.
Jag hade förstås inte klätt mig för regn. Hade inte ens tagit med mig paraplyet. I rena ilskan gick jag hem och blev förstås sur utifrån och in. Tänkte slita upp dörren hemma, brista ut i gråt och slänga mina tomma matlådor omkring mig, men råkade först träffa en granne utanför tvättstugan, som muntert frågade om det regnade ute och i trappen blev det lite surr med en annan trevlig granne, så innan jag var uppe på tredje våningen hade den där ilskan lagt sig.
Igår började jag mitt nya jobb som personskadereglerare på Folksam. Skönt att kunna promenera till jobbet, men naturligtvis regnade det lite snett från sidan så jag var blöt in på bara skjortärmen när jag kom fram fast det torkade förstås så småningom. Det var i alla fall kul att vara där. Jobbar massor med folk på Folksam, men eftersom jag lider av ett visst mått av ansiktsblindhet kommer det nog att ta ett par år innan jag känner igen alla.
Vi är fem stycken helt nya medarbetare och en som redan jobbat flera år i företaget. Vi som är helt nya är alla över 1,75, vilket flera påpekade. "Åh, vad långa ni är!" Lite lustigt, faktiskt. Kanske jämnar ut sig med nästa grupp som börjar i september.
Och nu till väsentligheterna... I torsdag var det dags för sommarens sista torsdagsdans i Skellefteå. Det var Matz Bladhs som spelade och det var så roligt att jag nästan svimmade. Vi kom i vanlig ordning dit i tid så vi hann fika innan orkestern satte igång. Sen dansade jag faktiskt varenda dans och när det hände sist vete tusan. Jag hade min bil hos Hans och Märit och när Anneli och jag fortsatte norrut tjattrade vi så mycket att jag missade avfarten mot Gäddvik (där Anneli hade parkerat sin bil) från E 4:an. Jag fick fortsätta mot Storheden och köra den vägen istället.
Matz Bladhs spelade på Björknäsparken på fredagen och naturligtvis åkte jag dit. Även Anneli var där och flera andra bekanta så det blev ännu en fantastiskt rolig kväll! De vet hur man spelar dansmusik, de där killarna! Bilden har jag norpat från deras hemsida.
Men nu är den grå vardagen här och jag har varit tvungen att stiga upp omänskligt tidigt i två dagar. Jag har nu, efter tre och en halv månads arbetslöshet, insett att min naturliga dygnsrytm är en helt annan än den man som arbetstagare förväntas ha. Jag mår bäst om jag får vara uppe till tre på natten och sova till cirkus elva på förmiddagen. Åtta effektiva timmar. Tur att man snart är pensionär.
Boardershop light
Nu snörs snaran sakta men säkert åt och jag kan på ena handens fingrar räkna de dagar jag har kvar i A-kassans och arbetsförmedlingens grepp. Det blev lite motstridigt, det där. Vad jag menar är att jag trivs alldeles kolossalt bra med att vara ledig, särskilt på sommaren, men att jag ändå inte kan uttrycka den lättnad och glädje jag känner över mitt nya jobb. Sommaren har varit underbar, den bästa sedan mannaminne. Förutom Malung och Blekinge har jag gjort andra roliga saker, bland annat umgåtts med Christin. För några veckor sedan var vi på Kläppenteatern i Boden, en nybyggd amfiteater, och såg Spionoperan som bygger på Thomas Breskys bok Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget. Läs mer om föreställningen HÄR.
Det var en fantastisk föreställning och förutom det så var det en jättemysig kväll. Vi drack vitt vin i pausen och hade det allmänt trevligt.
I måndags ringde en gammal vän som jag nog inte har träffat på sex, sju år och då bara som hastigast på stan. Vi har känt varandra sen -76 (nu tror ni kanske att vi träffades redan som embryo, men sanningen är den att vi gick lanthushållsskola tillsammans...) och umgicks väldigt mycket när barnen var små. Jag blev i alla fall jätteglad för samtalet, kastade mig i bilen och åkte ut till henne. Sen satt vi i deras uterum och surrade i TIMMAR! När jag åkte därifrån svängde jag förbi Odod och hämta sushi och så drog jag vidare till Boden och Christin och Max. Där blev jag kvar över natten och igår morse stuvade vi in oss i deras Toyta Prius och med mig bakom ratten åkte vi utomlands!
