Hej, mitt vinterland!
Fredagen bjöd på Carina Jaarnek på Björknäsparken i Boden, men eftersom jag dels skulle jobba på lördag och dels har dragit på något slags odefinierbar förkylning hela veckan så valde jag att tillbringa fredagskvällen i stugan istället. Tvättstugan.
Men igår kväll packades bilen full med folk och fika, och kosan styrdes mot Djupgroven ett par mil utanför Skellefteå, där Martinez spelade på säsongens sista dans. Dock jobbade jag först hela dagen. Jag kände redan på morgonen att det, trots att solen tappert tittade fram, var ovanligt kallt. Det visade sig att termometern endast visade åtta grader och jag insåg att kvällens outfit fick bestå av annat än den planerade klänningen, som trots kvinnokalsonger under troligen skulle innebära svåra förfrysningsskador på kroppen, kanske till och med med kallbrand och amputation som en dírekt konsekvens. Det fick bli de vita jeansen och jag vek dessutom ned byxbenen. Till detta kortärmad blus, tunn kofta, sjal och min härliga vinterjacka. Det visade sig att mina medresenärer tänkt ungefär likadant. Det såg knappast ut som om vi skulle på logdans, snarare after-ski...
Jag har annars oerhört svårt att klä mig varmt, vilket kanske kan tyckas märkligt eftersom jag bor i en landsända där temperaturen tidvis kan krypa ner mot -30-35 grader vintertid. Det är alltså inte särskilt ovanligt utan inträffar oftast någon gång per vinter. Janne fick min dunjacka eftersom den var så stor att jag gick vilse i den. Jag har svårt för täckbyxor, troligen mest för att jag alltid har varit tvungen att köpa herrstorlek 54 (minst) för att få dem att åtminstone nå ner till anklarna. De har då varit så stora att jag haft problem att röra mig, och egentligen skulle jag rymts i det ena byxbenet. Men i vintras investerade jag i en s k täckkjol, speciellt konstruerad för såna som jag. Kvinnor i karriären som bara går omkring stan och aldrig trampar omkring i djupsnö. Fult men praktiskt. Sen köpte jag faktiskt ett par varma Ecco-kängor också....
Nåväl, när vi kom till Djupgroven var det nog inte mer än 5 grader så de första danserna liknade mest fjällhotellens pjäxdans. Så småningon lättade vi på klädseln och till slut hängde jag till och med av mig koftan. Det var helt fantastiskt underbart att höra Martinez igen! Med Lillan tillbaka var det plötsligt det gamla glada bandet som stod på scenen och det blev en jättehärlig stämning som höll i sig hela kvällen. Martinez är alltid Martinez, de har sina låtar och därigenom sitt eget sound. Det har väl hänt att de ibland verkat lite trötta, men vem har väl inte en dålig dag på jobbet någon gång emellanåt? Det hade de däremot inte igår!
Det var tjo och tjim och klackarna i taket faktiskt . Därför höll jag kameran uppochner så att Lillan skulle komma åt rätt håll :)
Sen hann jag prata lite med arrangören Johan, där han stod och grillade hamburgare medan snön singlade ner från himlen. Nästan. Han skall fortsätta med danserna nästa år och jag önskar honom verkligen lycka till, trots att vi egentligen är konkurrenter. Men det är trevligt med en privat arrangör, och sådana tycker jag man skall gynna faktiskt. Det är ingen konst att driva dans med en förening i ryggen som tar smällarna om det går åt pipan. I värsta fall konkar föreningen, men ingen enskild person får gå från hus och hem. Som arrangör har man en drivkraft som för min del handlar om ett engagemang och en önskan om att vilja bevara den här kulturen (fast det enligt staten inte är kultur så verksamheten omfattas som bekant inte av kulturmomsen...) som jag anser är så unik och BRA! Men samtidigt kan jag inte bedriva ideell verksamhet, eller till och med gå back, utan syftet är givetvis att tjäna pengar, det är ingenting att hymla om. Och att både ha roligt och tjäna pengar kan väl aldrig vara fel? Jag tycker i alla fall att man skall åka på dans och ha kul! Det finns alltid något att klaga på men istället för att söka fel på golvet, publiken, orkestern och fikapriserna kan man säkert hitta någon eller något som ändå har gjort att det var bättre än att stanna hemma framför TV:n.
Igår hade de flesta roligt, tror jag. Det var inte många som stod efter väggarna och det var ovanligt nog ungefär samma mängd av båda könen. Älgjakten har alltså inte börjat än. En kanonkväll, med andra ord.
När vi passerade Ersnäs visade bilens termometer -1 grad. En mil längre bort blev det återigen värmebölja. +4.
Men igår kväll packades bilen full med folk och fika, och kosan styrdes mot Djupgroven ett par mil utanför Skellefteå, där Martinez spelade på säsongens sista dans. Dock jobbade jag först hela dagen. Jag kände redan på morgonen att det, trots att solen tappert tittade fram, var ovanligt kallt. Det visade sig att termometern endast visade åtta grader och jag insåg att kvällens outfit fick bestå av annat än den planerade klänningen, som trots kvinnokalsonger under troligen skulle innebära svåra förfrysningsskador på kroppen, kanske till och med med kallbrand och amputation som en dírekt konsekvens. Det fick bli de vita jeansen och jag vek dessutom ned byxbenen. Till detta kortärmad blus, tunn kofta, sjal och min härliga vinterjacka. Det visade sig att mina medresenärer tänkt ungefär likadant. Det såg knappast ut som om vi skulle på logdans, snarare after-ski...
Jag har annars oerhört svårt att klä mig varmt, vilket kanske kan tyckas märkligt eftersom jag bor i en landsända där temperaturen tidvis kan krypa ner mot -30-35 grader vintertid. Det är alltså inte särskilt ovanligt utan inträffar oftast någon gång per vinter. Janne fick min dunjacka eftersom den var så stor att jag gick vilse i den. Jag har svårt för täckbyxor, troligen mest för att jag alltid har varit tvungen att köpa herrstorlek 54 (minst) för att få dem att åtminstone nå ner till anklarna. De har då varit så stora att jag haft problem att röra mig, och egentligen skulle jag rymts i det ena byxbenet. Men i vintras investerade jag i en s k täckkjol, speciellt konstruerad för såna som jag. Kvinnor i karriären som bara går omkring stan och aldrig trampar omkring i djupsnö. Fult men praktiskt. Sen köpte jag faktiskt ett par varma Ecco-kängor också....
Nåväl, när vi kom till Djupgroven var det nog inte mer än 5 grader så de första danserna liknade mest fjällhotellens pjäxdans. Så småningon lättade vi på klädseln och till slut hängde jag till och med av mig koftan. Det var helt fantastiskt underbart att höra Martinez igen! Med Lillan tillbaka var det plötsligt det gamla glada bandet som stod på scenen och det blev en jättehärlig stämning som höll i sig hela kvällen. Martinez är alltid Martinez, de har sina låtar och därigenom sitt eget sound. Det har väl hänt att de ibland verkat lite trötta, men vem har väl inte en dålig dag på jobbet någon gång emellanåt? Det hade de däremot inte igår!
Det var tjo och tjim och klackarna i taket faktiskt . Därför höll jag kameran uppochner så att Lillan skulle komma åt rätt håll :)
Sen hann jag prata lite med arrangören Johan, där han stod och grillade hamburgare medan snön singlade ner från himlen. Nästan. Han skall fortsätta med danserna nästa år och jag önskar honom verkligen lycka till, trots att vi egentligen är konkurrenter. Men det är trevligt med en privat arrangör, och sådana tycker jag man skall gynna faktiskt. Det är ingen konst att driva dans med en förening i ryggen som tar smällarna om det går åt pipan. I värsta fall konkar föreningen, men ingen enskild person får gå från hus och hem. Som arrangör har man en drivkraft som för min del handlar om ett engagemang och en önskan om att vilja bevara den här kulturen (fast det enligt staten inte är kultur så verksamheten omfattas som bekant inte av kulturmomsen...) som jag anser är så unik och BRA! Men samtidigt kan jag inte bedriva ideell verksamhet, eller till och med gå back, utan syftet är givetvis att tjäna pengar, det är ingenting att hymla om. Och att både ha roligt och tjäna pengar kan väl aldrig vara fel? Jag tycker i alla fall att man skall åka på dans och ha kul! Det finns alltid något att klaga på men istället för att söka fel på golvet, publiken, orkestern och fikapriserna kan man säkert hitta någon eller något som ändå har gjort att det var bättre än att stanna hemma framför TV:n.
