Nu är hon hemma igen! Efter sex och en halv vecka i huvudstaden landade tösen på Kallax efter sitt livs andra flygresa. Den första ägde rum den 19 januari 1990 då hon endast var två ynka månader. På min inrådan åkte hon ut till Arlanda i god tid före avgång och det var kanske bra, eftersom hon steg av flygbussen vid utrikeshallen. Helt fel var dock inte detta. Hon checkade nämligen in där och fick ett boardingcard i papp istället för den sladdriga psalmbladstunna pappersremsa man får när man checkar in på rätt ställe. Ja, hon flög med Norwegian. Med tanke på priset kan man kanske inte alltid begära ett boardingcard i SAS-kvalitet. 

Hon hittade så småningom till inrikeshallen där hon lämnade in sin väska. Sedan kände hon sig lite vilsen och frågade killen vid incheckningen vad hon skulle göra nu. 
- Men du får göra vad du vill, svarade han och skrattade litegrann.
Sedan förstod han att hon inte var så rutinerad och förklarade att hon skulle gå uppför trappan, genom säkerhetskontrollen och därefter söka reda på rätt gate. Hon klarade detta med bravur men sedan kom nästa bakslag. De sålde inte chips någonstans! Jag fick ett sms i vilket hon undrade om det möjligen är förbjudet att äta chips på Arlanda?! Till slut hittade hon ett förkrymt Pringlesrör för 18 kronor som innehöll ungefär tio chips. 

Alltså körde vi förbi Kvantum och köpte en påse Estrella Salt & Vinegar som vi tog med ut till Kallax. 

Katarina flankeras av sina systrar. Alla ser lite skeptiska ut...
Sedan hämtade jag pappan och så åkte vi hem till mig och åt tårta! Kvart över elva en onsdag kväll!


I eftermiddags råkade jag springa förbi en skivback på Återvinningen. Där hittade jag den sällsynta LP:n Jag får liv med ett av mina favoritband, Bhonus! Och vem står längst till vänster, med härlig pudelfrissa, för liten t-shirt och höga jeans, om inte Hasse Östh, den ende originalmedlemmen från bandets start 1972! Inför den här fotograferingen hade de enats om en någorlunda enhetlig klädsel. Dessvärre var snubben längst till höger färgblind och dök upp i gula byxor. Ingen ville förstöra den förväntansfulla stämningen varför man enades om att den gulklädde skulle representera något slags soltema som eventuellt kunde härledas till sista spåret på andra sidan, Gryning. 


Vad värre var att den lille mannen i mitten (han som ser ut som en blandning av Jackie Chan och Freddie Mercury) hade missat de ljusgula USA-sockarna, i vilka jeansen skulle vara nedstoppade och istället iklätt sig rosa dito. För att lösa problemet föreslog fotografen att en dimma skulle läggas ut över scengolvet, på vilket de stod. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Slutligen hittade man en firma, Bellalite, som hals över huvud ryckte ut och gjorde sitt jobb. Det här löste alla problem, också Hasses något för korta byxben...

Den märkliga titeln kommer sig av låten med samma namn. Den har samma melodi som Jeff Lynns I´m alive (Jag lever) från albumet Xanadu, men enligt skivtexten heter originalet I´m a live (Jag är ett liv), så då vet jag faktiskt inte...   

Så är det dags för vecka 4 i mitt arbetsschema igen! Veckan då jag är ledig fredag, lördag och söndag. Sist den ägde rum så jobbade jag ändå lördag (självpåtaget) och det påverkade givetvis själva helhetskänslan. Men den här helgen kan jag göra vad jag vill. Eller måste, är kanske ett lämpligare ord. Den numera uttjatade förrådsrensningen fortsätter, och den har nu fått en helt annan placering på prioriteringslistan eftersom ombyggnationerna i "mitt" hus, enligt obekräftade uppgifter, skall påbörjas redan i maj. Jag skrattar inte ihjäl mig, om man säger så.
 
Heltidssysselsättningen kommer alltså framledes att vara förrådssrensning. Slut med dans och tjo och tjim. Nere i de djupa källarvalven skall jag vistas intill tidens ände.