Först stoppet gjorde vi på återvinningen i Kalix. Där köpte jag fyra äggkoppar i plast, design Per Alimente för Guzzini. Oviktigt för mig för de var snygga och ytterst funktionella. En femma styck.
Kommer att användas flitigt.
Så hittade jag den här fina korsstygnstavlan för bara 30 kr! Kommer att göra sig alldeles utmärkt i syrummet eller föralldel i det rum som Björn har för närvarande.
Det var lite glitter i några av färgerna. Det här är visserligen inte det mest avancerade korsstygnsbroderiet, men det har tagit sina modiga timmar att göra. Det är dessutom inramat (ingen billig Ikea-ram i standardmått) så 30 kr är skamligt billigt. Jag är generellt inte särskilt såld på korsstygn och sånt, men den här talade till mig... Eller nåt...
Vi fortsatte mot Torneå och där besökte vi det nya köpcentret Rajalla. Vi iddes förstås inte springa i alla butiker utan nöjde oss med tygaffären Eurokangas där jag köpte det här bomullstyget
och några dolda dragkedjor. Tyget var inte särskilt billigt men dragkedjorna hade bättre pris än i Sverige. Nästa butik vi besökte var matvaruaffären där vi köpte ost och lakrits.
Av två kartonger BisBis återstår idag bara en och lite till... Därefter stod Alko på tur. Där gick vi bananas, både Christin och jag. Likörer är ju mycket billigare där så man kan ju prova lite skojiga smaker, vilket jag också gjorde. Jag provade alltså inte på plats, utan fyllde vagnen med smått och gott. Köpte bland annat en mintchokladlikör som visade sig ha en väldigt mysko färg.
Men den var jättegod... Tyvärr hade de inte vaniljvodka, men jag tog saken i egna händer och köpte helt enkelt en flaska vanlig sprit som jag, efter lite googlande, tryckte ner tre vaniljstänger i. Den har nu antagit en lite mörkare färg men luktar väldigt gott (Om man nu gillar vanilj. Jag ÄLSKAR det. Som glass, sprit, tvål, doftljus - you name it.)
Nu återstod Ikea. Där började vi med att äta mos och köttbullar innan vi i en rasande fart försedde oss med vad vi kom dit för att handla. Samt lite till. När vi var packade och klara var det skönt att sätta sig i bilen och återigen styra söderut. Söder om Kalix svängde vi av mot Morjärv. Vägen leder bredvid Kalixälven och det är oerhört vackert. Stannade till på en liten loppis i Kamlunge där Christine köpte en Nittsjö-vas och jag hittade två djupa Taverna från Rörstrand för en tia.
Sista stoppet på vår roadtrip blev på GeKås i Morjärv. Mycket tyger hade de, men särskilt billigt var det inte. Nu har jag i alla fall varit dit, och det blev ju en annan väg "hem" till Boden. Vi hämtade mat på Artic Thai och när vi ätit flyttade jag över mitt pick och pack till Volvon och åkte hem till Luleå. Nu blir det inga mer resor på ett tag, undantaget Skellefteå imorgon kväll...
Push da button
Jag vet med bestämdhet att det någonstans i mitt hem skall finnas en liten papperspåse med fyra orange undersydda knappar. Jag har själv köpt dem och burit hem dem men därefter har påsen med innehåll fått egna ben och står nu ej att finna! I mitt sökande hamnade jag i en sysselsättning som närmast kan liknas vid att t ex sortera skruv, något som varken skall underskattas eller föraktas.