Igår hade de flesta roligt, tror jag. Det var inte många som stod efter väggarna och det var ovanligt nog ungefär samma mängd av båda könen. Älgjakten har alltså inte börjat än. En kanonkväll, med andra ord.
När vi passerade Ersnäs visade bilens termometer -1 grad. En mil längre bort blev det återigen värmebölja. +4.
I wanna go home
Igår fyllde Malin 21 år. Vilken rekordung mamma jag är! Hm..
Hon fick en rightsymbal och nya drumheads av sin pappa och en foundation från Biotherm av mig. Sen ska vi ju faktiskt till London och där kan hon ju få en och annan måltid i present.
Jag har aldrig, ALDRIG någonsin försökt skjuta upp en stängd dörr till en affär, och när det misslyckats ställt mig och knackat på rutan till personalen kommit och öppnat i tron att jag är en kund som kanske glömt något eller betalat för mycket eller något annat viktigt. Jag har ALDRIG då dragit upp ett tyg jag nyss handlat på Åhléns och frågat den stackars personalen i den för kvällen stängda butiken om de möjligen har något tyg som matchar det tyg jag har i kassen. Jag har heller ALDRIG förnärmat snörpt på munnen och föraktfullt fnyst när personalen förklarat att butiken är stängd och kassan avslutad och men önskat mig välkommen en annan dag, när butiken är öppen. Ingen av detta har jag någonsin gjort, men det finns folk som gör sånt. Så nu vet ni.
Hon fick en rightsymbal och nya drumheads av sin pappa och en foundation från Biotherm av mig. Sen ska vi ju faktiskt till London och där kan hon ju få en och annan måltid i present.
Jag har aldrig, ALDRIG någonsin försökt skjuta upp en stängd dörr till en affär, och när det misslyckats ställt mig och knackat på rutan till personalen kommit och öppnat i tron att jag är en kund som kanske glömt något eller betalat för mycket eller något annat viktigt. Jag har ALDRIG då dragit upp ett tyg jag nyss handlat på Åhléns och frågat den stackars personalen i den för kvällen stängda butiken om de möjligen har något tyg som matchar det tyg jag har i kassen. Jag har heller ALDRIG förnärmat snörpt på munnen och föraktfullt fnyst när personalen förklarat att butiken är stängd och kassan avslutad och men önskat mig välkommen en annan dag, när butiken är öppen. Ingen av detta har jag någonsin gjort, men det finns folk som gör sånt. Så nu vet ni.
Inget nytt under solen
I fredags, medan jag höll på att göra mig i ordning till kvällens dans, sa plötsligt min äldsta dotter:
- Hörru, mamma. Jag och Katarina har pratat om det här du håller på med och det liknar ju faktiskt mest en sekt alltihop.
Jag bad att hon skulle förtydliga sig, och hon fortsatte:
- Jamen, det ska ju vara rätt band och rätt lokal och bra golv och det måste vara folk man känner igen och i rätt ålder och det får inte vara fotboll på TV, inte valborgsmässoafton, det får inte regna och helst inte heller snöa, och det får definitivt inte vara för varmt men heller inte för kallt. Ja, ungefär så! Som om det vore någon jäkla precisionssport som ska utövas!
Jag insåg att mina barn har tagit intryck av mitt arrangörsskap, därav deras kännedom om alla anledningar till att folk inte åker på vissa danser. Men jag försökte försvara mitt stora intresse med att berätta om hur det kan bli när man verkligen brinner för något. Som när jag var ung och höll på med hästar, eller när jag blev äldre och en tämligen skicklig pistolskytt. Men Malin var av en annan uppfattning:
- Men den typen av dans du håller på med var väl ändå utsprungligen ett rent nöje? Gick man inte bara ut med danstofflorna i en påse och hade kul? Precis som att gå på krogen fast hälsosammare. Men har du någonsin hört en kroggäst klaga på musiken, på golvet eller på höjden på bardisken? De går ju bara ut för att ha kul, även om de oftast dricker kanske, och det är väl förstås inte så bra i längden...hehe.
Ett skrämmande exempel på det mina döttrar pratade om är den unga kvinna som förkunnade att även om Blender (hennes favoritband) skulle spela i den närliggande kommunen, så skulle hon inte komma eftersom de hon brukar dansa med från Umeå säkerligen inte skulle vara där. Jag tappade häpet hakan och mindes när jag var ung och slog upp tidningen på fredagsmorgonen bara för att kolla var det var dans. Detta var alltså före internet och dansprogrammens tid, men efter Gutenbergs upptäckt... Då kunde det komma sig att det ordnades dans i Öjebyns sporthall till populära Lennes me Bittes från Piteå, och dit for vi och trampade runt på det gröna gummigolvet (det var faktiskt inte parkett) men vi hade ändå hur kul som helst. Trots att vi inte hade någon site där vi redan innan kunde kolla hur kvällens uppslutning skulle bli.
Jag avskyr visserligen benämningarna moget och modernt, som ofta (alltid!) av någon anledning används som motsatsord till varandra. I min värld är motsatsen till moget omoget och till modernt, ja just det - omodernt. Och det tycks mig som om det är en relativt utbredd uppfattning hos den publik som föredrar modernt. Alltså att moget är synonymt med omodernt. Jag läser ofta i olika dansbloggar och på danssiter, men framförallt på dansmaffian.se, och påfallande många uttalar sig negativt om den mogna musiken men talar sig varm för den moderna och menar att "dansmusiken har utvecklats, den låter inte som den lät förr." Ungefär som om alla band, utom det tiotal modernband som faller dessa skribenter på läppen, håller sig till en och samma repertoar, d v s "Gråt inga tårar" och "Den stora dagen".
Och jag tänker i mitt stilla sinne "What`s new?" När jag var ung och ute som mest, under första halvan av 80-talet, så fanns även då dessa modernband. Men då hette de Pererix, Jubilée, Bhonus, Svänzons och Perikles, och det är klart att man gärna dansade till dem när tillfälle gavs, och man tyckte det var extra roligt, men däremellan dansade man ju till det som erbjöds. Numera heter modernbanden Blender, Zlips, Shake och - right - Bhonus, Svänzons och Perikles. Det lustiga är att om man går ytterligare 10-15 år bakåt i tiden hette modernbanden Flamingokvintetten, Streaplers, Drifters och Lasse Stefanz! Dennis Jarnebrink (Flamingokvintetten, för den oinvigde) berättade en gång hur de alltid tränade in de tio låtar som låg överst på Kvällstoppen, och vilka bekymmer det vållade dem när bl a "Pippi Långstrump" hade en framskjuten placering på listan...
Men hur kan det då komma sig att just de banden är de största i Sverige? Varför är det Lasse Stefanz som säljer skivor och inte Blender? Eller Zlips, som ju är så ofattbart bra och ändå har 22 år på nacken? Det kan definitivt inte vara p g a att LS spelas i radio, för är det någon musik som spelas i radio så är det ju den som de s k modernbanden spelar. Inte är det ju Streaplers nyaste, med nästan bara nyskrivet material. Eller Black Jack.
Vad jag vill komma fram till är att fördomarna kring dans och danskulturen växer och frodas, inte bara för att de totalt oinsatta har en massa förutfattade meningar, utan också för att en del av de som har dans som intresse själva bidrar till att underblåsa dessa fördomar. Det gör de på ett effektivt sätt genom att konsekvent förneka alla band utom de som spelar Radio Rix-hits. Så fort det har varit något inslag i TV där Olle Jönsson har varit med så är det alltid ett antal individer som beklagar att man inte visar mer av den moderna danskulturen istället för den gamla, som enligt dem låter som den alltid gjort. Vilket givetvis är helt fel, men det vet de själva inte om eftersom de uppenbarligen aldrig lyssnar på eller dansar till de banden.
Jag vill på något sätt beklaga den publik som enbart åker på dans när de s k modernbanden spelar. Jag är övertygad om att de missar en hel del trivsamma kvällar, kanske annorlunda mot dem de är vana vid. Jag tror att man i alla sammanhang, inte bara i när det gäller dans, tjänar på att känna till historiken. Det ökar respekten men framförallt förståelsen för andra människor och deras åsikter. Och i den här lilla världen, som ju ändå dansvärlden är, borde vi bara kunna slappna av och ha kul och inte vara så petnoga med detaljerna.
Vilken djuping jag är! Godnatt!
Veggie-middag, eller...?
Dagens middag hos familjen Skarin.