Mysfaktorn är eventuellt en smula högre i mina utrymmen...
Jag har hela tiden tänkt flytta själv och därmed tjäna en månadshyra, men igår kväll kom jag till insikt om att jag kanske inte skall ta för givet att alla kraftkarlar i min omgivning har lust eller möjlighet att hjälpa mig. Jag har ju bröder, brorssöner, starka barn och en snäll och hjälpsam exmake, men samtidigt jobbas det, föds barn och planeras bröllop under våren, så det vore kanske enklast att låta grabbarna på Kalles bära. För släktsammanhållningens skull...

När man inte har något att prata om så kan man alltid säga något om vädret. Men ibland är vädret verkligen något att prata om! Som nu, till exempel, när kylan håller oss i ett gigantiskt järngrepp! Vi vaknar på morgnarna och konstaterar att termometern tycks ha fastnat på olidliga 22 minusgrader, men när sedan solen kikar fram så stiger den till kanske 17-18 i alla fall. 17 eller 22 - det är ingen större skillnad egentligen. Det är täckkjol på. Benvärmare, vinterkängor, mössa, lovikkavantar, you name it. Över allt detta drar jag min enorma dunjacka som jag varit tvungen att ta tillbaka från Janne eftersom jag annars varit tvungen att säga upp mig eller gå till jobbet i sommarjacka. Herregud, jag är ju stadsbo! Jag äger inga varma kläder! Finns ingen anledning! Jag har ju bara ett hundratal meter till garaget...

Den minsta sagt stora dunjackan har hursomhelst varit min räddning den här vintern. Det är som att kliva ner i en dunsovsäck utan botten, och den ser faktiskt ut som det också. Ja, den har ju förstås ärmar och det brukar kanske inte dunsovsäckar ha. Det roliga är att det är så stora ärmhål så att jag utan besvär kan dra in armbågarna genom dessa. Jag ser väl helt enkelt för j-vlig ut, där jag går på väg till mitt arbete, men vem bryr sig? Det är väl egentligen det minst viktiga man kan ödsla energi på? Förutom hockey... 

Kombinationen snö-kyla-sol är i alla fall mycket lyckad! Och trots den låga temperaturen är det varmare än i Stockholm!

I söndags fortsatte Malin och jag våra utgrävningar i förråden och jag var skoningslös i min utgallring av prylar. Jag hyr bord ett par veckor på Veckans Allehanda i Boden vilket innebär en möjlighet att tjäna en liten hacka på grejer som annars bara ligger och skräpar i källaren. Ska försöka komprimera prylarna så att jag kan säga upp det extra förrådet. Medan vi prismärkte och sorterade bråten fick jag ett genombrott i mitt presumtiva låtskrivande:

När du rensar ditt förråd
så lyssna på mitt råd
SPARA, SLÄNGA, SÄLJA, SKÄNKA 

och så vidare.... Kommer kanske på en vers också, endera dagen. Och en melodi.

Det här med Alla hjärtans dag är inget som jag riktigt har tagit till mig. Eftersom jag ändå är en bit upp i åren så snörper jag bara på munnen och kallar den och Halloween för kommersiell dynga. Men när jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett litet paket som innehöll ett par söta strumpor med hjärtan på samt ett kort med en fantastisk kärleksdikt.

Det kom från Rousseau. Rousseau är en katt. Alltid något. Själv skickade jag ingenting till någon. Jag är inte typen. Men det var roligt att få. Och på jobbet fick vi två askar med gelehjärtan. De var goda. Hjärtana, alltså.

När den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen, som vi sa på Kalle Sändares tid, ägde rum 1979, för osannolika 30 år sedan, satt jag i den så kallade Norrbottensjuryn. Ett stort och ärorikt uppdrag, som bland annat delades av min brors fru Ulla och hennes bror Ulf. Övriga jurymedlemmar har jag bara ett vagt minne av, men jag vet att en äldre farbror hade hörapparat. Eller om det var hans fru.

Det gick till så att vi träffades i Sveriges Radios hus redan i den grymma gryningen den dag som tävlingen gick av stapeln. Utan att behöva göra någon närmare kontroll så vill jag minnas att det var den 17 januari, men jag kan faktiskt ha fel. Har jag rätt så är det inte heller så bra, utan känns mest läskigt, så vi kan väl låta det där med datumet bero.

Hur som helst så satt vi där runt ett konferensbord klockan 7 på morgonen (fast det kan ha varit 9) för att för första gången få lyssna på de tävlande bidragen. Just precis - LYSSNA. På den tiden var det melodin som tävlade och inte framförandet. Kläder och koreografi kom i andra hand, minst.