Jag har flera knappburkar. En egen och två från min mamma. Min egen är en plåtburk som tidigare innehöll choklad från Anton Berg. Den är oerhört lämplig för ändamålet då den är låg och platt, vilket innebär att man kan söka en knapp utan att behöva hälla ut innehållet.
I jakten på de fyra orange knapparna hamnade jag i knappburken och kom inte ut från den förrän tre timmar senare. Jag har sedan tidigare gjort som min mamma, dragit ihop alla knappar som är likadana med en tråd. Helt fantastiskt bra för då ser man direkt hur många knappar av en och samma sort man har.
Men de flesta knappar i burken var löshästar, flera av varje sort, så de måste jag ju göra något åt...
När så klockan närmade sig midnatt började jag vara klar. Nu är det ordning och reda!
Men de fyra eftersökta dök inte upp vid min knapprockad. Besökte därför Ohlssons igår och inhandlade fyra nya, så jag gissar att de första dyker upp vilken sekund som helst. De ligger kanske på sybordet...
Cause it's my family
Igår åkte vi till Daniel och Jennie, min brorson och hans fru. Jennie är en duktig fotograf och hon hade lovat att fota mig och barnen när alla var samlade i kommunen. Bara lite sådär i all enkelhet. Frida åker tillbaka till Halmstad kommande måndag så det gällde att passa på. Vädret var dessutom fint så det var bara att slå till. Här är ett par smakprov.
Det bubblar i mig när jag ser bilderna. Mina fina ungar! Tack, Jennie!
Veckans danskickar
Jag kände mig lite däven när jag kom från Blekinge. Ni vet, man har haft så himla kul och mysigt och så kommer man hem till vardagen och stöket. Nu hade Malin förstås städat och skurat så det var inte vidare värst rörigt, men ändå...
Det är i alla fall tur att man kan åka och dansa! På torsdag åkte vi till Skellefteå där Bengt Hennings stod för musiken. För två veckor sedan spelade Mats Bergmans och då tänkte jag att roligare än så här kan det bara inte bli, men det kunde det! Alltså så jääävulskt kul det var! Vi var som en knippe Cinderellor. Hann inte från dansgolvet innan nästa Astaire kom och drog en i armen och ville dansa. Och som jag tidigare skrivit så är karlarna i Västerbotten ena riktiga fenor på foxtrot. När vi åkte hem var Anneli och jag så danshöga att vi nästan bara kunde sucka.
Och hur är Bengt Hennings då, undrar ni? (Jag tycker att ni ska undra det för det passar så bra in i texten.) Den icke initierade läsaren tänker kanske att "De är väl som vilket mogenband som helst!" och det stämmer kanske i viss mån. Man kan nog säga att de generellt sett spelar traditionell dansmusik, men det som skiljer dem från ett och annat tröttisband (inte för att jag så här i hastigheten kommer på nåt sånt heller) är spelglädjen och energin. Drivet, liksom. De är helt enkelt väldigt glada och det smittar ju av sig. Så har de ju ett suveränt blås och lite dragspel, som ju är lite pricken över i. De är skitbra! De har verkligen DET! Suveränt kul att dansa till!
Igår städade jag en bil i sex timmar och fick uppbåda mina sista krafter för att komma mig iväg till Björknäsparken där, hör och häpna, Bengt Hennings spelade. Även detta blev en superkväll, även om godingarna inte duggade lika tätt som i Skellefteå. Det var å andra sidan en mycket mer uppsluppen stämning i Boden, men det är det ju alltid.
Jag fotade ingenting någon av kvällarna så bilden har jag helt enkelt snott från Bengt Hennings hemsida. Det är en pressbild så jag antar att det är ok...
Only miss the sun when it starts to snow
Så blev det måndag och min sista dag hos Thomas och Anna. Tiden går så förbannat fort när man har roligt! Det var fortfarande jättejättevarmt och vi bestämde oss för att ta en promenad med hunden, Thomas och jag, medan Anna målade grindar och trappräck. Men först gjorde jag ytterligare lite nytta genom att rensa filtret i tvättmaskinen och golvbrunnen inne i tvättstugan. Piece of cake.