Smörslungade bananer på en spegel av sås gjord på grädde och sirap, toppat med gammaldags vaniljglass. Garanterat anti-GI. När jag ser det så här på bild så är det inte utan att jag tycker det ser lite äckligt ut. Jag fick väl en sockerchock.
Smörslungade bananer på en spegel av sås gjord på grädde och sirap, toppat med gammaldags vaniljglass. Garanterat anti-GI. När jag ser det så här på bild så är det inte utan att jag tycker det ser lite äckligt ut. Jag fick väl en sockerchock.
Beautiful Sunday
En dag som jag nästan inte hann med eftersom jag lyckades sova till nästan halv två! Jag är så himla duktig! Jag var väl helt enkelt utmattad efter den anspänning gårdagens sängflytt innebar. Min bil var ju, precis som jag trodde, på tok för liten för en hel madrass. Om jag sköt fram stolarna så långt det gick så fick jag nästan igen skuffen och det var ju bra, men då rymdes jag å andra sidan inte bakom ratten så den varianten föll ju. Men Janne har ju en gammal jättemersa som har gått 60 000 så då blev det den istället. Till Fridas förtjusning, kan tilläggas, eftersom hon av någon anledning tycker att min Saab är töntig. Fast den är svart och har turbo och allt...
Väl i Piteå återstod då att bära upp sängeländet och det gick hyfsat till en början, men mellan andra och tredje våningen bröt först jag en nagel och sedan bröt vi båda ihop. Det är omöjligt att bära tungt när man skrattar. Musklerna slutar fungera och vi övervägde en stund att lämna sängen i trappen, men eftersom den spärrade vägen tog vi oss samman och svor till slut upp den till Fridas lägenhet.
Idag har jag sytt vita linnegardiner med öljetter till Frida, rutiga längder till mitt eget kök samt en snusnäsduk till Björn. SEN skrev jag Boden Alive-utvärderingen. Fakturan får vänta till imorgon för jag vet inte riktigt hur den skall se ut och nu är det nog dags att sova igen.
Väl i Piteå återstod då att bära upp sängeländet och det gick hyfsat till en början, men mellan andra och tredje våningen bröt först jag en nagel och sedan bröt vi båda ihop. Det är omöjligt att bära tungt när man skrattar. Musklerna slutar fungera och vi övervägde en stund att lämna sängen i trappen, men eftersom den spärrade vägen tog vi oss samman och svor till slut upp den till Fridas lägenhet.
Idag har jag sytt vita linnegardiner med öljetter till Frida, rutiga längder till mitt eget kök samt en snusnäsduk till Björn. SEN skrev jag Boden Alive-utvärderingen. Fakturan får vänta till imorgon för jag vet inte riktigt hur den skall se ut och nu är det nog dags att sova igen.
Nu var det lördag igen...
Ja, här sitter jag, nyvaken, klockan är sex på kvällen och jag har just vaknat upp efter att ha sovit middag ett par timmar. Vaknade redan vid tio-snåret i morse så en liten powernap var välbehövlig. Jag borde kanske äta något, men jag är fortfarande ganska mätt efter frukosten och vi har inte en enda liten kaka eller bulle hemma. Ungarna har gått till sin pappa där det serveras tacos. Jag borde skickat med en doggybag...
Igår spelade Micke Ahlgrens på Björknäsparken i Boden, till mångas stora glädje. Drygt 400 gäster, vilket ju är otroligt bra. Att sen 300 av dem var kvinnor var kanske inte riktigt lika bra. Enligt obekräftade uppgifter var det omkring 350 på Käckis där Blender spelade och det innebär att det var mellan sju-åttahundra danssugna människor i farten. Det inger förstås en smula hopp inför nästa sommar. Det har visserligen gått bra på Kanislogen med de stora elefanterna Drifters, Streaplers och Flamingokvintetten men vågar man ha "vanliga" orkestrar typ Ahlgrens, Kindbergs eller Sannex? Nästa sommar är det varken OS eller fotbolls-EM så det ökar absolut oddsen för en viss lönsamhet ändå.
Micke Ahlgrens var i alla fall hur bra som helst. Repertoaren är väl inte den allra hetaste, men dansbarheten är hög. De har ett jättebra ljud, många härliga saxsolon och tät och fin stämsång. Och Kent sjunger faktiskt kanonbra. Sen ser de ju väldigt snygga och trevliga ut, kolla bara:
Ja, eller....öh. De är väldigt snälla i alla fall...
Kvällen skall inte ägnas åt dans, trots att Shake spelar i Bursiljum. Jag skall försöka packa in en resårkärna i mitt pyttelilla lastutrymme och köra den till Fridas lägenhet i Piteå. Sen måste jag antagligen vara med och bära upp den och det ser jag inte alls fram emot. Jag har alltid haft problem med att bära saker, framförallt möbler. Jag får aldrig något grepp om dem och de brukar glida ut händerna på mig. Generellt sett, alltså. Jag har väl lyckats bära någon stol med framgång, men stora saker som sängar, dörrar, soffor och sånt tycker jag är svårt. Jag tror att jag har för små händer, men de jag bär med blir i allmänhet arga och tycker jag är klantig, därav min svåra möbelbärarångest. Imorgon väntar andra skojigheter då jag bl a skall skriva mitt företags första faktura samt en utvärdering av Boden Alive-helgen. Sen måste jag nog sy något för jämviktens skull.
Shit happens
I morse hände det som inte får hända - igen. Klockan ringde halv sju och trots att jag var så förbi av trötthet att det gjorde ont, så tog jag mig ändå upp på fötter. Tvättade håret och gick ut i köket för att laga frukost medan jag spolade upp ett härligt badvatten med en bubbelbit från Lush i. Trots att det praktiskt taget var mitt i natten lyckades jag ändå så småningom pallra mig iväg till jobbet i god tid, där jag möttes av en förvånad kollega som påstod att jag inte skulle börja förrän halv tolv. Naturligtvis hade hon rätt. Detta var alltså andra gången på nästan tre år det hände. Slarvigt och oförsvarligt av mig. Lägg därtill att jag verkligen HATAR morgnar såpass att jag borde vara mer noga med att ta vara på mina chanser att få sova.
Det händer mycket sällan att jag vaknar och känner mig utsövd. Det bästa är när jag vaknar till och vet att jag får sova vidare ett par timmar. Det värsta är när jag väcks en kvart innan jag egentligen skall upp. Jag mår direkt fysiskt illa när jag vaknar och blir inte människa förrän jag har fått äta en rejäl frukost med gröt, smörgås, juice och kaffe. På senare tid har jag börjat fundera på om detta vidriga tillstånd är resultatet av en abnorm förbränning som mestadels sker nattetid. Det finns ju faktiskt människor som bränner fett när de sover, och jag är garanterat en av dem.
På fredag spelar Blender på säsongsavslutningen i Käcktjärn och Micke Ahlgrens på Björknäsparken i Boden. Jag väljer utan tvekan det senare alternativet även om det skulle vara kul att höra Blender, men den publik de drar häruppe tilltalar inte mig. Det ålas och kråmas och gnuggas och fälls ner mot golvet och alla verkar de glömma att de kanske skall röra på fötterna litegrann i alla fall. Och helst i takt till musiken. Men om en och en halv månad är det mara i Skellefteå och då spelar Blender och Sannex på lördagen, och tiden går så fort så... I Västerbotten är karlarna suveräna dansörer, lagom långa och i lagom ålder (31-57år). Eller som en tjej sa i Bredsele i lördags:
-Det är som ett smörgåsbord!
Det händer mycket sällan att jag vaknar och känner mig utsövd. Det bästa är när jag vaknar till och vet att jag får sova vidare ett par timmar. Det värsta är när jag väcks en kvart innan jag egentligen skall upp. Jag mår direkt fysiskt illa när jag vaknar och blir inte människa förrän jag har fått äta en rejäl frukost med gröt, smörgås, juice och kaffe. På senare tid har jag börjat fundera på om detta vidriga tillstånd är resultatet av en abnorm förbränning som mestadels sker nattetid. Det finns ju faktiskt människor som bränner fett när de sover, och jag är garanterat en av dem.
På fredag spelar Blender på säsongsavslutningen i Käcktjärn och Micke Ahlgrens på Björknäsparken i Boden. Jag väljer utan tvekan det senare alternativet även om det skulle vara kul att höra Blender, men den publik de drar häruppe tilltalar inte mig. Det ålas och kråmas och gnuggas och fälls ner mot golvet och alla verkar de glömma att de kanske skall röra på fötterna litegrann i alla fall. Och helst i takt till musiken. Men om en och en halv månad är det mara i Skellefteå och då spelar Blender och Sannex på lördagen, och tiden går så fort så... I Västerbotten är karlarna suveräna dansörer, lagom långa och i lagom ålder (31-57år). Eller som en tjej sa i Bredsele i lördags:
-Det är som ett smörgåsbord!