Någonstans i mina gömmor vet jag att jag har kvar ett häfte med namn på de deltagande artisterna, låtskrivarna samt låttexterna. Magnus Uggla, då endast 23 år gammal, deltog med Johnny the Rucker. Melodifestivalen passade nog egentligen inte riktigt hans image och jag minns att han gormade lite om inräkning och sådant, och fick ta om introt vid genrepet.


En ung Eva Dahlgren satt på en pall och framförde stillsamt sin Om jag skriver en sång. Hon hade likadan frisyr som jag också hade då, ett slags permanent som gjorde att skallen såg ut som en kina-hatt. Övriga bidrag var Ola Håkansson med Det känns som jag vandrar fram, Py Bäckman Var det här bara början, Kjell Hansson Mer än bara över natten, Tomas Ledin Det ligger i luften, Pontus Platin Nattens sång (Ryktet sade att han köpt sin låt av en engelsk kompositör och att han dessutom var nära bekant med flera i urvalsjuryn) Adolphson och Falk Tillsammans (De slog senare igenom med sin coola syntpop. Vem minns inte Blinkar blå, Mer jul och Bärande våg?), en folkmusikgrupp vid namn Timotej som spelade En egen fela samt sist men inte minst det som kom att bli det vinnande bidraget nämligen Satellit av och med Ted Gärdestad. 
 
Nåväl, någon gång vid lunchtid fick vi för första gången SE artisterna framföra sina bidrag, men sedan var det ridå igen och vi förpassades till ett annat rum där vi återigen fick lyssna och lyssna och lyssna och lyssna... Jag, som var raggare, hade redan bestämt mig för vilket bidrag som skulle vinna, nämligen Magnus Ugglas. Dessvärre var jag ensam om den uppfattningen och fick finna mig i att övriga jurymedlemmar tyckte Gärdestad var bättre... 

Efter ett halvt dygn släpptes vi ut ur huset och kunde återvända hem för att se programmet i TV. Jag minns att jag hämtade några kompisar i min beiga Vaz av 78 års modell (den nyaste "bil" jag någonsin haft) och att vi sedan åkte hem till mig. 

Så var det på den tiden, och när jag såg Melodifestivalen igår kan jag konstatera att mycket hänt sedan dess, inte minst vad gäller scenografin. Det blir mer och mer storslaget för varje år, det skall vara roligt som tusan och varje deltävling är som en gigantisk show. Jag skall villigt erkänna att jag endast såg delar av programmet eftersom jag ägnade kvällen åt en så viktig sak som att trä om den ena overlockmaskinen. Inte med någon vidare framgång kan sägas... Mer om det när jag har lugnat ner mig.  

Se på rubriken! Fanns överhuvudtaget det här ordet före Dansbandskampen? Jag tror inte att jag har hört det förr, faktiskt. Under tisdag och onsdag har man kunnat köpa en cd-skiva tillsammans med Aftonbladet "[m]ed artister från Dansbandskampen." Jag njuter och tycker det är underbart. Givetvis var jag tvungen att köpa den även om jag av princip är emot samlingsskivor. Och det är klart att den inte är perfekt och jag hade mer än gärna velat byta ut en del av låtarna, men det är av underordnad betydelse. Jag är så glad över dansbandens upprättelse och hoppas nu bara att vi kommer att få höra ÄNNU mer av dem i radio. Tillvänjning, kära läsare, tillvänjning. Det är ett fenomen som hjälpt fram många värdelösa låtar som trots att de lämnat mycket övrigt att önska ändå har klarat sig tack vare att de inte har framförts av dansband utan av den snajdiga gruppen BWO. Till exempel. 

Albumet Dansafton innehåller tolv låtar med olika dansbandsartister från Dansbandskampen. Några av dem har ni aldrig hört förut eftersom bandet åkte ut efter första låten. Kindbergs version av Tiotusen röda rosor slapp vi tack lov höra i TV. Jag älskar ju Kindbergs och tyckte det var jättetråkigt att de inte gick vidare, men Thore Skogmans gamla hit lyckades de inte väcka liv i. Det är möjligt att de spelar den i Piteå på lördag men man får väl passa på att gå och pudra näsan under tiden. Om jag alls åker dit, vill säga. Det skall ju rensas i förråd den här helgen.