Vi gick en slinga på ungefär fem kilometer. Hittade ett jättefint hus till mig, men även om det såg ödsligt ut så var gräset klippt och det verkade inte vara till salu.
Det var däremot det här, en lite tråkig villa, men med en lagom stor trädgård.
Snoddas är än så länge bara en liten plutt, men en väldigt smart sådan. Han gick så lydigt i koppel och verkade nöjd med promenaden.
Vi passerade sånt som jag tycker är vackert. Lummande grönska, en stengärdsgård övervuxen med mossa, vida ängar.
På kvällen åkte vi in till Karlshamn, bara för att upptäcka att sybehörsaffären hade stängt. Så även tygaffären med det obegränsade lagret och de oförutsägbara öppettiderna. Men det gjorde inget, för jag hittade två tyger i en annan, visserligen mycket dyrare, tygaffär så jag var grymt nöjd ändå. Jag är fortfarande oerhört fascinerad av att en så liten stad som Karlshamn (invånarantal som Boden, typ) har ett sånt här ställe.
Vem går dit, undrar jag? Är det inte förbannat skämmigt att gå in genom den där porten? Och varför finns såna där ställen överhuvudtaget?
Så avslutade vi min vistelse i Blekinge på samma sätt som den startade, med middag på Wägga Fiskestuga. Suverän mat till bra pris. Vi satt förstås ute även denna kväll.
Pelle och Suss kom powerwalkande förbi och så jag fick säga hejdå till dem också. Hann ju träffa dem flera gånger den här svängen, trots att de valde Sannex när vi valde LS...
I våras, när sista dagen på G4S närmade sig, tog jag tag i jobbsökandet på allvar och kollade även vad som fanns i Karlshamn med omnejd, men marknaden visade sig vara bättre i Luleå. Karlshamn är ju inte så stort och chansen att få ett hyfsat jobb för en dam i min ålder är inte heller så stor. Det hade funkat att bo därnere eftersom jag faktiskt har en del vänner där. Dessutom bor ju Frida bara 14-15 mil bort, i Halmstad. Jag får väl fortsätta att åka ner någon gång då och då. Det är ju inte det sämsta och går ju normalt ganska snabbt.
Tisdagen, hemresedagen, bjöd på ösregn och försenat flyg. Först två timmar i Ronneby och sen nästan en timme på Arlanda. Min snälla svägerska Ulla hämtade mig på Kallax och jag anlände välbehållen, men sjukt trött, på Lingonstigen. Och eftersom jag blir så grinig när jag är trött fann jag för gott att dyka i bingen tämligen omgående.
Här finns så mycket kvar att göra
Vi sov ut ordentligt på söndag morgon, och efter frukosten packade Anna och jag åter in oss Volvon och styrde kosan mot Antikparken i Ronneby. Den är förlagd i ett gammalt Folkets Hus/Folkpark, därav namnet. Ett helt fantastisk byggnad, som tyvärr inte är i det bästa skicket.
Jag hittade lite grejer. En tavla med en tjej som klamrade sig fast i ett gigantiskt kors mitt i ett stormande hav. Det var lite synd om henne för hon hade två vänsterfötter.
Sen hittade jag en tavla med ett budskap som på pricken stämde med min livsfilosofi. Särskilt det där med "unga år". Jag bara väntar och väntar på att mina unga år ska gå över, men de verkar sega.
Anna hittade en jättefin lampa, men priset var tyvärr inte lika fint.
Och så stod han bara där! Anna hade förstås spanat in honom förut, men nu kunde hon inte motstå hans vädjande blick. "Take me home, country road" sa den. (Eller nåt sånt.) Vi stuvade in honom i bilen och pallade upp hans huvud med hans eget vänstra ben. De kan vara känsliga i den här åldern och vi ville ju inte att han skulle bryta nacken.
Väl hemma fick han en kram och Anna funderade lite på hur hon skulle skyla honom. Men han passade i skamvrån i skolsalen.