För det regnar här i Luleå idag...
...och då går osökt mina tankar till förra tisdagen då vi lämnade Karlshamn för att så småningom åka hem. Då vräkte nämligen regnet ner oavbrutet hela dagen. Vi körde raka spåret till Gränna där vi kollade in hur man gör polkagrisar, sedan åt vi litegrann och drog därefter vidare norrut. Råkade skada höger framfälg när jag gjorde en u-sväng (raggartakter) och drabbades av svår ångest, men insåg att däcket inte var skadat eftersom det inte blev punka och bilen inte drog åt något håll. Pust. Klarar jag av att byta lampa så fixar jag säkert ett däckbyte också, men reservdäcket är ju ett sånt där underutvecklat yttepyttedäck, så det är ju inget man kör på mer än till någon däckverkstad som säkert skulle ta hutlöst betalt för något regummerat skitdäck.
När vi passerade Vadstena passade vi på att ta några kort på klostret som bevis på att vi varit där. Det är viktigt att barnen får ta del av landets kulturhistoria så därför upplyste jag dem om att Vadstena också är Wahlströms hemort, information som de i vanlig ordning intresserat lade på minnet.
Vi hittade en rastplats strax söder om Borlänge där vi bestämde oss för att tillbringa natten. Den här gången sov jag på förarplatsen medan Björn fick ligga i det klaustrofobiskt smala baksätet. Eftersom jag tycker om honom en hel del lät jag bli att vicka bak stolen så långt det gick. Jag månar ju om mina barn och vill att de skall ha det bra. Den här natten klämde jag också fast mörkläggningsgardinerna i sidodörrarna eftersom kardborren inte satt så bra i taket, med den påföljd att vi vaknade mot morgonkvisten av att de lett in regnet i bilen så våra täcken var fullkomligt dyngsura. Men vid det här laget var vi tämligen härdade så vi bet ihop och sov några timmar till.
Onsdagen inleddes med frukostshopping på Ica-Maxi i Borlänge, frukostätning på parkeringen utanför Ornäs stuga och därefter en guidad tur i själva stugan.
Sedan bar det av mot Sundborn och ett besök i Carl Larssons hem som visades av en ganska sopig guide. Hon påstod att den stora ateljén invigdes vid millienieskiftet 18-1900. Ha! På väg därifrån svängde vi in till Linnés bröllopsstuga men då var vi så skitless på att vara kulturella så vi for på Max i Bollnäs istället.
Den natten, som blev den sista på vår semester, sov vi på en rastplats strax norr om Örnsköldsvik. När vi vaknade sken solen och täckena hade torkat. Vi köpte färska ciabatta på lilla Coop i Nordmaling och det kändes nästan som om vi var hemma.
Nästa stopp gjorde vi i Piteå hos femtonåringen Frida, skaparen av denna blogg, som har flyttat hemifrån och är en hejare på att steka pannkaka. Dock hade hon idag rätt tomt i både kylen och börsen så det blev ett besök på Kvantum innan vi fick dagens första kaffeslurk. Katarina fixade Fridas dreads och sedan åkte vi äntligen hem!
Ja, så var det med det! Skönt att vara hemma men otroligt roligt att vara borta också! Idag har jag jobbat och köpt ett rosa nagellack... Ett Rimmel. Kan jag få lite sponsring nu?
När vi passerade Vadstena passade vi på att ta några kort på klostret som bevis på att vi varit där. Det är viktigt att barnen får ta del av landets kulturhistoria så därför upplyste jag dem om att Vadstena också är Wahlströms hemort, information som de i vanlig ordning intresserat lade på minnet.
Vi hittade en rastplats strax söder om Borlänge där vi bestämde oss för att tillbringa natten. Den här gången sov jag på förarplatsen medan Björn fick ligga i det klaustrofobiskt smala baksätet. Eftersom jag tycker om honom en hel del lät jag bli att vicka bak stolen så långt det gick. Jag månar ju om mina barn och vill att de skall ha det bra. Den här natten klämde jag också fast mörkläggningsgardinerna i sidodörrarna eftersom kardborren inte satt så bra i taket, med den påföljd att vi vaknade mot morgonkvisten av att de lett in regnet i bilen så våra täcken var fullkomligt dyngsura. Men vid det här laget var vi tämligen härdade så vi bet ihop och sov några timmar till.
Onsdagen inleddes med frukostshopping på Ica-Maxi i Borlänge, frukostätning på parkeringen utanför Ornäs stuga och därefter en guidad tur i själva stugan.
Sedan bar det av mot Sundborn och ett besök i Carl Larssons hem som visades av en ganska sopig guide. Hon påstod att den stora ateljén invigdes vid millienieskiftet 18-1900. Ha! På väg därifrån svängde vi in till Linnés bröllopsstuga men då var vi så skitless på att vara kulturella så vi for på Max i Bollnäs istället.
Den natten, som blev den sista på vår semester, sov vi på en rastplats strax norr om Örnsköldsvik. När vi vaknade sken solen och täckena hade torkat. Vi köpte färska ciabatta på lilla Coop i Nordmaling och det kändes nästan som om vi var hemma.
Nästa stopp gjorde vi i Piteå hos femtonåringen Frida, skaparen av denna blogg, som har flyttat hemifrån och är en hejare på att steka pannkaka. Dock hade hon idag rätt tomt i både kylen och börsen så det blev ett besök på Kvantum innan vi fick dagens första kaffeslurk. Katarina fixade Fridas dreads och sedan åkte vi äntligen hem!
Ja, så var det med det! Skönt att vara hemma men otroligt roligt att vara borta också! Idag har jag jobbat och köpt ett rosa nagellack... Ett Rimmel. Kan jag få lite sponsring nu?
Long road out of Eden
...fast det skall nog vara into Eden, som igår kväll hette Bredsele Park och som gästades av Jannez och Bhonus, dansorkestrarnas creme de la creme. Årets danskväll, med andra ord. Jannez, med sin härliga utstrålning, sin energi och glädje tillsammans med Bhonus något mer förfinade arrangemang, stämsång och ovanliga men i allra högsta grad dansanta repertoar. Kan det bli bättre? Självklart! Tänk Streaplers och Arvingarna! Nu skojade jag till det lite, eftersom en höjdarkväll inte utesluter en annan och två andra band inte nödvändigtvis är sämre än andra. Vem avgör det?
Jag gillar när Jannez spelar Alan Parsons Project och jag älskar när Bhonus spelar Thomas di Leva. Allting känns bara så bitterljuvt och sorgligt eftersom det faktiskt kan dröja nästan ett år innan jag får dansa till dem igen. Tyvärr så är det ytterst påvert med danser i den här landsänden, en fjärdedel av Sverige och som jag tidigare skrivit kommer Folkan i Piteå nästan uteslutande att köra med de s k modernbanden i vinter. Tyvärr finns det ingen dans här i Luleå och det blir heller ingenting i Älvsbyn i vinter, thanks to me. Jag törs helt enkelt inte arrangera något för den oförutsägbara norrbottenspubliken. Sunderbyn kör någon enstaka gång, men för mig är det inget alternativ eftersom jag hellre stoppar pengarna i dokumentförstöraren än i den arrangörens gap. Nu känner jag hur hornen trycker på innanför pannbenet så jag går raskt vidare...
Bredsele ligger 19,6 mil från Luleå så med minst trehundra mil i ryggen kändes det ungefär som att åka till stormarknaden. Men jag kan ju säga att hemvägen var minst det dubbla. När klockan var 03.54 och det fortfarande var 9,3 mil kvar, var jag inte så kaxig. Jag spelade ELO på hög volym och sjöng med för full hals. Det är faktiskt en av fördelarna med att vara ensam i bilen, att få välja musik själv. Under resan har Björn velat lyssna på radio Rix, där man spelar Sanna Nielsen, Takida och dynga såsom BWO igen och igen och igen... Katarina och jag lville lyssna på Supertramp, Sparks, Kinks, Doors, Bowie, Pink Floyd, Slade o s v men Björn uppskattade inte riktigt det, så det blev till att kompromissa och önska att han skulle somna.
Och det gjorde han ju ibland.