Andra låtar som jag hoppar över är Highlights Aldrig skall jag sluta älska dig och det har absolut ingenting med orkestern att göra utan beror helt och hållet på att jag verkligen avskyr den låten. Den är helt enkelt genuint dålig. Inte heller Rehab med Zlips står jag ut med. Melissas starka onyanserade röst gör att jag har tröttnat efter halva den enformiga låten.

Men sen spelar jag allt! Jag sjunger med i Face-tjejernas Den stora dagen, dels för att den ligger i rätt tonläge men också för att jag blir mer och mer förtjust i deras stämsång och arrangemang. De har ju nyss kommit med sin första full-cd som jag recenserade i P4Dans härom söndagen, så jag har lyssnat på dem en hel del sista tiden och tycker onekligen att de gör mycket som är bra. Mickeys Mambo No 5 är också kanon och gör mig verkligen danssugen. Det blir jag däremot inte av Mercy med Shake, men jag lyssnar gärna på den igen och igen eftersom det är en kolossalt lyckad version och Christine Granholm sjunger så bra.
 
Och resten är hur förträffligt som helst! Scotts Jag ringer på fredag, CC& Lees Leende guldbruna ögon får mig dock att tänka på härliga Black Ingvars. Varför vet jag inte...Hm...

Martinez gör något bra av Dancing in the street, en låt som jag aldrig riktigt tagit till mig förut men som här framförs i en medryckande version. Kul med publikljuden till! Tja, och sen har vi Bengt Hennings De sista ljuva åren. Suck. Unforgettable.

Att Jenny Salén ligger ett par oktaver under mig märks tydligt när jag försöker sjunga med till deras skivor, men nog måste hon ha kommit in i målbrottet rejält de sista åren? Jisses. Men ruskigt läckert arrangemang av The Best. 

Jag sparar Larz Kristerz till sist av den enkla anledningen att de låter som jag vill att ett dansband skall låta. Jag som tycker om Streaplers, Flamingo, Thorleifs, Max Fenders kan nu lägga Larz Kristerz till den kategorin och det gör mig så glad! Nu är återväxten säkrad! 

På det hela taget är Dansafton en mycket bra och prisvärd skiva. Det slår mig hur olika dansmusik kan låta och ändå fungera som dansmusik. Så varför hålla på med den vansinniga indelningen MOGET och MODERNT? En del spelar si och en del spelar så, kan det inte räcka med det?

Ni trodde kanske att ni kommit fel, när ni istället för en bubbelgumsrosa blogg mötes av den coolaste design som någonsin skådats i bloggsammanhang. Ett stort fett abnormt enormt gigantiskt TACK till underbara Anna Neah Olsson som har gjort jobbet! Denna tålmodiga genomgoda människa är inte bara en fantastisk sångerska - hon är praktiskt taget ett med datorer också. Jag har flera gånger under dagen kommit på mig själv med att gå och längta efter min blogg! Om gårdagen delvis gick i moll så har nog den här dagen mest gått i dur!


Roligt
En kund kommer fram till disken och säger till min kumpan:
- Har ni hundkläder?
Det smäller till i disken när min kollegas haka landar bredvid kassaapparaten.
- Va? säger hon till slut.
- Har ni kläder till hundar?
På gränsen till ett hysteriskt fnitteranfall är det enda hon får ur sig:
- Nä...
Jag som står en bit ifrån och bara lyssnar blir som vanligt förbannad och får behärska mig, något som jag tränat mycket på under de senaste tre åren. Egentligen vill jag ta ett par långa kliv fram till kunden, titta ner på henne och fråga varför i hela friden vi skulle sälja hundkläder. Jag menar, VAD i en tygbutik kan få någon att tro att vi dessutom säljer kläder till hundar? Men det är roligt och vi skrattar gott åt frågan en stund efteråt. Hånskrattar. He he...

Tråkigt
Anna åker hem. Tårar från himlen.

Roligt
Den säkra källan som hävdade att det i Stockholm säljs Plopp Saltlakrits hade rätt! Denna hittade jag på Kvantum ikväll!

Den är helt klart ett strå vassare än den numera insomnade Plopp Lakrits, som hade lila papper. Jag är så glad att jag inte vet vilket ben jag skall stå på!

Tråkigt
Insåg idag att jag inte längre kört prickfritt. Jag har alltså gjort mig skyldig till en trafikförseelse, något som aldrig tidigare hänt mig, perfekta människa. But what a heck! Jag har ju klarat mig länge!