Inte heller jag åkte tomhänt från Ronneby. Hittade två djuptallrikar från UE, Rhodos, till en facil peng. Fina att fylla ut resväskan med.
Innan vi åkte hem med gossen gjorde vi en lov till Olofström och Antikhuset, men där ser man inte riktigt skogen för alla träd. Lite för mycket blandat gammalt och nytt och inte särskilt bra priser.
Så blev det en stund i hängmattan igen, och nu slumrade jag faktiskt till.Det gäller att passa på.
Annas fina föräldrar kom förbi och tillsammans inspekterade vi trädgården. Det är ju, som jag tidigare antytt, en viss skillnad i vegetationen här nere mot för i Norrbotten. Fast vi har ju å andra sidan isbanan på våren...
Nå, vi blev ju hungriga även denna dag och Anna kom på den briljanta idén att vi skulle köpa pizza och ta med oss till stranden. Sagt och gjort. Vi hamnade på en klippa i Kofsa där vi avnjöt varsin pizza. Thomas hade till och med tagit med lime till Coronan... Han tänker då på allt.
När det blev dags att bada erbjöd han sig att vakta Snoddas, och det var ju ädelt. Då fick ju Anna och jag simma i lugn och ro.
Det var jättevarmt i vattnet.
Vi satt länge och tittade på solen innan vi simmade tillbaka till bryggan.
Sen låg vi på klippan och såg på när solen försvann i fjärran.
Ännu en magisk kväll!
Ännu grönskar vår berså
Lördag morgon klev vi upp sjukt tidigt, redan vid nio-snåret. Anledningen var en stor loppis i Vilshult och man måste vara där när det börjar, något annat är uteslutet. Anna förberedde sig med småpengar och en för ändamålet avsedd loppisväska. Av den händelse att vi skulle behöva frakta hem ett skåp eller något annat stort tog vi packåsnan Volvon som Anna fräckt parkerade i en korsning. Sedan gick vi med raska steg mot ingången till parken där det redan var propptjockt med folk. Detta hindrade inte oss, som utan att trängas avancerade nästan fram till grinden.
Sen öppnades den och alla rusade in. En snabb blick på möblerna, sedan gick vi vidare in på dansgolvet där prylarna var. Jag måste säga att jag var måttligt engagerad. Jag behöver snarare göra mig av med saker än dra hem nya. Dessutom var det skitmycket folk ivägen så jag såg som ingenting... Gick och satte mig på en bänk där det redan satt några gubbar. Efter bara en liten stund dök Anna upp. Hon hade fyndat en jättefin spegel (typ 40-tal) och lite pressglas och bedömde att hon var färdig.
Det var svinvarmt ute och vi ansåg oss behöva en glass. Väl i kiosken bestämde vi oss för att svulla ordentligt och köpte således två glassar var. När vi kom hem ville Thomas laga lunch till oss, men det hade vi ju redan ätit. Istället blev det rast och vila. För min och Snoddas del ägde den till en början rum under körsbärsträdet.
Men en smula nederbörd satte stopp för det och vi förpassade oss inomhus. Anna och Thomas har soffor så det räcker till alla. Verkligen alla.
Knas har sin egen speciella sovställning... Så småningom var vi pigga igen och redo att hugga i igen. Anna återvände till sitt järnräcke, som skulle slippas lite innan rostskyddsmålningen. Snoddas var förstås på plats, han också.
Var ska sleven vara om inte i grytan? Han antog dock en röströd färg på både rygg och ben. Själv dök jag in under badkaret för lite avloppsrensning. Denna vidriga sysselsättning är något som jag varit tvungen att ta itu med på egen hand efter skilsmässan, men det som inte dödar härdar. Jag kan numera rensa avlopp utan att klökas nämnvärt och eftersom det här badkaret inte använts på länge så var det torrt både under själva karet och i avloppet, så det var en lätt match att få avrinningen att fungera igen. Men man har antagligen spikat dit de rejäla dörrposterna EFTER placeringen av badkaret, så det gick inte att dra ut, men vi vickade det upp mot väggen så jag kom ändå åt överallt.