För övrigt tror jag att Bhonus är ett av landets mest välklädda band. Alla har olika kläder, men i färgerna (eller icke-färgerna) svart, vitt och grått. Magnus har rött band på gitarren och jääävulskt snygga röda skor.
Imorgon är det måndag och då kallar plikten. Stackars mig. Nu ska jag gå ner till bilen och byta glödlampa på den andra sidan, något som blir lätt som en plätt eftersom det bakom den är så grymt gott om plats att t o m Jokkmokks-Jokke, som hade händer som julskinkor, skulle kunnat komma åt. Om han hade levt, vill säga.
Jag gillar när Jannez spelar Alan Parsons Project och jag älskar när Bhonus spelar Thomas di Leva. Allting känns bara så bitterljuvt och sorgligt eftersom det faktiskt kan dröja nästan ett år innan jag får dansa till dem igen. Tyvärr så är det ytterst påvert med danser i den här landsänden, en fjärdedel av Sverige och som jag tidigare skrivit kommer Folkan i Piteå nästan uteslutande att köra med de s k modernbanden i vinter. Tyvärr finns det ingen dans här i Luleå och det blir heller ingenting i Älvsbyn i vinter, thanks to me. Jag törs helt enkelt inte arrangera något för den oförutsägbara norrbottenspubliken. Sunderbyn kör någon enstaka gång, men för mig är det inget alternativ eftersom jag hellre stoppar pengarna i dokumentförstöraren än i den arrangörens gap. Nu känner jag hur hornen trycker på innanför pannbenet så jag går raskt vidare...
Bredsele ligger 19,6 mil från Luleå så med minst trehundra mil i ryggen kändes det ungefär som att åka till stormarknaden. Men jag kan ju säga att hemvägen var minst det dubbla. När klockan var 03.54 och det fortfarande var 9,3 mil kvar, var jag inte så kaxig. Jag spelade ELO på hög volym och sjöng med för full hals. Det är faktiskt en av fördelarna med att vara ensam i bilen, att få välja musik själv. Under resan har Björn velat lyssna på radio Rix, där man spelar Sanna Nielsen, Takida och dynga såsom BWO igen och igen och igen... Katarina och jag lville lyssna på Supertramp, Sparks, Kinks, Doors, Bowie, Pink Floyd, Slade o s v men Björn uppskattade inte riktigt det, så det blev till att kompromissa och önska att han skulle somna.
Och det gjorde han ju ibland.
För övrigt tror jag att Bhonus är ett av landets mest välklädda band. Alla har olika kläder, men i färgerna (eller icke-färgerna) svart, vitt och grått. Magnus har rött band på gitarren och jääävulskt snygga röda skor.
Imorgon är det måndag och då kallar plikten. Stackars mig. Nu ska jag gå ner till bilen och byta glödlampa på den andra sidan, något som blir lätt som en plätt eftersom det bakom den är så grymt gott om plats att t o m Jokkmokks-Jokke, som hade händer som julskinkor, skulle kunnat komma åt. Om han hade levt, vill säga.
Reseskildring 4
När söndag morgon grydde vid 11-snåret, hade jag ännu inte kommit ner från min Lasse Stefanz-himmel. På dagens agenda stod ett besök i Stof & Stil-butiken i Malmö. Alltså min arbetsgivares värsta konkurrent vars existens bidrog till att "vår" kedja fick stänga sin butik där nere. Men Malmö ligger två timmar från Karlshamn och inte förrän Anna röt ifrån att "nu är det bara att packa sig iväg!" lyckades jag mobilisera min lilla grupp och styra kosan västerut. Det innebar att vi inte var framme förrän strax efter tre och de stängde fyra, så det blev lite småstressigt. Lägg därtill att det inte var den roligaste av butiker Björn besökt, vilket han högt och ljudligt deklarerade, så ni förstår kanske att min puls låg något högre än vanligt.
Och inte nog med det! När vi skulle åka därifrån signalerade bilens displayer att ena framljuset inte lyste! Jag ringde genast barnens far, som inte svarade, ocjh sedan min bror men han hade inte tid att komma och hjälpa mig. Själv bäste dräng, så jag gick in på Biltema och köpte en lampa och sen bytte jag själv. Och det gick ju givetvis jättebra och förmodligen bättre än om någon karl skulle försökt, förutsatt att han inte var gynekolog, eftersom det är väldigt ont om utrymme just bakom höger ljusinsats. Det sitter någon sak ivägen, typ en generator eller något sådant, så det var på gnällen att jag fick dit den. Men naturligtvis gick det bra och det varde ljus igen.
På hemvägen stannade vi i Sölvesborg och besökte Diana och Sven-Göran. Självklart blev det ett dopp i deras utomhusbubbelbad. Underbart!
På måndagen väntade resans höjdpunkt som var en tripp med tåg till Köpenhamn.Vi steg upp i gryningen klockan åtta för att hinna med tåget halv tio. Jag har inte så mycket att berätta mer än att det blev en underbar och minnesvärd dag. Solen sken och börsen gick som en lärkvinge. Katarina imponerades av mina språkkunskaper, men jag har ju faktiskt läst några poäng danska på universitetet så lite begriper jag ju...
Pride-festival i Köpenhamn. Kanske inte riktigt lika stor som i Stockholm... Dessutom inhägnad.
"Det er så meget kvinder ikke forstår" Tja, vad säger man? Jag är så glad att jag är svensk, kanske?
Och inte nog med det! När vi skulle åka därifrån signalerade bilens displayer att ena framljuset inte lyste! Jag ringde genast barnens far, som inte svarade, ocjh sedan min bror men han hade inte tid att komma och hjälpa mig. Själv bäste dräng, så jag gick in på Biltema och köpte en lampa och sen bytte jag själv. Och det gick ju givetvis jättebra och förmodligen bättre än om någon karl skulle försökt, förutsatt att han inte var gynekolog, eftersom det är väldigt ont om utrymme just bakom höger ljusinsats. Det sitter någon sak ivägen, typ en generator eller något sådant, så det var på gnällen att jag fick dit den. Men naturligtvis gick det bra och det varde ljus igen.
På hemvägen stannade vi i Sölvesborg och besökte Diana och Sven-Göran. Självklart blev det ett dopp i deras utomhusbubbelbad. Underbart!
På måndagen väntade resans höjdpunkt som var en tripp med tåg till Köpenhamn.Vi steg upp i gryningen klockan åtta för att hinna med tåget halv tio. Jag har inte så mycket att berätta mer än att det blev en underbar och minnesvärd dag. Solen sken och börsen gick som en lärkvinge. Katarina imponerades av mina språkkunskaper, men jag har ju faktiskt läst några poäng danska på universitetet så lite begriper jag ju...
Pride-festival i Köpenhamn. Kanske inte riktigt lika stor som i Stockholm... Dessutom inhägnad.
"Det er så meget kvinder ikke forstår" Tja, vad säger man? Jag är så glad att jag är svensk, kanske?
Reseskildring 3
Ok, jag kör på så jag blir färdig någon gång... Inatt har jag sovit i en vanlig säng, som dessutom är min egen, så nu är jag god och glad igen.
Efter att ha besökt glasbruket i Kosta drog vi oss så småningom ner mot Karlshamn och Thomas och Annas hem. Där blev det middag och lite senare tog vi en promenad hem till Pelle och Susanna, den senare vida känd på Blekinges och Skånes dansställen som Baileys-Susanne. Hos dem dukades det fram en buffé med räkor, makrill, ost och kex. Underbart gott! Till det ett glas vitt vin, som även Katarina smuttade på. Sedan blandade Pelle en rom och cola till mig. Med tanke på hur jag mådde på lördagsmorgonen så misstänker jag att andelen cola i det glaset endast var marginell.
Jag klev nämligen upp, pigg och rask, vid tio-snåret och spolade upp diskvatten. Då kände jag kanske en viss matthet i kroppen, men negligerade den och tog itu med disken. När jag avverkat glasen, tallrikarna och besticken och endast salladsskålen och stekpannan återstod, bröt kallsvetten fram i pannan på mig och jag stapplade in till luftmadrassen, som för övrigt sipprat ut luft under natten, slängde mig ner på denna och sjönk på ett ögonblick in i en fyllesjuk sömn som jag vaknade ur efter ett par timmar. Då med en blixtrande huvudvärk. Thank God för Panodil.