Som belöning fick jag ta mig ett bad efteråt, vilket var ljuvligt. Thomas och Annas badkar är nämligen gjort för långa människor. Lagom rygglutning gör badkarskudde överflödig och jag kunde sträcka sträcka ut benen ordentligt.
Efter uppstigning var det dags för insmorning, make up, fix av hår och sedan intag av middag. Därefter bar det av till Värestorp där Lasse Stefanz spelade. Det har faktiskt blivit ganska mycket LS för mig hittills i år. Ganska lustigt med tanke på att jag bor bortom all ära och redlighet.
Jag fotade ingenting under kvällen. Hade handväskan med telefon och kamera förvarad i säkerhet och hade bara mig själv att ta hand om. Värestorp är som en stor folkpark och det var cirka 1800 gäster i en ganska fantastisk åldersblandning. Inga vattenflaskor och sportväskor, om man säger så. Som en riktig folkpark förr i världen. Och en väldig tur med vädret. Varmt och skönt, men väldigt mörkt.
Ja, det blev en riktigt trevlig kväll på många sätt, en kväll att leva länge på. Det var inte stökigare än att det gick bra att dansa. När dansen var slut skjutsade vi hem en tjej till Nymölla, utanför Bromölla, så det blev en liten omväg efter slingrande skånska småvägar. Väldigt fascinerande för den ena norrbottningen i bilen, medan den andra inte var lika imponerad utan slumrade i baksätet.
Ännu blommar våra rosor
Jag hade tänkt blogga lite varje dag medan jag var i Blekinge, men det blev liksom inte. Hade fullt upp med att jobba och att slappa och lite annat däremellan. På fredagen övergav vi räcket till förmån för målning av stolar. Men först klättrade jag på en stege och fick ihop ett par liter körsbär.
I Norrbotten blir körsbärsträden möjligen manshöga, under förutsättning att de står mot en solvägg. Körsbär är dessutom asdyra i butikerna, så någon paj har det aldrig varit tal om att baka förut, men med agent Cooper i färskt minne så tog jag itu med det projektet direkt efter frukost.
Det tog en stund att rensa bären, men solen sken så det gick ingen nöd på mig. Thomas och jag åkte till Karlshamn och handlade, för på kvällen skulle Diana och Sven-Göran komma. När vi kom tillbaka satte jag igång med pajbaket och jag använde Leilas recept, som du kan kika på HÄR om du vill.
Sen blev det målning av tre udda stolar som Sigge tagit ner en gång.
Anna använder uteslutande linoljefärg, oavsett vad hon målar. Den tar visserligen lite längre tid på sig att torka, men är i gengäld så otroligt lättarbetad. Den täcker bra, den lämnar inga penselstreck och droppar och den luktar inte illa.
Sen blev det dags för en smärre uppfräschning. Bakade färdigt pajen som hann bli klar innan gästerna anlände.
Thomas hade gjort små croissanter med olika pålägg till fördrinken och till huvudrätt vräkte vi i oss räkor. Vansinnigt gott. Ja, och så körsbärspaj på bästa Twin Peaks-vis till efterrätt. Dock med glass som tillbehör. Hade blivit lite tråkigt annars.
Diana och Sven-Göran
Thomas och Anna
Timmarna gick och så småningom började det skymma. Anna tände vedkorgen, som hon förberett och fyllt med ved innan.
Thomas provade min nyinsköpta sovmask från Tempur. Sovmaskernas Rolls Royce, skulle man också kunna kalla den. Den stänger ute allt ljus så effektivt att man aldrig behöver besväras av solstrålar som letar sig in mellan persienner och sticker en i ögonen. Väldigt bra att ha på resa, faktiskt.
Det blev inget riktigt nattsuddande den här kvällen heller. När gästerna gett sig av plockade vi ihop disk och sånt och sen blev det sängen. Anna och jag skulle upp tidigt för att vara först på loppisen i Vilshult...