Dagens utflyktsmål var Brio Lekoseum i Osby. Björn blev ängslig när vi kom fram eftersom alla andra besökande barn satt i barnvagn, men han ändrade sig när vi sedan hittade järnvägsvagnen med modelljärnväg, gamla tv-spel och... BARBIEDOCKOR!!! Ja, det sista var det inte han som gladdes åt, kan jag säga. Men han fick spela i lugn och ro medan jag detaljgranskade samtliga dockor.
Efter lekoseumbesöket vandrade vi runt i Osby, som också är Kicki Danielssons barndomsstad. Viktiga historiska fakta som de intresserade avkommorna lade på minnet.
På kvällen var det dags för veckans dans! Denna ägde rum i Urshult och det var ingen mindre än Olle Jönsson med sitt Lasse Stefanz som stod för dansmusiken den kvällen! Stort! Vid ankomsten besökte vi först Pelles och Susannas husbil innan det var dags att äntra dansgolvet. Logen är inte särskilt stor och det var väldigt mycket folk, men eftersom jag dansade med Thomas så klarade vi oss utan problem. Efter den inledande dansen var det dags att ställa sig vid ena högtalaren för att se och lyssna. Det är nämligen så Thomas gör när han dansar till Lasse Stefanz. Det var inte särskilt många som stod där före paus, högst ett trettiotal, så något större hinder för de dansande torde de (vi) knappast ha utgjort. Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om LS. Rent musikaliskt ligger ju Streaplers ljusår ifrån dem, men det är omåttligt fascinerande att ett gäng män i övre medelåldern, med undantag för trummisen Gunnar, kan ha en sådan dragningskraft. Men min bror, som f ö inte dansar, säger att han mycket väl förstår varför de är så populära. "Man blir glad av deras musik! Den är medryckande!" Och visst har han rätt!
Framför scenen stod hela kvällen en brokig skara. Där fanns dels ett gäng medelålders, välgräddade, tatuerade kvinnor i korta kjolar, linnen och boots, dels en samling välklädda unga män i figursydda rutiga utanpåskjortor och cowboyhattar. De senare kunde alla texter och sjöng på stort allvar med i varenda låt. Fascinerande, men bra. Stämningen var på topp och folk var inte så himla militanta utan skrattade och verkade trivas trots trängseln på golvet.
Efter dansen blev det så dags för "De sista ljuva åren" och Olle sade åt Thomas att skicka upp sin käresta på scenen. Jag hann tänka att "det går ju inte för Anna är ju hemma och spelar Indiana Jones" innan jag insåg att det var mig han menade. Förtvivlat försökte jag gömma mig bakom en lång kille med hatt, men det hjälpte inte. Thomas, Pelle och Susanna föste mig fram mot scenen medan de skrattade hejdlöst. Väl uppe upplyste jag Olle om att jag inte kunde texten särskilt bra men det var tydligen inget problem. Så satte vi igång... Jag tänkte att jag skulle sjunga understämman men eftersom jag inte hade någon medhörning så blev det melodistämman med min värsta operettröst. Jag blängde ner på Thomas som vred sig av skratt medan han försökte ta kort. "Ja,ja" tänkte jag."Jag känner ju ändå ingen här..."
Det är jag som står till höger på bilden, om ni undrar. Med en hållning värdig en Marabou-stork, men Olle är inte så himla lång och jag försökte bara få oss att se lite kompatibla ut. Men jag lyckades inte få min mage att se ut som hans, bara nästan. Tja, vad kan jag säga mer om detta? Att Olle tror att jag och Thomas är ett par är kanske inte så väldigt konstigt. Anna brukar, av någon outgrundlig anledning, inte följa Thomas på de här tillställningarna. Själv har jag träffat Olle fyra gånger och tre av dessa har jag varit med Thomas. Det bör ändå vara på sin plats med ett förtydligande, anser både jag och Anna. Jag är ju faktiskt ledig!
Efter att ha besökt glasbruket i Kosta drog vi oss så småningom ner mot Karlshamn och Thomas och Annas hem. Där blev det middag och lite senare tog vi en promenad hem till Pelle och Susanna, den senare vida känd på Blekinges och Skånes dansställen som Baileys-Susanne. Hos dem dukades det fram en buffé med räkor, makrill, ost och kex. Underbart gott! Till det ett glas vitt vin, som även Katarina smuttade på. Sedan blandade Pelle en rom och cola till mig. Med tanke på hur jag mådde på lördagsmorgonen så misstänker jag att andelen cola i det glaset endast var marginell.
Jag klev nämligen upp, pigg och rask, vid tio-snåret och spolade upp diskvatten. Då kände jag kanske en viss matthet i kroppen, men negligerade den och tog itu med disken. När jag avverkat glasen, tallrikarna och besticken och endast salladsskålen och stekpannan återstod, bröt kallsvetten fram i pannan på mig och jag stapplade in till luftmadrassen, som för övrigt sipprat ut luft under natten, slängde mig ner på denna och sjönk på ett ögonblick in i en fyllesjuk sömn som jag vaknade ur efter ett par timmar. Då med en blixtrande huvudvärk. Thank God för Panodil.
Dagens utflyktsmål var Brio Lekoseum i Osby. Björn blev ängslig när vi kom fram eftersom alla andra besökande barn satt i barnvagn, men han ändrade sig när vi sedan hittade järnvägsvagnen med modelljärnväg, gamla tv-spel och... BARBIEDOCKOR!!! Ja, det sista var det inte han som gladdes åt, kan jag säga. Men han fick spela i lugn och ro medan jag detaljgranskade samtliga dockor.
Efter lekoseumbesöket vandrade vi runt i Osby, som också är Kicki Danielssons barndomsstad. Viktiga historiska fakta som de intresserade avkommorna lade på minnet.
På kvällen var det dags för veckans dans! Denna ägde rum i Urshult och det var ingen mindre än Olle Jönsson med sitt Lasse Stefanz som stod för dansmusiken den kvällen! Stort! Vid ankomsten besökte vi först Pelles och Susannas husbil innan det var dags att äntra dansgolvet. Logen är inte särskilt stor och det var väldigt mycket folk, men eftersom jag dansade med Thomas så klarade vi oss utan problem. Efter den inledande dansen var det dags att ställa sig vid ena högtalaren för att se och lyssna. Det är nämligen så Thomas gör när han dansar till Lasse Stefanz. Det var inte särskilt många som stod där före paus, högst ett trettiotal, så något större hinder för de dansande torde de (vi) knappast ha utgjort. Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om LS. Rent musikaliskt ligger ju Streaplers ljusår ifrån dem, men det är omåttligt fascinerande att ett gäng män i övre medelåldern, med undantag för trummisen Gunnar, kan ha en sådan dragningskraft. Men min bror, som f ö inte dansar, säger att han mycket väl förstår varför de är så populära. "Man blir glad av deras musik! Den är medryckande!" Och visst har han rätt!
Framför scenen stod hela kvällen en brokig skara. Där fanns dels ett gäng medelålders, välgräddade, tatuerade kvinnor i korta kjolar, linnen och boots, dels en samling välklädda unga män i figursydda rutiga utanpåskjortor och cowboyhattar. De senare kunde alla texter och sjöng på stort allvar med i varenda låt. Fascinerande, men bra. Stämningen var på topp och folk var inte så himla militanta utan skrattade och verkade trivas trots trängseln på golvet.
Efter dansen blev det så dags för "De sista ljuva åren" och Olle sade åt Thomas att skicka upp sin käresta på scenen. Jag hann tänka att "det går ju inte för Anna är ju hemma och spelar Indiana Jones" innan jag insåg att det var mig han menade. Förtvivlat försökte jag gömma mig bakom en lång kille med hatt, men det hjälpte inte. Thomas, Pelle och Susanna föste mig fram mot scenen medan de skrattade hejdlöst. Väl uppe upplyste jag Olle om att jag inte kunde texten särskilt bra men det var tydligen inget problem. Så satte vi igång... Jag tänkte att jag skulle sjunga understämman men eftersom jag inte hade någon medhörning så blev det melodistämman med min värsta operettröst. Jag blängde ner på Thomas som vred sig av skratt medan han försökte ta kort. "Ja,ja" tänkte jag."Jag känner ju ändå ingen här..."
Det är jag som står till höger på bilden, om ni undrar. Med en hållning värdig en Marabou-stork, men Olle är inte så himla lång och jag försökte bara få oss att se lite kompatibla ut. Men jag lyckades inte få min mage att se ut som hans, bara nästan. Tja, vad kan jag säga mer om detta? Att Olle tror att jag och Thomas är ett par är kanske inte så väldigt konstigt. Anna brukar, av någon outgrundlig anledning, inte följa Thomas på de här tillställningarna. Själv har jag träffat Olle fyra gånger och tre av dessa har jag varit med Thomas. Det bör ändå vara på sin plats med ett förtydligande, anser både jag och Anna. Jag är ju faktiskt ledig!
Reseskildring 2
Nu undrar kanske någon varför jag inleder dagens inlägg med en bild på en stendöd hund? Jag hade eventuellt kunna tänka mig att lägga den mitt i texten, men eftersom det är första gången jag lägger till en bild så fick det bli så här. Jag lär mig mer och mer....
Den döda hunden låg f ö i en monter på Kvarnbackens prylmuseum i Storvik. Lägg märke till den dekorativa arbetade kanten som sticker fram runt pälsen. Kanske ett påhitt av någon matte eller husse som hade svårt att skiljas från sin älskling?
Men annars fortskred resan som planerat. Den tredje natten tillbringade vi också i bilen, men gjorde det hela betydligt lättare för oss. Katarina och Björn sov helt enkelt i framstolarna och jag lade mig i baksätet, d v s i det som blev kvar sedan de lutat bak stolarna så långt det gick. Tyvärr blev jag störd av en kvinna som var påfallande lik Linda Blair i Excorsisten och som med tom blick förföljde mig var jag än gick. Utmattad slängde jag mig ner på en grässlänt och försökte förtvivlat prata med människan för att ta reda på vad hon ville. Men någon hade bedövat min tunga så allt jag fick ur mig var några gutturala läten. Hon kom närmare och lade sig till slut på mage bredvid mig i gräset och det var då jag upptäckte hennes djävulska intentioner. På sin rygg hade hon nämligen ett slags tratt fastknytt och denna var av någon anledning fylld med vatten, så när hon vände sig på rygg skulle jag få allt detta vatten, säkert ett par deciliter, över mig. Jag försökte ilsket avstyra tilltaget, men kunde inte forma några ord...
Jag vaknade av att Katarina ruskade min axel och påstod att allt var lugnt... Linda Blair hade stuckit och jag låg fastklämd mellan bilens baksäte och framstolarnas nackstöd. Men sen sov jag till halv tio morgonen därpå!
Resedagbok 1
Det här blir bara en kort redogörelse av det första dygnet på resande fot. Det är möjligt att jag får med delar av det andra dygnet också. Vi startade i Luleå lite väl sent i tisdags, men som den vana bilförare jag är lyckades jag ändå se till att vi tog oss ner till Sundsvall innan tröttheten tog över. Katarina kom med den briljanta idéen att vi skulle sova i bilen på Ikeas parkering. Just då, klockan 23 på kvällen, verkade det helt ok. Det stod redan ett par husvagnar och husbilar där och vi ställde oss bara en bit ifrån och påbörjade ombyggnaden av min Saab 95. Bagageutrymmet tömdes, baksätet fälldes och den jättestora luftmadrassen fylldes. Jag hade en idé om att den eventuellt skulle kunna anpassa sig lite till hjulhusen om man inte blåste upp den helt, men det visade sig vara fel. När förste man, som var Björn, kröp in och lade sig så sjönk den ihop på mitten vilket innebar att jag och Katarina rullade ner mot honom.
Efter två timmar insåg jag att jag var tvungen att kliva upp och pudra näsan, något som jag gjorde bakom en container utanför Rusta. Därefter lyckades jag nog slumra lite, men vaknade strax efter fem av att jag höll på att frysa ihjäl. Jag drog upp rutorna det lilla jag dragit ner dem och lyckades så småningom somna om. Halv nio hade plötsligt kylskåpet förvandlats till en bastu och jag fick flämtande dra ner rutorna igen. Vi låg och slumrade en stund till och när vi gläntade på mörkläggningsgardinerna insåg vi att vi inte längre var ensamma på parkeringen. Det var bara att åla sig ur bilen och försöka återställa den i ursprungligt skick, varefter vi gick in på Ikea och borstade tänderna. Ja, vi åt frukost också samt gjorde en del viktiga inköp.
Vi körde sedan vidare mot Gävle där vi hälsade på goda vännerna Johan och Inga-lis och tänk vilken tur vi hade! Vi fick både mat och och sovplats hos dem! Och så köpte vi Inga-Lis gamla overlockmaskin! Det var således ett mycket givande besök sett ur vår synvinkel. Jag är lite osäker på om det var lika givande för dem, men jag intalar mig att det var det...
Imorgon är det tisdag igen och vi har gjort en massa saker, men jag bör nog dela upp mina inlägg om någon skall orka läsa dem så jag får nog återkomma på fredag eller lördag när vi kommit hem. Imorgon styr vi norrut och ser fram mot flera nätter i bilen, men i en annan framgångsrik form som vi egentligen är för långa för alla tre, men som innebär mer sömn och mindre gorm. Berättar om det nästa gång.
Efter två timmar insåg jag att jag var tvungen att kliva upp och pudra näsan, något som jag gjorde bakom en container utanför Rusta. Därefter lyckades jag nog slumra lite, men vaknade strax efter fem av att jag höll på att frysa ihjäl. Jag drog upp rutorna det lilla jag dragit ner dem och lyckades så småningom somna om. Halv nio hade plötsligt kylskåpet förvandlats till en bastu och jag fick flämtande dra ner rutorna igen. Vi låg och slumrade en stund till och när vi gläntade på mörkläggningsgardinerna insåg vi att vi inte längre var ensamma på parkeringen. Det var bara att åla sig ur bilen och försöka återställa den i ursprungligt skick, varefter vi gick in på Ikea och borstade tänderna. Ja, vi åt frukost också samt gjorde en del viktiga inköp.
Vi körde sedan vidare mot Gävle där vi hälsade på goda vännerna Johan och Inga-lis och tänk vilken tur vi hade! Vi fick både mat och och sovplats hos dem! Och så köpte vi Inga-Lis gamla overlockmaskin! Det var således ett mycket givande besök sett ur vår synvinkel. Jag är lite osäker på om det var lika givande för dem, men jag intalar mig att det var det...
Imorgon är det tisdag igen och vi har gjort en massa saker, men jag bör nog dela upp mina inlägg om någon skall orka läsa dem så jag får nog återkomma på fredag eller lördag när vi kommit hem. Imorgon styr vi norrut och ser fram mot flera nätter i bilen, men i en annan framgångsrik form som vi egentligen är för långa för alla tre, men som innebär mer sömn och mindre gorm. Berättar om det nästa gång.
Holiday!!!
Ja, jag bytte stilmall. Helt på egen hand. Anledning är i första hand att det var så knepigt typsnitt i den gamla och eftersom det verkar som om jag är den enda läsaren av den här bloggen så är det ju ändå rätt bra om åtminstone jag kan läsa den. Det är onekligen på det viset att jag på sista tiden blivit mer än lovligt skumögd. På avstånd ser jag som en örn, men allt som är närmare än två meter är suddigt. Jag har minst åtta par läsglasögon med styrka +1,5 från Kapp Ahl liggande överallt i lägenheten. Och så har jag ett par +3,5 som är helt suveräna om man behöver pillra med något riktigt riktigt nära. Så jag klarar mig nog ett tag till.
Idag har alltså min två veckor långa semester börjat, och imorgon åker jag och två av barnen på bilsemester. Jag hade en idé om att vi skulle kunna sova några nätter i bilen, men nu mätte jag den och insåg att den bara är en meter mellan hjulhusen och det kan nog tänkas vara en smula smalt för tre personer. Eftersom jag är trygghetsnarkoman så skulle jag kanske behöva jaga upp mig en litegrann och börja undersöka möjligheterna till boende efter vägen istället för att sitta här och blogga, men på äldre dar har jag blivit försvånansvärt cool och tänker att det nog ordnar sig på något sätt.
I helgen var det som sagt Lulekalaset som jag bevistade på lördagen. Lars Winnerbäck spelade på stora scenen i södra hamnen och jag tog chansen att lyssna till denne omskrivne och hyllade unge man. Det finns de som anser att all dansbandsmusik låter likadant, men då har de troligen inte hört Winnerbäck, eller så är de tondöva. Eller kanske till och med fördomsfulla. Konserten varade en dryg timme och den bestod av en enda lång låt som han ibland avbröt för att tala med den höggradigt berusade publiken som gjorde sitt yttersta för att klämma ihjäl de stackare som varit tidigt ute och stod längst fram och som fick finna sig att bli lyfta över kravallstaketet. Någon gång där i mitten är det möjligt att han spelade en annan låt, för då ändrades tempot en aning, men annars var det ungefär samma. Man kan säga att han gillar en typ av frasering för den använder han sig av hela tiden. Men han har bra texter och duktiga musiker och det var ju ett jäkla ös, men som sagt, ganska enformigt.
Igår kom Thomas och Anna hit och på kvällen var vi till mina vänner Max och Christin och åt middag. Jättetrevligt. Anna har redan hunnit riva ner torkställningen ovanför badkaret samt en korg med tandkräm, hyvlar och tamponger som jag trodde stod tämligen säkert på ett hyllplan, men där bedrog jag mig. Fast det gör ingenting, jag tycker om henne ändå. Förra gången hon var här gav hon mig en blomma mindre att vattna och det var ju positivt.
Igår kom jag till den fruktansvärda insikten att jag kommer att missa Flamingokvintetten när de gästar Piteå i oktober! Den helgen åker nämligen jag och äldsta dottern till London och lyssnar på ett annat band. Queen, heter de. Jag vet inte om de spelar moget eller modernt men jag tror att de är rätt bra. Jag kan gott erkänna att jag är lite ängslig inför resan. Kommer vi att hitta? Klarar vi av tunnelbanan? Hur tar vi oss hem på natten? Det är alltså inte i alla lägen jag är cool.
Det här innebär att det blir oerhört lite dans för mig i höst. Eventuellt får jag kanske lov att åka på Shake i brist på annat. Vi får se. Det är oroande att se hur danserna och därmed dansarna minskar i antal. Jag har inte bestämt mig för hur jag skall gör med min egen verksamhet nästa sommar. Jag vill givetvis ha Streaplers, som vanligt, men bör ju kanske köra fem gånger totalt. Publiken häruppe är fåhövdad och starkt åldersindelad. Jag skulle önska en större uppblandning mellan åldrar, som när jag var ung, något som skulle gynna inte bara min verksamhet utan dansen i stort. Man kan ha kul på dans trots att det kanske inte är favoritbandet som spelar och trots att de man brukar dansa med inte är där. Men man kan ju inte bestämma vad andra ska tycka, så det är som det är...
Nu drar vi alltså söderut mot Blekinge. En tågresa till Köpenhamn står på resplanen, samt ett besök hos ex-makens syster i Hallstahammar. Sen får vi se. Nu skall åksjuketabletter inhandlas!
Idag har alltså min två veckor långa semester börjat, och imorgon åker jag och två av barnen på bilsemester. Jag hade en idé om att vi skulle kunna sova några nätter i bilen, men nu mätte jag den och insåg att den bara är en meter mellan hjulhusen och det kan nog tänkas vara en smula smalt för tre personer. Eftersom jag är trygghetsnarkoman så skulle jag kanske behöva jaga upp mig en litegrann och börja undersöka möjligheterna till boende efter vägen istället för att sitta här och blogga, men på äldre dar har jag blivit försvånansvärt cool och tänker att det nog ordnar sig på något sätt.
I helgen var det som sagt Lulekalaset som jag bevistade på lördagen. Lars Winnerbäck spelade på stora scenen i södra hamnen och jag tog chansen att lyssna till denne omskrivne och hyllade unge man. Det finns de som anser att all dansbandsmusik låter likadant, men då har de troligen inte hört Winnerbäck, eller så är de tondöva. Eller kanske till och med fördomsfulla. Konserten varade en dryg timme och den bestod av en enda lång låt som han ibland avbröt för att tala med den höggradigt berusade publiken som gjorde sitt yttersta för att klämma ihjäl de stackare som varit tidigt ute och stod längst fram och som fick finna sig att bli lyfta över kravallstaketet. Någon gång där i mitten är det möjligt att han spelade en annan låt, för då ändrades tempot en aning, men annars var det ungefär samma. Man kan säga att han gillar en typ av frasering för den använder han sig av hela tiden. Men han har bra texter och duktiga musiker och det var ju ett jäkla ös, men som sagt, ganska enformigt.
Igår kom Thomas och Anna hit och på kvällen var vi till mina vänner Max och Christin och åt middag. Jättetrevligt. Anna har redan hunnit riva ner torkställningen ovanför badkaret samt en korg med tandkräm, hyvlar och tamponger som jag trodde stod tämligen säkert på ett hyllplan, men där bedrog jag mig. Fast det gör ingenting, jag tycker om henne ändå. Förra gången hon var här gav hon mig en blomma mindre att vattna och det var ju positivt.
Igår kom jag till den fruktansvärda insikten att jag kommer att missa Flamingokvintetten när de gästar Piteå i oktober! Den helgen åker nämligen jag och äldsta dottern till London och lyssnar på ett annat band. Queen, heter de. Jag vet inte om de spelar moget eller modernt men jag tror att de är rätt bra. Jag kan gott erkänna att jag är lite ängslig inför resan. Kommer vi att hitta? Klarar vi av tunnelbanan? Hur tar vi oss hem på natten? Det är alltså inte i alla lägen jag är cool.
Det här innebär att det blir oerhört lite dans för mig i höst. Eventuellt får jag kanske lov att åka på Shake i brist på annat. Vi får se. Det är oroande att se hur danserna och därmed dansarna minskar i antal. Jag har inte bestämt mig för hur jag skall gör med min egen verksamhet nästa sommar. Jag vill givetvis ha Streaplers, som vanligt, men bör ju kanske köra fem gånger totalt. Publiken häruppe är fåhövdad och starkt åldersindelad. Jag skulle önska en större uppblandning mellan åldrar, som när jag var ung, något som skulle gynna inte bara min verksamhet utan dansen i stort. Man kan ha kul på dans trots att det kanske inte är favoritbandet som spelar och trots att de man brukar dansa med inte är där. Men man kan ju inte bestämma vad andra ska tycka, så det är som det är...
Nu drar vi alltså söderut mot Blekinge. En tågresa till Köpenhamn står på resplanen, samt ett besök hos ex-makens syster i Hallstahammar. Sen får vi se. Nu skall åksjuketabletter inhandlas!
Kylan kramar landet som en järnhand...
Helt otroligt!Ena dagen 25 svettiga vidriga plusgrader, andra dagen endast 12. Inatt, när jag körde från Boden, visade termometern på 4-5 grader på sina ställen. Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka. Nog är det skönt med värme, men det är lite lättare att andas vid sval väderlek. Och jag gillar inte att svettas fast jag bara står still.
I torsdags dansade jag till Jannez i Skellefteå. Det var längesedan en danskväll var så fullkomligt perfekt! Karlarna var dansanta, ganska långa och i lämpliga åldrar. Jag är visserligen 48, snart 49 och har inga problem med att dansa med äldre män, men nog är det trevligt med mer jämnåriga också. För att inte tala om de som är något yngre...
Jannez var som vanligt lika fantastiskt underbart bra! Glada, charmiga, duktiga, ösiga och framförallt ÄKTA! Tempon och låtval får onekligen en underordnad betydelse, för bara deras blotta uppenbarelse gör en på gott humör! Precis som Streaplers, faktiskt.
Igår spelade Grönwalls på Björknäsparken i Boden och det var verkligen inte dåligt. Jag har inte dansat till dem sedan sommaren 2005, sånär som på någon halvtimme i Malung, men det händer däremot att jag spelar deras skivor ibland. För 8-10 år sedan var de hur stora som helst häruppe och drog, med Norrbottensmått mätt, jättemycket folk. Igår blev det omkring 500 pers, vilket faktiskt måste betraktas som en stor publik. Bra för både band och arrangör, även om det blev rätt stökigt. Parken är ganska liten och allt över 300 är egentligen för mycket. Men man får ha överseende och vara glad åt att folk åker på dans.
I helgen är det Lulekalaset, en stor gatufest, så jag skall åka in till stan och titta på när Luleå Bugg och Swing uppträder. Mannen jag delade möblerna med förut, och som också är far till alla fyra barnen, är med i något slags uppvisningsgrupp. Det roligt att kolla för de är verkligen jätteduktiga. Vad som brukar vara ännu roligare är att se när den s k formationsgruppen förnedrar sig och leker småstjärnorna för vuxna. Det är alltså medelålders människor som klär ut sig varefter de dansar och mimar till musik. Mycket pinsamt men väldigt roande....
Imorgon kommer Thomas och Anna och jag MÅSTE verkligen hinna skura köksgolvet som av någon anledning är fullt av marmeladklickar. Vi ska ju hinna med så mycket de här dagarna innan vi far och då vill vi ju inte fastna någonstans...
